Det är svårt att inte förälska sig i en bok

"När hon torkar sig med särkfållen, märker hon att skenet från hennes två ljus börjat avta. Det ena är bara en så gott som nerbrunnen stump. Kommer hon att tända några nya?

Det beror på hur dags på natten det är, och Caroline har ingen klocka. Det är det inte många på Church Lane som har. Få vet vilket år det är eller ens att det antas ha gått arton och ett halvt sekel sedan en judisk bråkmakare släpades till korset för att ha stört friden. Det här är en gata där folk inte går och lägger sig för att det är kväll utan de somnar när ginet börjar verka eller när utmattningen inte tillåter mer våld. Det här är en gata där folk vaknar när opiumet i deras barns sockervatten upphör att hålla de små stackarna kuvade. Det här är en gata där de svaga kryper i säng så fort solen går ner och ligger vakna och lyssnar på råttorna. Det här är en gata som nås bara svagt, alltför svagt, av kyrkklockor och härolders trumpetstötar."

- Sugar av Michael Faber, sid 16

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Patient 67

Vi svänger kraftigt mellan genrerna under sommarläsningen. Min semester har pågått i drygt en vecka och på den tiden har jag hunnit med att frisera hunden, skrubba skorstenarna, skapat en jämn solbränna, stukat vristen och läst en bok om självskadande beteende och lyssnat på en självbiografi. Jag har precis lagt ifrån mig den paranoida, svarta, film noir-boken vid namn Patient 67. Eller kanske mer känd som Shutter Island eftersom Martin Scorsese filmatiserade den 2010 med Leonardo DiCaprio och Max Von Sydow i de ledande rollerna.

Och vilken bok det är! Jag hoppade på mina kryckor ut i vårt renoveringsprojekt till kök och plockade på mig småkakor för att sedan hoppa tillbaka ut på verandan och fortsätta njuta av den spännande intrigen. Jag har inte sett filmen men kan inte tänka mig någon annan i huvudrollen än Leonardo. Vem kan annars spela den krigsskadade och intelligenta ederala sheriffen Teddy Daniels som skickas till Shutter Island, ett mentalsjukhus och fängelse i ett, för att leta reda på en förrymd patient.

Svenska deckare tenderar att vara SVT-manus som väntar på filmatisering (och tyvärr inte särskilt bra sådana). Denna bok är ett fantastisk manus, inte bara för den spännande handlingen utan främst för den kvicka dialogen. Den är... verklig. På något vis.

Det är den boken som har imponerat mest på mig på sistone: Patient 67 av Dennis Lehane.

/// Er wannabe-sheriff och wannabe-kulturtant Karin

Living on the edge

Jag älskar Top Gear och var givetvis hjärtekrossad när en av programledarna, Richard Hammond, kraschade svårt och föll i djup koma för fyra år sedan. Mirakulöst, för det är det enda ordet som passar, återhämtade han sig och är idag "helt normal". Kändisenligt skrev han också en bok om detta. En bok han döpte till Living on the edge och som handlar om hur han återhämtade sig men också om varför han är villig att riskera sitt liv för en kick och om hur han och hans fru var tvungna att lära känna varandra igen efter den svåra kraschen där han fick allvarliga hjärnskador.

Men boken i sig... Hans liv är rena rama yoghurtreklamen. Hans barn är fantastiska, hans fru är fantastisk, hans jobb är fantastisk och hela hans liv är en enda stor dröm. Det är förmodligen min svenska hållning till allt detta som gör att jag tycker att det är för mycket blaj i boken. Hade det varit en roman så hade jag nog tagit till mig den vackra kärlekshistorien på ett bättre sätt. Men eftersom allt är sant tycker jag att det är märkligt att en kändis går ut och skriver en bok om hur fantastiskt liv han har med sin hustru.

Men det är kanske bara den avundsjuka cynikern inuti mig som förbittrar sig över andras lycka.

/// Er wannabe-lycklig och wannabe-kulturtant Karin

Ett lysande rött skrik

Små citroner gula avslutades på tunnelbanan från Coney Island till Manhattans 207:e gata. Den är väldigt lätt och mysig. Jag satt inte tyst under hela pizzamiddagen och tänkte på den. Däremot kan jag sitta tyst och tänka på boken jag läser nu.

I vintras hittade jag den för tio kronor på ett fyndbord. A Bright Red Scream heter den och den är kanske Små citroner gulas motsats. Det är facklitteratur och handlar om självskadebeteende. En journalist har intervjuat psykologer, psykiatriker, forskare, läkare och framför allt de så kallade "cutters"; de som avsiktligen skär, bränner och slår sig själva för att klara av sina psykiska problem och trauman.

Förhoppningsvis kommer jag att lägga ifrån mig boken som en mer empatisk person. Och förhoppningsvis kommer jag att ha bättre förståelse för andra. Och för mig själv.

/// Er wannabe-psykolog och wannabe-kulturtant Karin