Jag har i alla fall lyckats svälja Sugar, den stora tegelsten som legat på nattduksbordet sedan i somras då jag stukade foten i en tragisk gå-nerför-trappan-olycka. När semestern väl var slut och jag återgick till mitt kontorsjobb var det svårt att läsa men jag lyckades ändå finna ro i att läsa på kvällarna innan jag somnade. Minnesbilder av mig själv i tolvårsåldern spelas upp framför mig, den tid då jag slukade lättlästa ungdomsböcker på några dagar.
Att streckläsa är en konst! Men jag lyckades ändå göra mig av med Stieg Larssons första Millenium-bok. Den var... okej. Jag tänker fortsätta med de två andra och sedan se de svenska filmerna för att kunna göra en korrekt bedömning. Jag brukar vara ganska obstinat när det gäller trender jag själv inte velat (läs kunnat eller hunnit) haka på.
Men det där med trender har ju inte varit min grej va? Jag bara är och vet knappt varför eller hur jag ska vara. Så det var nog inte så märkligt när en av mina chefer, honom jag inte känner sedan barnsben, sade att han skulle ta med sig en bok till mig som jag skulle tycka om. Nu ligger den här framför mig. Pärmen är blodröd, ryggen svart och sidorna har kolsvarta kanter. Udda verklighet av Nene Ormes. På första sidan står dedikationen:
Till alla som någonsin känt sig udda, och till alla som vågat vara det.
Kapitel ett försvann på lunchrasten där det konstaterades att huvudpersonen vid namn Udda har märkliga drömmar och rött hår. Ja, jag tror att denna bok är något för mig.
/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-speciell Karin
