Hurry down sunshine!

När mitt självförtroende var på botten och julafton närmade sig smög Emilie fram hennes julklapp till mig: en tunn pocketbok med titeln Den dagen min dotter blev galen. Som alltid med hennes presentböcker har hon skrivit ner några personliga rader på den första sidan. "Om vi alla vore 'normala' skulle vi vara likadana. Skit i strömmen, simma ensam!". Boken är skriven av en man vars dotter blev galen en sommar 1996. Hon var femton år då och sprang bland annat ut i en tungt trafikerad gata i New York i tron om att hon kunde stoppa alla bilar.

Galenskap fascinerar mig. Hur vet man att någon är galen? Sally, hon som blev manisk, var en otroligt begåvad tjej. Hon ÄR en begåvad tjej. Hennes mamma nämnde flera gånger att hon hade svårt att tro att hon verkligen var sjuk, "hon kanske bara var i kontakt med naturen" spekulerade hon. Vad är normalt? Vad är friskt?

Jag kan inte riktigt samla mina tankar nu när jag precis lagt ifrån mig boken på kontorsbordet men jag kan försöka beskriva känslan inombords. Boken är skriven av hennes pappa som lägger märke till små detaljer. Han analyserar andras beteende, oftast utan orsak. Framför allt analyserar han sig själv. Den enda som faller undan för hans analyserande är Sally. Hon beskrivs endast. Hennes galenskap är för mäktig att förstå. Han tar hjälp av andras ord när hans inte räcker till. James Joyce till exempel. Hans dotter var också galen.

Jag lägger ändå ifrån mig boken med en känsla av att jag och Sally är brevvänner. Och det känns lite fint.

/// Er wannabe-brevvän och wannabe-kulturtant Karin