"citationstecken"

Kjell

2011-04-20T04:40:00.000-07:00

Hej alla som inte läser bloggen!

Nu har jag dragit i mig några fler böcker. Två av tre från Millenium-triologin och nu småläser jag Kjell på bussen.

Hejdå!

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hej världen

2011-01-17T02:31:00.001-08:00

Jag betvivlar att det ens är någon annan än jag som emellanåt kikar in här för att se om någon gammal kulturare läst något fint på sistone. Men vad är en bal på slottet?

Jag har i alla fall lyckats svälja Sugar, den stora tegelsten som legat på nattduksbordet sedan i somras då jag stukade foten i en tragisk gå-nerför-trappan-olycka. När semestern väl var slut och jag återgick till mitt kontorsjobb var det svårt att läsa men jag lyckades ändå finna ro i att läsa på kvällarna innan jag somnade. Minnesbilder av mig själv i tolvårsåldern spelas upp framför mig, den tid då jag slukade lättlästa ungdomsböcker på några dagar.

Att streckläsa är en konst! Men jag lyckades ändå göra mig av med Stieg Larssons första Millenium-bok. Den var... okej. Jag tänker fortsätta med de två andra och sedan se de svenska filmerna för att kunna göra en korrekt bedömning. Jag brukar vara ganska obstinat när det gäller trender jag själv inte velat (läs kunnat eller hunnit) haka på.

Men det där med trender har ju inte varit min grej va? Jag bara är och vet knappt varför eller hur jag ska vara. Så det var nog inte så märkligt när en av mina chefer, honom jag inte känner sedan barnsben, sade att han skulle ta med sig en bok till mig som jag skulle tycka om. Nu ligger den här framför mig. Pärmen är blodröd, ryggen svart och sidorna har kolsvarta kanter. Udda verklighet av Nene Ormes. På första sidan står dedikationen:

Till alla som någonsin känt sig udda, och till alla som vågat vara det.

Kapitel ett försvann på lunchrasten där det konstaterades att huvudpersonen vid namn Udda har märkliga drömmar och rött hår. Ja, jag tror att denna bok är något för mig.

/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-speciell Karin

Det är svårt att inte förälska sig i en bok

2010-07-22T06:10:00.000-07:00

"När hon torkar sig med särkfållen, märker hon att skenet från hennes två ljus börjat avta. Det ena är bara en så gott som nerbrunnen stump. Kommer hon att tända några nya?

Det beror på hur dags på natten det är, och Caroline har ingen klocka. Det är det inte många på Church Lane som har. Få vet vilket år det är eller ens att det antas ha gått arton och ett halvt sekel sedan en judisk bråkmakare släpades till korset för att ha stört friden. Det här är en gata där folk inte går och lägger sig för att det är kväll utan de somnar när ginet börjar verka eller när utmattningen inte tillåter mer våld. Det här är en gata där folk vaknar när opiumet i deras barns sockervatten upphör att hålla de små stackarna kuvade. Det här är en gata där de svaga kryper i säng så fort solen går ner och ligger vakna och lyssnar på råttorna. Det här är en gata som nås bara svagt, alltför svagt, av kyrkklockor och härolders trumpetstötar."

- Sugar av Michael Faber, sid 16

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Patient 67

2010-07-21T03:07:00.001-07:00

Vi svänger kraftigt mellan genrerna under sommarläsningen. Min semester har pågått i drygt en vecka och på den tiden har jag hunnit med att frisera hunden, skrubba skorstenarna, skapat en jämn solbränna, stukat vristen och läst en bok om självskadande beteende och lyssnat på en självbiografi. Jag har precis lagt ifrån mig den paranoida, svarta, film noir-boken vid namn Patient 67. Eller kanske mer känd som Shutter Island eftersom Martin Scorsese filmatiserade den 2010 med Leonardo DiCaprio och Max Von Sydow i de ledande rollerna.

Och vilken bok det är! Jag hoppade på mina kryckor ut i vårt renoveringsprojekt till kök och plockade på mig småkakor för att sedan hoppa tillbaka ut på verandan och fortsätta njuta av den spännande intrigen. Jag har inte sett filmen men kan inte tänka mig någon annan i huvudrollen än Leonardo. Vem kan annars spela den krigsskadade och intelligenta ederala sheriffen Teddy Daniels som skickas till Shutter Island, ett mentalsjukhus och fängelse i ett, för att leta reda på en förrymd patient.

Svenska deckare tenderar att vara SVT-manus som väntar på filmatisering (och tyvärr inte särskilt bra sådana). Denna bok är ett fantastisk manus, inte bara för den spännande handlingen utan främst för den kvicka dialogen. Den är... verklig. På något vis.

Det är den boken som har imponerat mest på mig på sistone: Patient 67 av Dennis Lehane.

/// Er wannabe-sheriff och wannabe-kulturtant Karin

Living on the edge

2010-07-15T01:56:00.000-07:00

Jag älskar Top Gear och var givetvis hjärtekrossad när en av programledarna, Richard Hammond, kraschade svårt och föll i djup koma för fyra år sedan. Mirakulöst, för det är det enda ordet som passar, återhämtade han sig och är idag "helt normal". Kändisenligt skrev han också en bok om detta. En bok han döpte till Living on the edge och som handlar om hur han återhämtade sig men också om varför han är villig att riskera sitt liv för en kick och om hur han och hans fru var tvungna att lära känna varandra igen efter den svåra kraschen där han fick allvarliga hjärnskador.

Men boken i sig... Hans liv är rena rama yoghurtreklamen. Hans barn är fantastiska, hans fru är fantastisk, hans jobb är fantastisk och hela hans liv är en enda stor dröm. Det är förmodligen min svenska hållning till allt detta som gör att jag tycker att det är för mycket blaj i boken. Hade det varit en roman så hade jag nog tagit till mig den vackra kärlekshistorien på ett bättre sätt. Men eftersom allt är sant tycker jag att det är märkligt att en kändis går ut och skriver en bok om hur fantastiskt liv han har med sin hustru.

Men det är kanske bara den avundsjuka cynikern inuti mig som förbittrar sig över andras lycka.

/// Er wannabe-lycklig och wannabe-kulturtant Karin

Ett lysande rött skrik

2010-07-02T01:49:00.000-07:00

Små citroner gula avslutades på tunnelbanan från Coney Island till Manhattans 207:e gata. Den är väldigt lätt och mysig. Jag satt inte tyst under hela pizzamiddagen och tänkte på den. Däremot kan jag sitta tyst och tänka på boken jag läser nu.

I vintras hittade jag den för tio kronor på ett fyndbord. A Bright Red Scream heter den och den är kanske Små citroner gulas motsats. Det är facklitteratur och handlar om självskadebeteende. En journalist har intervjuat psykologer, psykiatriker, forskare, läkare och framför allt de så kallade "cutters"; de som avsiktligen skär, bränner och slår sig själva för att klara av sina psykiska problem och trauman.

Förhoppningsvis kommer jag att lägga ifrån mig boken som en mer empatisk person. Och förhoppningsvis kommer jag att ha bättre förståelse för andra. Och för mig själv.

/// Er wannabe-psykolog och wannabe-kulturtant Karin

Ensamhetens vin

2010-06-15T00:12:00.001-07:00

Det var en kort bok, på dryga 200 sidor, och de var fyllda med olycka och avsky. Missförstå mig rätt, boken var helt fantastiskt bra. Jag började att avsky Hélénes mor lika mycket som Héléne gjorde. Började blir sur på hennes spelande far (en person Héléne inte hade förmåga att ogilla). Den är fylld med passion, den där passionen som är så igenkännande i böcker från förra seklet. Karaktärerna är impulsiva, passionerade och egocentriska. De hävdar att de blir förälskade, en slags förälskelse som för oss år 2010 är helt otänkbar. Det finns ju inget djup i den, ingen kamratskap. Bara en känsla om att DU ska vara med MIG. Héléne ifrågasätter denna kärlek. Som när hon förför sin mammas älskare för att hämnas på henne.

"Du lät mig kyssa dig!" säger han.

Hélénes svar:

"Ja, men vad har det och göra med kärlek?"

/// Er wannabe-Don Juan och wannabe-kulturtant Karin

Ps. Har redan plockat upp en ny bok. Denna gång är det Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson.

Sommar sommar sommar!

2010-06-08T04:38:00.001-07:00

Studentflaken rullar fram på stan och jag står konstant och vinkar till onyktra studenter som hoppar i glädje så att fjädringen studsar på mina lunchraster. Och imorgon är det Donners tur. Jag lovar att vara där vid Röda sten och gratulera och välkomna mina vänner in i vuxenlivet. Det är så mycket sommar i luften att pollen har invaderat mig. Jag nyser och kliar mig i ögonen. Jag sitter och jobbar på mitt kontor, förbereder mina arbetarmyror inför sommarkampanjen. Pratar med partners (jag slår vad om att nästa gång jag ringer Apple så är det självaste Steve Jobs som kommer att svara) och förlänger avtal. Jag är grymt vuxen, är det enda jag tänker. Tant Karin som äter affärsmiddagar, lunchar med Sveriges rikaste och sitter i möten i konferensrum. Men det hindrar mig inte från att sitta och fantisera och det dämpar inte heller lusten att lyssna på andras berättelser. Jag har betat av alla P3 Dokumentärer så nu finns det ju inget annat alternativ än att börja lyssna på Sommar i P1. Just nu lyssnar jag på Mikael Tornvings program från 2009. Andra program som jag rekommenderar från den sommaren är Morgan Allings och Kristian Luuks. Jag återkommer med fler snart.

/// Er wannabe-(kultur)tant Karin

Unleash your imagination

2010-06-06T09:01:00.000-07:00

Att läsa är ett av de bästa sätten att fördriva tiden. Jag hittade för många år sedan en sajt på nätet där vem som helst kan få skriva fanfictions, det vill säga deras fortsättningar/versioner av olika TV-spel, böcker, filmer, TV-serier osv. Det finns tusentals fanfictions på sidan och väldigt många är faktiskt riktigt bra. Man navigerar sig fram på sidan genom att klicka på viken typ av fanfiction man vill läsa (Skall den handla om en speciell film?) och man kan också hitta så kallade crossovers. Dessa är fictions där karaktärer från en film eller liknande träffar karaktärer från en annan film eller tv-serie. Till exempel finns det flera fanfictions om hur Pirates of the Caribbean kunde ha slutat om den utspelade sig i samma universum som Sagan om Ringen gör.

http://www.fanfiction.net

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hej

2010-06-01T05:36:00.001-07:00

Det blir mer och mer tomt här nu. Men inte för lilla mig som puttrar på. Läsningen har äntligen lossnat för mig nu och jag är halvvägs genom Iréne Némirovskys Ensamhetens vin. Iréne dog i Auswitz men 60 år senare, 2004, gavs hennes roman Storm över Frankrike ut och den blev en internationell succé. Hennes huvudpersoner i romanerna är kvinnor och romanernas teman brukar vara hur dessa kvinnor växer upp och samlar mod och styrka för att konfrontera något som varit svårt för dem. I Ensamhetens vin är det Héléne i Ryssland som står ut med en otroligt självupptagen mor och en frånvarande far. Den enda personen hon verkligen älskar är hennes guvernant, den franska fröken Rose.

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hurry down sunshine!

2010-05-09T04:40:00.000-07:00

När mitt självförtroende var på botten och julafton närmade sig smög Emilie fram hennes julklapp till mig: en tunn pocketbok med titeln Den dagen min dotter blev galen. Som alltid med hennes presentböcker har hon skrivit ner några personliga rader på den första sidan. "Om vi alla vore 'normala' skulle vi vara likadana. Skit i strömmen, simma ensam!". Boken är skriven av en man vars dotter blev galen en sommar 1996. Hon var femton år då och sprang bland annat ut i en tungt trafikerad gata i New York i tron om att hon kunde stoppa alla bilar.

Galenskap fascinerar mig. Hur vet man att någon är galen? Sally, hon som blev manisk, var en otroligt begåvad tjej. Hon ÄR en begåvad tjej. Hennes mamma nämnde flera gånger att hon hade svårt att tro att hon verkligen var sjuk, "hon kanske bara var i kontakt med naturen" spekulerade hon. Vad är normalt? Vad är friskt?

Jag kan inte riktigt samla mina tankar nu när jag precis lagt ifrån mig boken på kontorsbordet men jag kan försöka beskriva känslan inombords. Boken är skriven av hennes pappa som lägger märke till små detaljer. Han analyserar andras beteende, oftast utan orsak. Framför allt analyserar han sig själv. Den enda som faller undan för hans analyserande är Sally. Hon beskrivs endast. Hennes galenskap är för mäktig att förstå. Han tar hjälp av andras ord när hans inte räcker till. James Joyce till exempel. Hans dotter var också galen.

Jag lägger ändå ifrån mig boken med en känsla av att jag och Sally är brevvänner. Och det känns lite fint.

/// Er wannabe-brevvän och wannabe-kulturtant Karin

Vuxenpoäng!

2010-02-11T07:59:00.000-08:00

Läsning av skönlitterära verk går segt. jag hinner inte så mycket. Mellan jobb, studier och privatliv hinner jag knappt med att äta, sova och titta på Biggest Loser, än mindre hinner jag att läsa (under)verk.

Mina ögon spårar för det mesta till fakturor och mail från internet-okunniga kunder, och ibland förgylls dagen av att någon spjuver på IT-avdelningen hittar någon kul annons angående alkoholblåsare som hade diskuterats på torsdagens fikastund.

Men jag har inte glömt mina (under)verk som ligger på nattduksbordet och i bokhyllan. De väntar tålmodigt på mig.

Kärlek
Er wannabe-entreprenör och wannabe-kulturtant Karin

att läsa deckare

2009-12-28T10:44:00.000-08:00

vet inte ens om någon läser här fortfarande, men äsch...jag skriver ändå.
julen har varit & jag har precis läst ut en härlig deckare...älskar att läsa deckare när det är julledigt. titeln på deckaren jag precis läst heter utan ett ord
jag mer eller mindre sträckläste den, så mina vänner, om någon ens läser här, så tipsar jag om denna spännande,lättlästa & klittlande deckare-

puss på er & hoppas snart att någon skriver ett litet inlägg här. snart.

gott nytt 2010 !

Fördjupade studier

2009-09-07T14:00:00.000-07:00

i katastroffysik är nästa läsprojekt jag skall ta mig an.
jag lovar att uppdatera när jag kommit igång med boken.
läser just för tillfället en bok om namn. är besatt av namn.
gillar att närstudera olika typer av namn.
en yrkesskada förmodligen.

vill bara säga att det är sjukt roligt underbart att bloggen är vid liv.

Allt

2009-08-28T13:48:00.000-07:00

Efter att ha fått en hint från fröken Björklund att "jag och Qvarfordt håller minsann igång bloggen" kan jag inte göra annat än att också bidra. Det händer titt som tätt att jag kikar in här men skrivningen har det gått trögt med, antagligen för att det har gått trögt med läsningen.

I vintras fick jag en samling böcker från fröken B varav en bok hette "Allt" av Martina Lowden. Av baksidan att döma föll den mig i smaken och jag kunde knappt vänta med att börja läsa. Nu sitter jag här lite mer en ett halvår senare och känner fortfarande inget sug i magen till att vilja bläddra en sida i den. Av 600 sidor har jag betat av 153 och jag tror faktiskt det beror på sättet boken är skriven på. Det är inget traditionellt upplägg med början-mitt-slut, utan texten utgörs av "ordvrängerier, personliga reflektioner, citat från klassiska författare, listor, post-it-lappar och SMS". Varför detta inte tilltalar mig nämnvärt önskar jag att jag visste, för jag vill tycka om den.

Lite smakprov måste givetvis ges:

"...
>> Som Olsson säger: Om du promt ska gå och hänga dig, gör det om någons hals!<<

>> De är förbrytare. Hon bryter rader, han bryter samman.<<

Billiga vitsar - ja, Doniphan och Doroty, vad har vi annars råd att ägna oss åt?"

"Doniphan kommenterar K:s dagbok:

Den allra sprucknaste satsen
kom aldrig nånsin på pränt.
Den skrevs av en slända i Märsta
med en mellanslagstangent."

Jag får acceptera dens öde som till-och-från-bok, nu tänker jag påbörja min tillbakalämnade "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist.

// Emi

Harold

2009-08-25T12:04:00.000-07:00

Jag satt på elvans spårvagn på väg hem när en stor karibisk man sätter sig mitt emot mig vid Bellevue.

- Are you going to a party? frågar han och nickar mot mina skyhöga klackskor.
- No, I went to a party last night, svarade jag.
- So you are going home to relax now. Hest skratt
- Yeah home to relax

Samtalet fortsätter kring småsaker men vi lyckas undvika saker som vädret och hur långsam spårvagnen är. Han presenterade sig som Harold och han kommer från Trinidad i Karibien. Hej hej, jag heter Karin och kommer rån Hisingen.

- Do you study?
- I just graduated, I'll star study at the university next Tuesday
- Oh! So are you becoming a psychologist?
- YES! I'm actually going to study psychology

Samtalet fortsätter ytterligare. Jag får komplimanger för min engelska, han berättar att han bor vid Mariaplan och tt jag gärna får komma hem till honom på ett glas vin och så kan han laga lite karibisk mat till mig. Han säger att jag har humor och självförtroende, inte så märkligt egentligen; jag hade på mig samma snygga kläder från gårdagens fest och spenderade hela morgonen med min humoristiska jämlike.

- How come you're in Sweden and not the Caribbean?
- I work here. Came here because I got in trouble, skratt igen.
- I don't think I want to know what sort of trouble. Mer skratt.
- Love trouble.
- Aaaah... The worst kind of trouble.
- Mmmm. The best too.
- Yepp, the best and the worst.
- Anyway. I don't regret it.

Sedan skriver han ned sitt telefonnummer på ett busskort, ordinerar mig att ta hand om mig själv och om jag någonsin får tid så ska jag ringa honom. Jag går av spårvagnen och kom på: vad var det han inte ångrade, kärleken eller Sverige?

Så nu hänger Harold på min tavla tillsammans med alla andra människor jag adrig kommer att glömma: studentfotot av klassen, föreläsaren Helen Högsten, lappen med citat jag fick av Agnes, den trevliga butiksägaren i Camden och biljetterna till Eddie Izzard som herr Renström fick i en tidig inflyttnings-/födelsedagspresent/julklapp. Jag tror jag har någon lapp kvar från Jenny-redovisningen så att Frida också kan få en plats där.

Kärlek
/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-ihågkommen Karin

vårt (mitt) lilla skötebarn

2009-08-18T14:03:00.000-07:00

vad lycklig man blir när man ser att det skrivits ett inlägg. hurra hurra hurra KARIN! bloggen lever.....
jag är precis i slutet av dödgrävarens dotter. jo , den håller fortfarande måttet. men ack ack vad långsamt man måste läsa den. för att få med allt. & för att framförallt få stämningen. den är mastig,men lämnar trots allt starka avtryck på något sätt. jag älskar den, men hatar den samtidigt. blir frustrerad & arg över att boken är så melankolisk. men det fascinerar mig ändå.det svåra gör mig på något magiskt sätt stark.märklig bok, som kräver mycket av sin läsare. både uthållighet & någon form av förståelse.

kan som slutord säga att :
jag älskar att hata dig du dödgrävarens dotter av JOYCE caroll Oates

Häpnad!

2009-08-15T04:49:00.000-07:00

Jag tänkte precis skriva ett inlägg om att jag härmed kapar bloggen och tänker göra den till ett Mekka av all form av Karin-info. Ack så jag häpnar när vår allas MQ redan utfört den hjärt-lungräddning bloggen krävt så länge. Så därför blir det en liten verklighetscheck med er wannabe-kulturtant.

Jobbar tillsammans med min vapendragare Emilie som funktionär på Way Out West och ska snart dit för mitt sista pass. Kommer att befinna mig några hundra meter från Lily Allen men utan chans att se henne. Ibland är livet surt men jobbet surare. Jag hann däremot dansa lite till Robyn, Lykke Li, Röyksopp, Kleerup och Doktor Alban igår som befann sig på samma scen. Men efter tio timmars jobb, fyra timmars sömn, ett mål mat och smågräl med pojkvän lockade inte tanken på Glasvegas, Röyksopp och alla andra band senare på kvällen så jag drog mig hemåt och dog i tolv timmar under täcket. Vaknar upp med en förkylning och skakiga händer, trycker i mig en maffig lördagsfrukost och bestämmer mig för att Victor minsann bör höra av sig till MIG, för jag tänker då iiiiiinteeee se skymten av honom förrän jag har lugnat ner mig. Något som är ganska svårt eftersom SP3A:s studentfoto hänger som ett krucifix ovanför mitt skrivbord.

Jag kan däremot tänka mig att byta dator till bok och då blir det den väldigt- i brist av bättre ord- braiga boken Ers majestäts olycklige Kurt om Haijby-affären. Min älskade farbror lånade ut den till mig när jag hälsade på i gnällbältet senast.

Mycket kärlek önskar jag er alla. Jag hänger kvar här ett tag till

/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-rätt Karin

sommar sommar sommar

2009-08-02T13:44:00.000-07:00

inte vet jag om någon av mina gamla litteraturstudenter läser bloggen. det vore ju väldigt roligt om så är fallet & att vi kan hålla vår lilla litteraturblogg levande.
hoppas ni alla har det gott & att ni har läst massa böcker i sommar. ( & att inte kursen förstörde läsarintresset helt : ) )

själv håller jag just nu på & läser dödgrävarens dotter av joyce caroll oates, som jag för övrigt tycker skall få nobelpriset någon ****** gång. hon har varit nominerad ett flertal gånger , men aldrig fått det. så någon gång kära joyce hoppas jag du skall få äran att få nobelpris.

boken är mycket bra & det är lätt att känna sympati för karaktärerna. jag har nästan blivit ett med huvudkaraktären rebecka. i övrigt har jag läst en del deckare. bland annat nattfåk av johan theorin. den läste jag i ett sträck. riktigt smaskig deckare. lättläst & läskig! perfekt sommarlektyr. nåväl, mina vänner hoppas ni har det gott & att vi kan uppdatera bloggen lite då o då.

KRAM

Vad händer just nu?

2009-02-18T07:24:00.000-08:00

Jag tittar på klockan och uppskattar att bussen till jobbet kommer om 30 minuter. Sedan trevar min blick över högra axeln och mot sängen där gårdagens partyutstyrsel (underställ á la Afterski) ligger och skräpar på en obäddad bädd. Jag har en tom chipsskål bredvid mig och ute i vardagsrummet står en urdrucken temugg. Det är bara lite te kvar. Uppskattningsvis två klunkar av beskt, kallt te. Och så ligger det pengar överallt! Pund och pence i varenda ficka på varenda jacka, byxa och kofta som kom med hem från sportlovets London-resa. Det ser kort sagt för jävligt ut. Jag måste rensa i garderoben men framför allt i byrån så att den färdigvikta, renstrukna tvätten som ligger i min fåtölj kan stoppas ned utan att se ut som ett modernt konstverk när det ska bäras nästa gång.

Jag går istället nedför trappan med smutstvätt i min högra hand och tights som ratades igår kväll i min vänstra. Går in i tvättstugan och pressar ned smutsvätten i tvättkorgen så som jag tvingas göra med mina tröjor i byrån för närvarande. Sedan går jag in i föräldrarnas klädkammare och sträcker mig efter lådan som står högst upp på hyllan. Det ligger skidkläder i den, skidkläder som inte används längre. I min ologiska hjärna gör jag upp en plan att ta ned den låda som tår underst för då når jag sedan den som är överst. Men istället fick jag den mittersta lådan i huvudet och högerhanden vrids till ett märkligt läge och jag dunsar ned på golvet med tre lådor liggandes ovanpå mig. Vad göra nu?, tänker jag. Jag kan resa mig upp och skynda till bussen så att jobbet är avklarat för dagen. Eller så kan jag stanna kvar här ett tag, under lådor med tights, skidglasögon, bomullströjor, mössor och vantar som jag trodde var borttappade. Jag kan ligga här ett tag, tänkte jag.

Men det kan jag inte. För jag har jobb att göra. Jag ska åka till jobbet, och jag ska skriva loggbok och det vore bra om jag tog reda på vad det är vi gör i Staden & framtiden just nu. Men så tassar hon in; Hedwig. Hon brukar aldrig gå in i tvättstugan, jag tror att hon är rädd för tvättmaskinen eftersom den låter för mycket. Men hon pressar ändå en blöt nos och okammat skägg mot mitt öra och sätter sig bredvid mitt huvud. På det här viset berättar hon att det jag ska göra nu är att gå ut med henne så att hon kan trycka ner ansiktet i snön och jaga harar. Jag reser mig upp och hon springer glatt ut till hallen och skuttar på bakbenen. Hade hon inte varit vertikalt handikappad och saknat tummar hade hon själv tagit ned sitt koppel och tagit på sig det. Men evolutionen har inte varit så vänlig gentemot hundar ännu.

Det slår mig när jag lyfte upp lådorna igen att det här med husdjur, och då speciellt hundar, är ganska märkligt. Hedwig kom ju bara in i mitt liv. Visserligen efter mycket tjat på föräldrarna. Men nu är hon här och har varit det i fyra år. Hon ligger i min säng när hon är ensam hemma, leker med sina gosedjur och äter när jag ger henne mat. Hon gör inte så mycket annat. Hundar förmår ju inte att göra någonting annat för de är ju rutindjur och djur framför allt. Hedwig kommer att fortsätta göra detta till den sorgsna dagen då hon inte ens förmår att fortsätta. Det är så tillfälligt, en gäst i mitt liv. Och så började mitt inre register att fladdra, sådär precis innan för öronen ni vet.

Blandat med minnesbilder hör jag min hjärna fråga: vad räknas? Vad är tillfälligt? Vad är viktigt? Var jag en tillfällig gäst i Jonas Gardells liv när jag såg hans föreställning med liknande namn? Ja, jag måste ha varit det. Kanske inte ens det för han såg mig aldrig, han kommer ju inte att komma ihåg mig. Var söstra mis kompis Mathias Havedahl en tillfällig gäst i Maria Qvarfordts liv när han var hennes elev? Minns han henne? Klart han gör! Han frågar ju om henne varenda gång vi ses, han frågar om allt som hör Donner till. Minns Maria honom då? Hon gjorde det första dagen i skolan för två och ett halvt år sedan men jag vet inte om hon gör det nu. Jag vill inte att alla människor på skolan bara ska försvinna när vi inte tillåts vara kvar där längre. Men spelar det någon roll vad som händer i framtiden? Jag är ju där nu! Om jag nu ska vara en gäst så kan jag ju ta för mig av plockmaten, dansgolvet och gratisdrickat så länge jag har chansen eller hur?

Men då ser jag två minnen framför mig. Den ena från ett samtal med en god vän som berättar att han är intresserad av en tjej. Jag säger att han ska satsa! Men han skakar på huvudet och berättar att hon ändå ska utomlands snart och att hon kommer att stanna där. Men jag vill ändå att han ska satsa för det är väl vad man gör om man gillar någon. Han fnyser och säger att han vet väl vad han gör. Satsar han så kommer hon falla för honom och inte tänker han ställa upp på ett långdistansförhållande.

I min andra minnesbild står vi och dansar på Rio Rios dansgolv och hans intresse står och dansar lite längre bort. Plötsligt gör hon en häftig rörelse och han suckar bredvid mig. Hon driver honom till vansinne när hon gör så, han vill verkligen ha henne. Jag förstår fortfarande inte varför han inte gör något åt saken, om så ens för stunden. Det är ju så enkelt och jag demonstrerar det genom att dra med honom fram till henne och sedan diskret dra mig ifrån de två. För honom spelar det ändå bara roll om det gäller framtiden, han är inte intresserad av just nu.

Men jag är nog det. Tror jag. Framtiden måste vänta ett tag. Min vän sa under kvällen att han är en förtappad person. Jag drev med honom och svarade "Förtappad eller kanske bara tappad?". För jag är nog tappad någonstans mellan framtiden och just nu. jag vet inte vad som är just nu längre. Är det min obäddade säng eller min oskrivna uppsats? Jag vet inte men det spelar nog ingen roll just nu. För just nu står min tillfälliga gäst i mitt liv och knuffar mitt ben med sin nos och vill gå ut. Jag ser henne och kommer aldrig att glömma henne.

Vi ses inom en snar framtid

Puss och kram
/// Er tillfälliga wannabe-kulturtant Karin

ett litet sportlovsboktips

2009-02-09T00:51:00.000-08:00

på en bok jag själv inte läst :) , men som jag skall läsa idag.

IAN MCEWAN På Chesil Beach Den är inte särskilt tjock & det skall vara en
alldeles underbar historia.

Kanske skriver jag bara tomma ord här nu. Ingen kanske läser ändå. Förhoppningsvis gör ni det. Vi kanske kan ha denna blogg som en liten ge varandra bra tips på böcker jag läser nu blogg. bara för nöjes skull? det skulle jag tycka var jätteroligt. för jag hoppas att ni alla fortsätter att läsa litteratur. i alla former. ofta & gärna mycket. för visst är det underbart att dyka ner i en härlig berättelse & efteråt när man har läst klart den är man fylld av nya erfarenheter, tankar & mänsklig rikedom.

mq

Svinalängorna

2009-02-05T10:14:00.000-08:00

"Jag märkte att jag lärde mig ljud och sekunder utantill. Jag kunde minnas varje gest som gavs ifrån sig en doft, varje öga som undvek min blick. ... Jag klarade mig med mindre och mindre, men jag tyckte det var märkligt att mammor och pappor fick dricka så mycket sprit när deras barn gick i skolan och skötte sina läxor.

Jag undrade vem som skulle leva länge till.
Det kändes som at hela min längd fick plats i en gaständare, som kunde eldas upp i små doser när mamma och pappa tände sina hemrullade cigaretter.

Jag brann lika vackert som ett tomtebloss.
Jag brann nog lika vackert som en glödlampa som just gått sönder.
Poff!"

//Emi

Filmtips

2009-02-01T13:06:00.000-08:00

Nu är det filmfestival-säsong och gala-säsong och jag tänkte tipsa om en film jag såg igår som är väldigt charmig och fin. Den heter "Lars and the real girl" och Ryan Gosling spelar huvudrollen. Det var han som spelade huvudrollen i vår allas snyftafavorit "The Notebook". Filmnörden inom mig förutspår att han kommer att vara en frekvent favorit bland framtida nomineringar. Han är en väldigt bra skådespelare. Här är trailern för filmen:

Innan ni får en massa idéer vill jag berätta att filmen inte är ett dugg sexuell eller pervers. Den handlar om en ensam kille som har jobbigt med andra människor. Väldigt söt och charmerande. Lågbudget i och för sig men det gör den inte sämre.

Puss och kram///
Er wannabe-filmrecensent och wannabe-kulturtant Karin

it´s alive

2009-01-14T07:39:00.000-08:00

bloggen lever.
kursen går mot sista visan rent
lektionsmässigt &
imorgon är sista lektionen.
felix skall redovisa.
ni skall sitta & diskutera era romaner...
jobba med kritikertexterna...
så ser det ut.
vi ses imorgon!

2009-01-11T04:18:00.000-08:00

På 30-talet började det som på 40- och 50-talet skulle utvecklas mot situationen som råder idag. Jag talar om kändisdyrkan, idealet att vara någon. I och med filmens och biografkulturens framväxande tändes många nya stjärnor. Greta Garbo, Clark Gable och Marlene Dietrich, var alla stjärnor och filmdivor (undrar just om man kan använda den benämningen om en man) av stora mått. ”All Pr är bra Pr” har man hört förut. En variant av detta lyfter Camus fram i Främlingen från 1942 då han skriver att: ”Till och med när man sitter på de anklagades bänk är det alltid intressant att höra folk tala om en.”

Du kan bli en stjärna, nej, du blir en stjärna om det pratas tillräckligt mycket om dig. En stjärna ska det skvallras om. Vi bevittnar en mediesituation där en skådespelares kraschade äktenskap ger mer publicitet än en lyckad rollprestation. Too much is never enough. Detta är inte bara tydligt idag, då halvkända mediepersonligheter väljer att blotta sitt liv och sin person på ett inte sällan integritetskränkande sätt. Det är en intressant insikt att det var lika aktuellt i trettiotalets Hollywood som på dagens Stureplan. Det verkar som att människor är och förblir människor…

usch?

//i

2009-01-11T03:38:00.000-08:00

När jag var mindre hände det att min mamma tog med mig för en längre tur på stan. Ibland blev jag uttröttad innan hon hunnit färdigställa alla sina ärenden. Här uppstod ett problem. Vad gör man när man finner sig i situationen att man har fem kassar i ena handen, en likblek sjuåring i andra och inser att man måste hinna till både Åhléns, Nilssons och blomsterbutiken innan de stänger för dagen? Lyckligtvis var den utmattade sjuåringen, jag, ett mycket lättroat barn. Allt min mamma behövde göra var att ta mig till närmsta bokhandel, placera mig vid hyllan med B. Wahlströms-utgivningar och lämna mig där tills vidare. Vad gjorde jag då medan jag väntade? Läste baksidestexter. Inte för att jag letade efter en bok jag ville köpa och sedan läsa utan helt enkelt för att det var ett effektivt, komprimerat sätt att tillgodogöra sig en berättelse. En löjligt stor del av bokens handling avslöjades i denna korta text. Jag lärde mig alltså något redan i denna tidiga ålder. Om du faktiskt vill läsa en bok; läs för guds skull inte baksidestexten innan du läst färdigt själva boken! Man kan tänka sig att detta fenomen är unikt för B. Wahlstömsgenren. Tyvärr är så inte fallet…

Främlingen. ”Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare.” Tio ord. Varken mer eller mindre. På baksidestextens tio första ord lyckades man med konststycket att avslöja en händelse som byggs upp och når sin klimax först efter exakt (jag har roat mig med att faktiskt räkna efter) halva boken. Vem har skrivit denna formulering? Vem kan jag hålla ansvarig?! Jag känner mig nämligen uppriktigt irriterad. Trodde att denna plumphet, denna snuvning på intrig och därmed viss läsupplevelse hörde hemma bland enklare barnböcker. Nej. Aldrig mer baksidestext.

//i

Wanted: "Bookbuddies"

2008-12-10T05:56:00.000-08:00

Nu har jag surfat runt och läst in mig på lite olika böcker från fröken Qvarfodts tips lista, och kommit fram till det här: Helst vill jag läsa "Den amerikanska flickan" av Monika Fagerholm, men "Nymåne", "Svinarlängorna" och "På Drift" känns också bra.

Dessutom kom jag att tänka på det här med titeln på en bok. Det slog mig att det som först fångade mitt intresse för någon av böckerna på listan var titel, inte helt överraskade eftersom titeln representerar ju hela boken. Det är som att "Emilie" representerar vem jag är på klasslistan, samtidigt som det sägs att man inte ska döma en bok efter dens omslag, men titeln då? Som sagt så representerar den hela boken, några väl valda ord ska lyckas förklara vad alla x-antal sidor egentligen handlar om. Så det gäller att verkligen pricka rätt, för när man har så ofantligt många titlar att välja mellan kan ett ord göra att boken inte tilltalar just mig. "Den amerikanska flickan" hade jag troligtvist inte kollat upp om jag inte hört talas om den i förväg, vilket jag är glad att jag gjorde för den verkar väldigt bra. Det är något med titelorden som inte lockar mig till att vända på framsidan och kasta mig in i berättelsen. Motsatsen har jag till exempel i "Tillsammans är man mindre ensam" eller "Flickan från ovan", de titlarna gör mig nyfiken på att se vart orden leder. Det kanske har att göra med en så tråkig anledning som att titeln ska väcka något inom mig som jag kan relatera till...det tål att funderas på lite till.

// Emi

Så här sitter jag återigen och tänker…

2008-12-10T05:05:00.000-08:00

… lyssnandes på playlisten på Jonas Gardells egen hemsida (http://jonasgardell.se/doc/music.jsp#section=k5) och tänker: hur kan man egentligen utveckla en (inbillad) relation till en känd person? Hur kan man egentligen gå runt och tro att man faktiskt (konstigt nog) känner en människa man aldrig träffat och utifrån vad utvecklar man egentligen den känslan?

Efter min och Karins redovisning om Jonas Gardell och hans bok Jenny, som vi analyserade utifrån det biografiska perspektivet, känns det faktiskt som jag (inom citationstecken) ”känner” Jonas. Hur jag nu kan göra det… När jag talar om honom använder jag till och med hans tilltalsnamn ”Jonas” och säger saker som att ”Jonas tycker ju att…”, ”Jonas har ju upplevt något liknande…” eller ”Ja, jag vet med all säkerhet att Jonas hade sett problemet på det här sättet…”. Men egentligen: HUR, jag menar HUR, kan jag bilda mig denna uppfattning att jag faktiskt är kapabel till att uttala mig om detta?

Jag tror att analysering av en bok genom den biografiska metoden kan ge en just detta, mer förståelse och känsla för att man inte bara förstår boken man läser bättre, utan även författaren. Genom att granska en bok på detta sätt, utvecklar man en förståelse för författaren genom vad man får läsa om i boken, precis som man tvärt om får upp ögonen för vad författaren bakom boken egentligen vill säga läsaren genom sin bok.

Jag har redan under redovisningen tagit upp varför Jonas Gardell och hans bok Jenny är sådana strålande exempel på när den biografiska metoden kan vara väldigt givande att föra in i sitt läsande, så därför tänker jag inte ta upp några konkreta exempel på detta i detta inlägg. Istället tänker jag fundera lite kring den biografiska metoden i sig och tänka lite kring vad läsning med en viss metod kan ge en när det kommer till att finna en förståelse för boken, författaren, budskap och så vidare.

En av de bästa böckerna jag läst någonsin är Svindlande höjder av Emily Brontë. Det roliga med böcker som jag upplever som riktigt bra, är att jag tidigt utvecklar en slags ”hat-kärlek” till dem. Medan jag sitter och läser kan jag inte sluta, samtidigt som jag blir frustrerad över det jag läser eller inte läser… När jag läst färdigt är jag arg över att boken är slut, samtidigt som det känns underbart att jag tagit mig igenom ännu en bok. Svindlande höjder var inte en bok som jag uppskattade så fort jag läst färdigt den, för det är en väldigt invecklad bok med många karaktärer och ett invecklat händelseförlopp. Till en början förstod jag knappt ens vad den handlade om. Men efter att jag lagt den ifrån mig och börjat fokusera på nästa uppgift: att förstå boken, utvecklade jag en slags kärlekskänsla till den och nu är den som sagt absolut en av de för mig viktigaste och bästa böckerna jag läst.

Man skulle kunna säga att jag var tvungen att utveckla en förståelse för boken innan jag kunde uppskatta den, läsa den igen och älska den!

Men för att komma till det lite mer relevanta när det kommer till granskningsmetoder, så bevisar detta återigen hur givande de kan vara när det kommer till att granska en bok. För även om det jag tog reda på om Svindlande höjder inte kan fastställas som sant eller inte (eftersom författarinnan lämnade en rad gåtor efter sig), kan i alla fall dessa teorier ge en mer förståelse för dolda budskap, förståelse och litteraturen kan slutligen ge en någonting att bära med sig i livet.

Det jag bär med mig från Svindlande höjder, är mycket. Boken väcker tankar inte bara om värderingar på personligt plan, utan berör även historiska frågor och –ismer som rasism, feminism och marxism (som ni säkert förstår, är det det ideologikritiska perspektivet jag närmar mig). Vare sig Emily Brontë haft för avsikt att ta upp dessa frågor i syfte att aktivt skapa förändring eller ej, tycker jag att det ger mig ännu mer av boken att läsa ut att frågorna ändock berörs och därigenom öka min egen medvetenhet om vart jag står när det kommer till olika frågor i samhället. Precis som vi talat om i Religion A, skapar litteraturen möjligheter till att utmana sina tankar och detta tycker jag är vad man kan ha det ideologikritiska perspektivet till. Att utmana sina tankar genom att läsa böcker som tar upp olika frågor eller böcker med en tydlig ståndpunkt, som t.ex. En blomma i Afrikas öken, där syftet med boken känns väldigt uppenbart och starkt.

Alltså tycker jag att den ideologikritiska metoden kan användas till mer än att bara se hur litteraturen påverkats av samhället och tvärtom. Man kan använda metoden för att finna, i vissa fall gömda, ideologiska budskap och utmana sin egen tanke om vad man står i olika frågor. Likväl kan man styrka sin uppfattning om man läser litteratur som stödjer ens ståndpunkt och detta tror jag är vad som leder en mot allt bättre självinsikt och självkänsla, att man inte behöver tvivla på vad man tror och tänker i olika sammanhang.

Men, minst lika viktigt tror jag det är att vara kritisk mot litteraturen utifrån en ideologikritisk metod och därmed se att författaren faktiskt påverkats av rådande omständigheter. Författaren kan dels påverkas genom att följa med i rådande samhällsordning, eller tvärt om, att gå emot och ifrågasätta som ofta är fallet i litteratur från realismens epok. Ibsens pjäs Ett dockhem, är ett lysande exempel på när en författare väljer att gå emot rådande omständigheter i samhället och aktivt försöker få sin publik att väcka känslor och tankar i frågan om kvinnlig frigörelse. Denna typ av, låt oss kalla det upprörande litteratur, är jag helt övertygad om att den har haft en avgörande betydelse genom att väcka många människors medvetande och leda till motreaktion och ifrågasättande.

Varje brytning i litteraturhistorien uppstår ofta som en motreaktion mot föregående, rådande ideal. Romantiken är ett annat exempel där man bland annat reagerar mot förnuftstron och materialismen som rådde under upplysningen. För vad är det romantiken eftersträvar? Jo, det motsatta: känslans kraft och betydelse.

Så, det var lite personliga tankar om lite olika litteraturvetenskapliga perspektiv blandat med lite influenser av olika strömningar och resonemang kring det.

Jag själv tar med mig mycket av det jag läser och applicerar det i mitt eget liv. En fin tanke jag fastnade för i den gode Jonas bok Jenny kommer här som avslutning:
(s. 170 och 172)

”Vi säger att vi förlåter men vi förlåter ingenting.
Och blir därför kvar där vi är.
…
Inte heller jag dömer dig.
Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt”.

<3/FRIDA

?

2008-12-07T10:52:00.000-08:00

hej hopp!!

jag kan tänka mig att läsa boken den ryska vännen av Kajsa ingemarsson.

vilka känenr sig sugna?!

trevlig advent

kramar från karolin

I dessa adventstider

2008-12-07T10:01:00.000-08:00

hej & GOD andra advent. qvarfordtan här.
jag vill att ni är minst tre & tre som läser samma roman.

Fortsatt härlig söndag...med pepparkaksbak & lussebullsfrossa

Lite förvirring...

2008-12-05T02:45:00.000-08:00

Vi arbetade som flitiga arbetsmyror på gårdagens lektion och när vi skulle bestämma oss för en bok att läsa uppstod det kollektiv förvirring:

Ska vi läsa en bok individuellt, eller ska man välja och läsa en tillsammans med någon?

//Emi - er wannabe Qvarfordt

Stiligt

2008-12-04T04:38:00.000-08:00

Vilken stil
- några stilistiska granskningsförsök
Ur Singoalla av Viktor Rydberg och ur Hemsöborna av August Strindberg

Singoalla:
Romantiken märks tydligt, redan i början av texten, då den inleds med "Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med sin tysta närvaro hotar de älskade?". Det naturdyrkande och romantiska återfinns i texten. Även det faktum att Assim i texten förlorar mot den blonde göten Erland efter att denne kastat sitt vapen "efter nordisk sed" känns väldigt typiskt för romantiken. Detta anknyter nämligen till romantiseringen av hemlandet och dess seder, det egna folket och så vidare.
Språket är väldigt beskrivande och fascinationen för människokroppen märks tydligt när det i texten beskrivs hur de bägge männen går mot varandra, lyfter sina armar, trycker sina bröst mot varandra med mera. Beskrivningarna läggs in så att man som läsare ställer sig på götens sida, det svenska, rätta, starka.
Även det poetiska framkommer i texten genom hur den är skriven, speciellt i förhållande till naturen och människan. Viga språng, ljust månljus, muskler som spänns, allt skrivs väldigt poetiskt och framställer både natur och människa som det vackra. Orden är värdeladdade så att man som läsare ska få den ståndpunkt författaren avser att man som läsare skall få.
Språket karaktärerna emellan känns väldigt högtidligt speciellt i slutet av texten där dialogen mellan Singoalla och Erland i dagsläget nästan skulle kunna uppfattas som ironisk eller till och med som ett skämt.
Meningarna varierar i längd, men när de väl är långa är de uppdelade med kommatecken, vilket gör att meningarna inte blir orimligt långa.
Det förekommer många adjektiv och alla substantiv beskrivs i detalj, det förekommer knappt något substantiv utan ett adjektiv innan. Det är inte direkt någon ordklass som dominerar hela texten, utan det förekommer en relativt bra variation. Detta gör att texten känns enkel att förstå, den lämnar inte jättestora utrymmen för egentolkning utan budskapet känns ganska rakt på.
Texten ger intryck av att kunna vara ett klassiskt drama snarare än en roman, på grund av vad vi kommit fram till innan. Korta, snabba beskrivningar, klart tydligt budskap och samtidigt det högtidliga språket bidrar till detta. Även på grund av det pretantiösa, lite överdrivna i själva handlingen och de i detalj beskrivande adjektiven.
Vad gäller stilistiska figurer finner vi antiteser ("Den blonde göten har kastat den mörke främlingen"), perifras/omskrivning (""...hade vandrat i tjugosex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg" = omskrivning för att tala om hans ålder) etc.

Hemsöborna
Denna text känns väldigt realism, på grund av de vanliga människorna, dialektala dialogerna(mycket slang i talet) och beskrivningen av en vardagssituation. Att en av karaktärerna i slutet av texten beskrivs som "Tilltyglad i ansiktet, smutsig, blodig" känns även det väldigt realistiskt, en återspegling av mannen så som han verkligen såg ut. Inte förskönad, bara ärlig.
Vad gäller språket, förekommer mycket talspråk i dialogerna och de innehåller mycket slang och dialektalt tal, exempel: "- Va ä det för ena markvadiga svin...". Det är inte bara dialogerna som innahåller ett vardagligt språk utan hela texten genomsyras av vardagliga ord såsom "röck", "grövre" och "dynghögen".
Texten känns inte poetisk någonstans, utan snarare av ironisk karaktär genom de långa meningarna då karaktärerna görs till åtlöje på ett väldigt uppenbart sätt.
Meningarna är väldigt långa med långa bisatser. Beskrivningarna är målande och i texten finner vi många metaforer, bland annat när spelmännen beskrivs som "den tungbröstade harmonikan" och "den lättfotade fiolen" istället för som de människor de är.
Det används mycket bildspråk i texten och i kombination med de målande beskrivningarna ger det en tydlig och realistisk bild av händelsen som utspelar sig. Bildspråket används flitigare än beskrivande adjektiv.

Avslutande jämförelse
Båda texterna är väldigt tidstypiska och enkla att analysera rent stiltypiskt. Eftersom båda texterna är väldigt typiska för sin tid och de litterära strömningarna skiljer sig mycket från varandra, är de även skrivna väldigt olika även om de berör samma motiv - en uppgörelse.

Over and out /Marina, Felix och Frida

Agnes, Karin och Karolin analyserar

2008-12-04T04:30:00.000-08:00

Singoalla

Viktor skriver mycket vackert och det krävs en rytm. Alla karaktärer talar likadant trots att de tillhör olika folkslag. "'Är du vapenlös?, sporde Erland och sänkte sin hand. 'Ja, svarade Assim, men jag är en man'".

Romantikens verk består av adjektiv i överflöd.

En blandning mellan korta och långa meningar. Vi misstänker morse-kod. Inte många bisatser jämfört med Hemsöborna.

Det tenderar att finnas fler allitterationer i romantiska texter än i realistiska eftersom de ger ett högtidligt och prosa-aktigt intryck, men vi finner inga direkta exempel i Tvekampen. Flera i Tvekampen också. Ett exempel på det magiska tretalet är "[...]min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig [...]".

Metafor: NADA!

Besjälning: NADA!

Eufemism: "långt ifrån fullvuxen".

Hyperbol: Det vet vi ju inte. Hon kanske överdiver när hon säger att hennes far kommer att slå henne. Vi får ju inte reda på det i texten. Hennes föräldrar kan ju vara jättesnälla curlingföräldrar.

Klimax: "[...]min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig [...]".

Paradox: Ingen

Omskrivning: "den blonde göten"

Underdrift: NEJ!

Zeugma:

Hemsöborna

August skriver med talspråk, slang och dialekt (värmländska) "Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?".

Orden "Modersmål" och "nationalära"nämns angående Värmland och inte om Svea rike. '

Rallbuse kan vara en variant av ordet och yrkesgruppen rallare fast på ett nedsättande sätt.

Meningarna är långa till sju-helvetes långa. Flera bisatser och är epoktypisk.

Inga allitterationer i Hemsöborna. Flera anaforer i Hemsöborna ex. ordet kniv i det magiska tretalet. Antiteser: "tungbröstad harmonika" och "lättfotade fiolen".

Metafor: "[...] den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och munnades med en annan". "Som en upprullad igelkott föll Norman på dynghögen"

Besjälning: "tungbröstad harmonika" och "lättfotade fiolen"

Eufemism: Ingen

Hyperbol: Vi finner inga överdrifter i detta utdrag ur Hemsöborna.

Klimax: "Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! bort med kniven!"

Paradox: "Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han den slagne[...]"

Omskrivning: NEJ!

Underdrift: NEJ!

Zeugma: Vi hittar inget, men det är ett trevligt ord

ni är så duktiga, vetgiriga & bara

2008-11-20T12:27:00.000-08:00

helt fantastiska...
idag på lektionen slet ni...diskuterade..
analyserade....skrev...
diskuterade igen...läste...skrev...
diskuterade....

dricker nu mitt kvällsthé. skall snart lyssna på
min talbok kafka på stranden av haruki murakami.
har inte kommit så långt än...
men det jag läst är
mycket spännande.
det myllrar av intertextuella
grejer i texten.
odysseus, mästerkatten i stövlar,
m.m figuerar i periferin i denna tegelsten.
har inte riktigt klurat ut vad det kan vara
för typ av roman. cool är den iallafall.

än en gång...käraste kulturare...
ni regerar!

en sista fråga som jag glömde ställa på lektionen:

vad vill ni läsa för sista roman ?

äldre litteratur?
nyare litteratur?
mq

Den muntliga litteraturpresentationen

2008-11-14T05:56:00.000-08:00

Den 27 november skall samtliga ha en muntlig presentation kring en valfri roman ( 7 minuter per person ) & i presentationen skall ni belysa :

Ett eller ett par perspektiv ( HISTORISKT - ideologikritiskt,biografiskt, feministiskt, sociologiskt alt. ESTETISKT- nykritik,dekonstruktion )

Ta även reda på fakt kring författare, genre av roman & ha med i din/er redovisning.

Använd er av exemplifieringar i redovisningen. Förbered med färdiga citat på OH eller kopierat på papper som alla får ta del av.

Hur ni väljer att lägga upp er presentation är upp till er.
Ha hela tiden målen med kursen i åtanke samt kika även på kriterierna & den respons ni fått av mig på era inlägg. Fundera över frågor inför presentationen som:

Vad behöver vi ha med? Har vi med allt? Idéer, strömningar, genre? Använder vi oss av begreppen? Exemplifierar vi?

Var nytänkande, originella, kreativa & framför allt...ha kul på vägen

Böcker som skall redovisas är:
Jonas Gardell- Jenny ( Frida & Karin )
Virginia Woolf- Mrs. Dalloway ( Isabella, Maria, Agnes ? & Felix )
Waris Dirie- En blomma i Afrikas öken ( Karolin,Marina & Anisa )
Khaled Hosseini-Flyga Drake ( Emilie )
Paulo Coelho- 11 minuter ( Emilija )

Nästa lektion får ni arbeta med att förbereda er presentation, men ni behöver vara väl förberedda, för att få ut något av lektionen.

Trevlig helg!

Förnuftet och kroppen

2008-11-11T07:20:00.000-08:00

Tänkte på upphöjandet av förnuftet då jag lyssnade till Bengt Ohlssons biblioteksföreläsning. Han talade om att läsa om. Hur han, då han för tionde gången läste Söderbergs Doktor Glas fann helt nya intentioner med dennes text. Saker han tidigare förbisett men nu insåg vara långt viktigare för karaktärernas utveckling än han kunnat ana. Samma fenomen verkade återkomma då han talade om sitt eget skrivande. Han berättade hur han kunde omvärdera det han skrivit i ett kreativt dödläge. Svammel framstod plötsligt som avgörande i det han skapade. Som att han Plötsligt insåg hur viktig en skildring var. Samma fenomen: Vår vilja att tillskriva saker vi möter vikt. Vi vill så gärna att det ska finnas djup och budskap bakom det vi upplever och intar. Ett romanstycke, en målning, musik. Vi vill se bortom penseldragen, förutsätter att det som finns där är så mycket vackrare och mer värdefullt än det vi kan urskilja med blotta ögat. Bara vårt förnuft är kapabelt att uppfatta det verkligt sköna. Filosofisk fulländning.

Så modernt. Kroppen. Ögonen. Tillhör det förflutna. Har redan gjorts, fulländats av tidigare mästare. Nu går vi bortom det. Måste. För att tillföra något nytt. Eller? Går vi kanske mot en ny era? vändpunkt. Åter uppskatta Hantverket.

Vad våra ögon ser.

böcker tills nästa vecka

2008-11-04T05:25:00.000-08:00

hoppas praktiken är bra & att ni längtar tillbaka till skolan :)
gällande aktiviteten kring era böcker ni skall läsa verkar det vara
stiltje. eloge till karin. försök nu komma överrens om en bok ni skall läsa,
samt införskaffa boken tills vi ses nästa gång. ni bör vara minst två som läser
samma bok.

M

Mina böcker!

2008-10-31T05:13:00.000-07:00

Lovet lider mot sitt slut och jag har inte gjort något som jag sagt att jag skulle göra förutom att ha dammsugit min madrass och tagit det väldigt lugnt. Jag har tänkt lite på vilka böcker jag kan läsa om och här är några stycken:

Between the Bridge and the River av Craig Ferguson
Solstenen (Triologin) av Maj Bylock
Freja av Johanne Hildebrandt
Sagan om Ringen av J.R.R Tolkien
Biten av Kelley Armstrong
Varulv av Tormod Haugen (jag läste dock aldrig ut den men skulle vilja)
Svindlande Höjder av Emily Brontë

Puss och kram!
/// er wannabe-kulturtant Karin

Leaving Dr Glas behind..

2008-10-29T03:19:00.000-07:00

Nu har det gått över en vecka sedan jag läst klart vår kära doktor Glas dagbok.. men nu, när alla tankar flugit ur huvudet, har jag lyckats få tag på en dator som inte stänger ner allt mitt upp i skrivandet.. så vi får se vad jag kommer ihåg. Jag har som tack var lite anteckningar :)

Först och främst har jag tänkt en del på hur kvinnor och män behandlas i boken, i vilka samanhang de behandlas lika och i vilka de behandlas olika. Men jag måste säga att, så som doktor Glas framställer det, är de förvånansvärt lika med tanke på tiden han levde i och boken blev skriven. Han framställer både män och kvinnor som faktiska personer, som har sina tankar och känslor och fungerar i stort sätt lika i dessa avseende.

Något som kan nämnas och som gör att man ändå känner att könen skiljs, är att det alltid ska framgå om det är en kvinna eller man han pratar med, om det är en kvinna eller man som passerar på vägen och ser fundersam ut.. eller vad det än skulle vara, nämner han alltid om det är en kvinna eller man. På så sätt framgår det att det finns en betydande skillnad mellan könen - just eftersom det är viktigt att nämnas. Alla kanske inte håller med mig, men tänk på det.. om det är viktigt att utpeka vilken grupp en person tillhör, måste dess grupptillhörighet vara något viktigt för personen som uttrycker det, eller hur?

Ta texten vi läste i Staden och framtiden som exempel, då man pratade om arkeologen blabla som sa detta och detta, och sedan hade vi den kvinliga arkeologen som säger detta och detta. Man måste utmärka att denna arkeolog är kvinna, men vad spelar det egentligen för roll, när de alla är människor och arkeologer? Räker det inte att utmärka dess proffesion, arkeolog? Ja, ja tror ni vet var jag vill komma. Detta uttrycks, som jag upplevt det och jag har inte hittat något undantag, hela tiden av doktor Glas, vem är kvinna och vem är man.. på så sätt måste skilnaden ha en betydelse.

En skillnad som jag tycker framgår mer konkret är att kvinnor är utsatta av männens begär. Männens sexuella begär är det starkaste, och kvinnan blir pga detta ibland ett offer och ibland inte.

"...då min far första gången såg med begärelse på min mor." (s.161)

"...sedan har hon fått vara förskonad i fem eller sex år..." (s.12)

Mannens begär, och kvinnan som blir utsatt för den... och kanske framgår i det första citatet även en makt position, för han nämner inte om hans mor hade sett med begärelse på hans far först, det ända som framgår är att det avgjordes när hans far såg med begärelse på hans mor. Mannens begär avgör. Eller? Har ingen mer än jag fått den känslan av boken?

En sista skillnad jag tänkt på är kvinnans roll som fru.. att det framgår lite mellan raderna att kvinnans plats är som fru till en man. Inte fullt ut och inte över lag, men jag får en känsla av en underton som farmför detta. Med tanke på att kvinnor nästan alltid nämns i förhållande till sin man eller till sin ensamhet och vilja till äktenskap, medan det inte alltid är lika viktigt att nämna vilka kvinnor männen han talar med (eller vad de nu gör) tillhör.

En liten avslutande notering...

"Det finns gränser för vad en kvinna får förstå!" (s.154)

Finns det inga gränser för män? Varför bara kvinnor? :P

I vilket fall som helst tycker jag att det stora skillnaden mellan könen framgår i att det hela tiden nämns, om det är en kvinna eller en man, alltså är det vilktigt och det måste mellan raderna finnas en skillnad mellan könen. Sedan framgår en tendens av kvinnans underlägsenhet och mannens starkare sexuella begär som en skillnad, och kvinnans beroende av en man. samanfattningsvis..

En annan sak jag tänkt mycket på är doktor Glas ensamhet, om hur inledningen av boken visar på hur ensam han är och slutet av boken visar på hur han ändå slutade upp minst lika ensam.

"Jag sitter här vid mitt öppna fönster och skriver detta - för vem? För ingen vän och ingen vännina, knappt för mig själv ens,..." (s.10)

Jag tycker personligen citatet säger att han har ingen att dela sina tankar med, (ingen vän och ingen vännina - varken kvinna eller man - vilktigt att nämna båda könen :P) och han skriver dakbok egentligen för att han inte har något annat att göra, eftersom han inte skriver det för sig själv heller. Kanske gör han det för att ränsa skallen. Men citatet i sig, knappt ens för mig själv, han skriver inte för någon, men han har väll inget annat att göra.. han har ju ingen att vara med heller.. han är liksom ensam på många sätt, ingen att dela sina tankar med, och ingen att bara vara med för att tidan ska gå, så det blir dagboken istället...

"Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa sig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig varit när en kvinna." (s.11)

Jag har egentligen inte mycket mer att nämna om hans ensamhet, mer än att hela boken är liksom präglad av ensamhet.. jag får bara en känsla av att han är så extremt ensam, hela tiden, genom hela boken, och det är en mycket viktig faktor av boken och dess innehåll.. så som jag personligen känner iallafall.. har har så mycket tid till olika tankar och reklektioner kring allt och alla..

Nja, och sedan är det ju språket, jag är inte så förtjust i det.. eller.. jag känner en distans till det.. som jag inte tänker upprepa för jag har tidigare skrivit om det.. och jag har också tidigare skrivit om det jag tycker om med språket, att det ibland kan vara väldigt smart och rent utsagt vackert, och hur hela skrivsättet i sig liksom höjer hela boken.. man kan verkligen sätta sig in i doktor Glas hjärna, vad sitter kvar i tankarna och vad försvinner - vad är viktigt för honom och vad är det inte.. och hur han skilldrar sina drömmar i dagboken, något som också är viktigt för att förstå hur han tänker och känner kring saker och ting..

ibland kommer han dock in på helt onödiga - i mina ögon - delar.. som när han skriver flera sidor om månen och tankar kring den.. och hur han kommer in på att skriva om konstnärer från ingenstans.. på et sett är set väldigt vackert det han skriver,och det visar på hur mycket tid han har till att tänka och reflektera kring saker och ting.. det blickar tillbaka lite på hans ensamhet.. men det kan bli nästan jobbigt att läsa det ibland eftersom det inte handlar om ämnet och man vill hällre läsa om det än om månen.. men iallafall, det är nog en viktig del i det hela ändå.. för känslans skull.. för ensamhetens skull..

En sista del jag tänkt skriva lite om är mordet på Gregorius, en lite fortsättning på det jag skrev om sist.. jag käner verkligen med doktor Glas och jag tycker att genom skrivsättet och allt egentligen vaggas man in i hans sätt att tänka.. så man förstr på ett sätt varför han mördade Gregorius, han ville ju egentligen ingen illa och....

".. jag hörde att kyrkoherden nämnde namnet Gregorius. Han uttalade detta namn utan någon förtjusning..." (s.122)

... det var ju ändå ingen som tyckte om honom eller skulle sakna honom.. Han villa helt enkelt rädda alla andra från denna hämska man, främst ville han ju rädda Helga från honom.. men det skulle ju kanske hjälpa fler på vägen och inte skada någon.. eller?

"Men han hade alltså en gammal mor. Det viste jag inte. Hon måste vara förskräckligt gammal. Det är något dystert och otrevligt med det här rummet, i synnerhet i sådana här regnvädersdagar. (...) Vem kunde ana att han hade sin mor i livet..." (s.151)

Oj då.. hade han en mamma som nu skulle behöva sörja honom..? det var ju inte riktigt meningen.. han skulle ju inte skada någon, han ville ju inte såra någon dokror Glas.. men egentligen viste han väll inte så mycket om Gregorius.. man han såg det han ville se, att ingen älskade honom.. så, då kan det ju inte skada någon..

men.. det gjorde det..

nu orkar jag inte skriva mer, men detta är det mesta av det jag antecknat under tiden, och även de tankar som sitter kvar i skallen på mig :)

enjoy!

-Marina

ORÄTTVISA

2008-10-24T12:44:00.000-07:00

I mitt förre inlägg lovade jag att fortsätta på denna tanke:

Problemet är det att i boken får man aldrig lära känna Gregorius. Dr. Glas har redan bestämt att han är "vidrig" och det enda man får se av honom är när han 3 gr möts med Dr. Glas. I övrig är det bara Dr. Glas personliga beskrivelse om honom man får reda på.

Här skriver jag återigen från betraktarens perspektiv, eftersom det var med den inställning jag gick in för att läsa boken.

Jag fick uppfattningen om att Dr. Glas är lite av ett svin. Ibland håller jag mycket med i det han säger och tycker mycket om honom, men han är ett bittert svin. Visserligen piggnar han till efter mordet tycker jag - precis i slutet då han förstår och accepterar saker och ting som de är.

Bra, han behövde bara mörda någon för att inse det.

Dr. Glas lever i hopp om att förstå livet till den dag så han (efter mordet såklart) inser att han inte behöver det. Detta kan jag av personlig erfarenhet förstå:
"erfarenhet är en tuff lärare, hon ger provet först och läxan efteråt" - systrar i jeans

Mycket sant. Dr. Glas var en mycket ensam man, men vi själva skapar ensamhet och jag kan inte beskylla honom, eller är det rätta ordet, döma, honom för hans svaghet. Det är bara så hemsk synd att en persons svaghet och ensamhet ska gå ut någon annan.

Jag vägrar tro att Gregorius var dålig. Det är nämligen så, att erfarenheten har lärt mig, att kvinnor inte är att lita på. De kan ljuga, lura och förföra till sin förtjänst - precis det som min kommande konspirationsteori handlar om.
Gregorius våldtog aldrig Helga, kanske tog i lite extra, men våldtog inte - hon gick till Dr. Glas, en ensam läkare på topp. Självklart förstod hon att hon kunde lita på honom efter det samtalet hon hade hört honom föra, där föddes hennes idé. Hon kunde bli av med sin make genom att bara gråta en skvätt och få Doktorn att tänka lite extra på henne och på köpet få den käre Recke för sig själv.

Bara en teori, mycket möjlig, men behöver inte vara möjlig. Detta säger jag inte för att vara politiskt korrekt, utan för att det är verkligen hur jag uppfattar det hela.

I vilket fall förstärks Dr. Glas hat mot Gregoruis hela tiden , speciellt när han får bekräftelse på det av hans egna söta lilla stackars fru (jag var tvungen).

Ett sätt som hans orättvisa hat tydligt gestaltas är på sidan 121:
"Vad är natten, vad är det som vi kalla natten? Det är den smala kroniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig kägla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: solen"

Hur beskriver han tillvaron?
Genom vetenskapen.
Och vad är motsatsen till vetenskapen?
Religionen.

There you go.

Men, hör och häpna, detta är inte Dr. Glas enda anledning till varför han hatar Gregorius, det finns mycket mycket mer att plocka från boken. Det finns faktiskt aspekter att välja och vraka emellan för att vara korrekt, om jag nu ska ta upp detta - måste jag skriva hela natten och jag är mobbad som det är då jag gör läxor klockan 22,01 på en fredagskväll.

Nu ska jag inte skada mitt självförtroende mer utan ägna resten av kvällen i soffan med min kära mor, och kära ni, följ Dr. Glas tolkade råd by Emilija:

"Tänk inte för mycket"

Eller om man väljer att se det som en combo med Nike:

"Tänkt inte för mycket, just do it"

Som absolut avslut eftersom jag har tappat tråden helt: Handlade detta om orättvisa.

// Emilija

En ny Dr. Glas

2008-10-24T12:01:00.000-07:00

När jag läste Dr. Glas koncentrerade jag mig mest på hur jag som läsare upplevde hans ensamhet, eftersom det var det som var mest slående för mig.

Aldrig någonsin i min vildaste fantasi har jag kunnat föreställa mig en sådan ensam och bitter man!
Från stunden där man tas in i hans trista och tomma värld blir man tagen av hur ensam han är!

Han ensamhet ger dessutom uttryck till så många olika saker:

Den enda kvinna han någonsin älskat, fick bli idealbilden av den rätta kvinnan. Jungfru och/eller någon som älskar. Jungfrur fanns det inte många kvar i hans ålder och de som älskade älskade ju redan någon annan. Detta är egentligen en riktigt macho-maner, vem är du Dr. Glas att säga så?

Men det största sprattet som hans ensamhet spelar honom är hatet mot Gregorius:
s. 143
"- Det är vackert i Porla, sade han.
Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius är som stadsbo van att alltid finna "landet" vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han betalat och ville till det yttersta ha valuta för sina pengar. Därför fann han det vackert"
s.117
"Prästen är så vidrig att jag är rädd för honom"

Problemet är det att i boken får man aldrig lära känna Gregorius. Dr. Glas har redan bestämt att han är "vidrig" och det enda man får se av honom är när han 3 gr möts med Dr. Glas. I övrig är det bara Dr. Glas personliga beskrivelse om honom man får reda på. (se mer, kommande inlägg "ORÄTTVISA")

Kanske detta motiverade herr Bengt när han skrev Gregorius?

Problemet med hans ensamhet är kanske inte så farligt i början av boken då han mest bara går runt på stan och synar folk med blicken, kritiserar dem i sin bitterhet. Men det blir värre med tiden, något som verkligen gör detta värre är hans sätt att se sig själv som en betraktare till livet, eftersom:
s27
"Jag vande mig tidigt vid självbehärskning"

Detta gör honom alltså till en personlighet som han själv tillskriver sig, en självbehärskad, plikttrogen betraktare.

När Helga då kommer in i hans liv och ber om hjälp får hans liv ett snurr. Hans rastlöshet förvandlas till vilja och nu står han inför valet, inte bara att rädda en annan människa, utan också att göra något åt sitt liv vilket är totalt omedvetet. Han ställs framför valet att bryta sina tråkiga vanor, förkasta föreställningen om sig själv och utföra en uppgift som ingen någonsin har bett honom att göra.
Han måste handla, därför gör han det.
Av egoism.
Av ensamhet.
Omedvetet vet han att detta kommer ta honom ur fällan, här är något att pyssla med och varför inte satsa allt när han ändå inte har någon att förlora?
s.66
"Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ: man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få lite aktning för sig själv"

Såklart händer det självklara - det han omedvetet ville hände, han kände inte igen sig själv:
s140
"Nyss, då jag kom inom salsdörren och såg mig själv i spegeln, studsade jag inför uttrycket i mitt ansikte: något visst tomt och utslätat, något jag vet inte vad(...)

På detta sätt hör hans ensamhet ihop med mordet och jag uppfattar hans ensamhet som en sjukdom han själv vill få bot på men vet inte hur. När botemedlet kommer upp, missar han inte chansen och blir - inte frisk, men bättre, en ny Dr. Glas.

/ Emilia

JULIUS CAESAR AND THE ICE-QUEEN

2008-10-24T11:32:00.000-07:00

Nu när jag har läst igenom alla mina inlägg kom jag och tänka på en sak.

Jag måste skriva en till sak om Kärlekens Historia.

På Diskussionen som vi hade, tog jag upp bokens titel, ifall människor gillade den. Jag fick inget ritigt svar så jag får fundera själv en stund.

Jag har märkt att jag är ganska emot klyshor, kanske eftersom vi lever i den tid av dem, eller kanske har jag något inbyggt som är emot dem. Bokens titel är extremt klyshig och kan lura läsaren, speciellt om man läser baksidan.

Jag undrar vad det kan detta bero på?
Är det för att vi lever i en tid av klyshor?
Är det för att jag har upplevt klyshor som något fel?
Är det för att författaren är sådär extremt lam och bara tar den första bästa titel som dyker upp i huvudet? Har hon låtit sin femåriga dotter bestämma? Eller har hon ingen fantasi?

Det där om dottern vet jag inte, men att författaren till Kärlekens historia är lam och fantasilös njaa säger jag då.

Fantasilös nej.
Lam. Ja, faktiskt.

Hon drar klassiska paralleller, är jag också emot, och alla dessa klyshor och fina citat - jag spyr.

Kanske är jag bitter i efterhand, eftersom att jag älskade den när jag läste den, och visst är det en riktigt feel-good bok, men... titeln förstör så otroligt mycket. Då jag läste boken var jag verkligen i det rätta tillståndet för den, nu nej. Nu vill jag ja deprimerande böcker med tragedier - någon som har ett bra tips?

Det är verkligen en sak att ta vara på, beroende på vilket tillstånd man är i (känslomässigt etc.) så är man olika mottaglig för olika böcker. Jag har t.ex. väldigt svårt att påverkas av saker. Förr var det lättare, men när man har gått igenom mycket är inte världen lika skrämmande längre - därför behöver jag verklige något hemskt för att få minsta känsla. Ice-Queen, de blir mitt nya artistnamn - klyshigt dock.

Min poäng med allt detta är:"allt ligger i betraktarens ögon" - Julius Caesar

hahahaha OBS! skämt xD

Men citatet menar jag. Jag anser veklingen att olika läsare uppfattar olika böcker olika, inte bara för att de är 2 olika personer utan för att de är i ett visst tillstånd. Man kan faktisk få ändra sin åsikt om någon, eller något - som en bok.

Oftast blir det ju så, när man har vart med om något, lärt sig något nytt - verkar världen så klar för en och man vet precis vad man tycker. Då vill man inte läsa något trams, men sedan kommer dimman igen och man vill komma bort. Kika in i någon annans liv för en stund.

Ja se vad för oväntade saker som kommer upp när man lättar på hjärtat.

Ha ett härligt lov // Emilia

Emilie's Glas Del 3

2008-10-24T08:42:00.000-07:00

””Vill” – ja, vad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en syntes av hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för oss än viljan. Alltså: v i l l du?” s.109

Där har vi svaret med den fria viljan, den är bara en samling av massa impulser i vår kropp. Och när jag tänker efter så låter det inte speciellt fel. Jag säger bara: MAGKÄNSLA.

”Allt vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja! (…)

Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill ha all lyckans lust och allt lidandets djup. Vi vill ha handlingens patos och åskådarens ro. Vi vill både ha öknens stillhet och larmet på forum. På en gång vill vi vara den ensammes tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi och ackord. På en gång! Hur vore det möjligt!” s. 119

Jag tycker Hjalmar Söderberg är väldigt klar och tydlig med vad han menar, och jag kan bara säga att jag håller med honom så hårt att mina knogar vitnar.

”Liv, jag förstår dig inte. Jag känner ibland en andlig yrsel, som viskar och varnar och mumlar om att jag har gått vilse. Jag kände så helt nyss. (…)s.175

Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning - : det är kanske inte meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg.(…) s.176

Första budet: du skall icke förstå för mycket. Men den som förstår det budet, han – har redan förstått för mycket.

Jag yrar, det går i cirklar för mig.” s.177

Ännu en gång har vår käre Söderberg en poäng. Jag tror att om man grubblar för mycket över vad allt har för mening så får man ont i huvudet. För det är en omöjlig uppgift att svara på tror jag, det är väl därför som den frågan intresserat så många genom evolutionens gång, att knäcka nöten med meningen med livet skulle se rätt bra ut i cv:t. Där har vi ännu ett exempel som knyter samman några av mina tidigare citat; vi har alltid velat hävda oss och få oss att framstå som så bra som möjligt. ”Survivial of the fittest” kort sagt. Allt ifrån en påfågel till min storebror vill verka så till exempel smart som möjligt, för då verkar vi bättre än vår konkurrent. GAH, alltid detta behov av att hävda sig!

Emilie's Glas Del 2

2008-10-24T08:40:00.000-07:00

”Skolgossens ärelystnad efter vackra betyg var mättad och dog bort, och besynnerligt nog, det kom aldrig en mans ärelystnad istället. Jag tror det hela berodde på att det var då jag började tänka. Jag hade inte haft tid till det förut.” s 27 ” ”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindrar människan från att tänka.” ” s. 177

Vi är så uppslukade i en teoretisk värld, vår hjärna (i alla fall min) blir trött. Orkar inte tänka, hinner inte. Jag har börjat komma till en punkt då jag börjar bli trött på det teoretiska tänkandet, jag vill ha det verkliga. All fokus känns på något sätt som att den hamnar på just skolan. Men snart så får vi tid att börja tänka, på riktigt.

”Det är en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man har ju alltid ett begär av att se sig själv och sin strävan i ett ljus av idealitet. Och den djupaste lycka ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka.”s.94

Det kanske är när man inte söker lycka som man finner den. Att man hittar något man letat efter helt plötsligt, när man egentligen gett upp hoppet om att finna det, är jag nog inte ensam om att ha upplevt ett otal gånger. Eller för att applicera det på samhället: En affärsman strävar efter mycket pengar, då får man frihet och möjlighet att skaffa sig andra saker man vill ha; hus, båt, semestrar över världens hörn. Lycka för honom? Mycket möjligt. Men den genuina lyckan ska man väl inte behöva arbeta för, eller?

Emilie's Glas Del 1

2008-10-24T08:32:00.000-07:00

Nu har jag haft ett maraton med mig själv, "Doktor Glas" och ett worddokument. Och detta blev del 1 av resultatet:

”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder…
Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.” s.103

När jag var liten brukade jag titta upp på månen, och jag samtidigt som jag visste att månen bara var en måne, så hade jag en övertygande känsla av att den var något mer. Att vrida huvudet uppåt en mörk vinternatt och se den lysa som en stor gul ostbit fick mig alltid att le och känna mig lugn. För min mormor fanns inte i himlen, hon fanns på månen.

”En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade hjälpa henne. H j ä l p a, ja – ja, vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen av oss tänkt sig in i det då. Det som hon begärde av mig då var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min svartgråa spleen kom den episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig… Och för henne betydde det ju lyckan och livet – så som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lovade jag henne att hjälpa henne, och gjorde det - det som skulle göras då.” s.106

Jag tycker att det här citatet träffar mitt i prick på hur jag tror det kom sig att Glas gjorde som han gjorde. Det var ett elakt spratt som gick överstyr. Jag tycker inte att han tänker som en ”normal” människa, fast det kanske han gör ändå, när han övertalar sig att det bara finns en utväg på problemet Gregorius. Han hade ju lovat Helga, och inte kunde han bryta det löftet, då han uppenbarligen förälskar sig i henne. Och det är väl det han önskar innerst inne, att hon ska älska honom, men för att göra det måste han visa sig värdig? Eller visa genom sina handlingar vad han faktiskt är kapabel att göra för hennes skull. Mycket våld har begåtts i kärlekens namn.

En svensk klassiker

2008-10-23T13:36:00.000-07:00

Jag har precis klistrat in alla mina inlägg i ett dokument och jag ångrar att jag rättade Maria på lektionen idag med att säga att jag bara skrivit ett långt inlägg. Det var ganska falskt. Det här blir också ett ganska långt men består mest av citat.

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som inte är sant. Jag kan dock inte ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig

Utan att bli för jobbigt djup: det är svårt att vara ärlig. Kanske svårast att vara ärlig för sig själv.

Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.

Nu vet i ju dock att Glas använder plikten som argument för att döda pastorn men när jag läste det här första gången satt jag på bussen till skolan och jag hade läst den ena förargande tidningsartikeln efter den andra. Alla gjorde saker, men de gjorde inte vad som bör göras.

Men honom har kvinnornas kärlek ända från början fallit till som en naturlig rätt, aldrig har han stått i valet mellan hunger och ruttet kött.

Avund äter upp oss inifrån. Men visst är det jobbigt ibland när det går bra för andra?

Om stjärnan Deneb föll på idén att betrakta sig själv sub specie æternitatis, skulle den kanske finnna sig alltför obetydlig för att anse det mödan värt att lysa längre.

Doktor Glas är en mästare med ord.

Hon har en gång som en, som går mot sitt öde

Behöver jag säga något? Okej då: vackert!

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min!

Jag tror att det är utropstecknet som gör att jag gillar det här utdraget. Doktor Glas har varit det mesta genom boken: sympatisk, osympatisk, älskvärd, ensam, kärvänlig, smart etc. Men här tycker jag mig se honom som barnslig.

Nu återgår jag till min kopp te och resterande skolarbete som jag vill få bort innan helgen. Puss och kram, kulturklassen! Vi ses på bloggen!

/// Er wannabe-effektiv och wannabe-kulturtant Karin

är jag en hugo eller är jag en emil?

2008-10-23T11:53:00.000-07:00

dagens lektion sa swisch & poff så var det dags att sluta.
iallafall upplevde jag det så.
kändes som att vi inte riktigt hann klart & att diskussionerna låg kvar i luften...oavslutade....
de får leva kvar här i bloggen.......virvla runt....

läxan tills vi ses 13 november:
LÄXA ett: sammanställa dina blogginlägg & skicka till mig. därefter ger jag respons på det du skrivit och om jag anser att du behöver skriva in mer inlägg här på bloggen eller inte. jag kommer även ge respons kring huruvida jag tycker du applicerar perspektiven.

kanske är det så att du hellre vill göra det muntligt för mig istället för att skriva ner 5-6 inlägg...visst...då löser vi det....som ni vet är jag öppen för alla förslag....

så med andra ord.....avvakta med de "uppmanade" 7-10 blogginläggen tills du fått direkt respons från mig.
Sammanställning av inlägg skall vara mig tillhanda senast söndag midnatt. Meddela då även om du hellre vill ha ytterligare muntligt ist. för skriftligt här på bloggen.

Läxa två: Bestäm en roman ( gärna en du tidigare läst & som du fann intressant ) Hitta ett perspektiv som du skall applicera.

Så...snart är det höstlov & då hoppas jag alla vilar & har det gott...

vi ses...mina stjärnor

Jag skriver ner mina tankar...

2008-10-23T06:45:00.000-07:00

Därför glömmer jag inte bort dem.

Jag läste ut Doktor Glas iförrgår kväll. Det känns lite som att jag stressat igenom den sista biten och det känns såklart synd, eftersom boken då mister en del av sin karaktär... Jag vill liksom hinna smaka på orden, tänka dem och sedan känna dem så som jag föreställer mej att doktor Glas själv hade uttalat dem.

Jag känner inte riktigt att jag fick någon connection med herr doktor genom min läsning. Jag vet inte om det har att göra med det som Bengt Ohlsson sa: att tjocka böcker ger en så mycket mer. En tjock bok blir som en nära vän, någon man ska umgås med mycket den kommande tiden. Men så kände jag aldrig med boken om dr Glas... Varken boken eller Glas själv hann bli min "vän" och jag fick aldrig någon riktigt relation till boken.

Idag hade vi en diskussion om boken och det tyckte jag var väldigt bra, för då kom jag på saker jag tänkt och då kände jag mej nöjd! Men bäst var att de jag diskuterade med hade en syn på boken som jag aldrig riktigt kom till som de kunde dela med mej och det var väldigt, väldigt givande. Jag tycker redan om boken bättre!

Över lag brukar det faktiskt vara så för mej att jag insett hur bra en bok var först när jag avslutat den och lagt den ifrån mej. Så var det dock inte med Kärlekens historia, det var kärlek direkt! (eller åtminstonde efter 100 sidor...)

Jag har ett litet citat från doktor Glas att delge er, och det knyter faktiskt an väldigt mycket till ett annat inlägg jag skrivit om att jag glömmer allt jag tänker.

"Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen."

Detta är någonting som jag beundrar väldigt mycket. Människor som litar såpass mycket på sina tankar, att de vet att de bästa tankarna kommer igen.

Jag är själv en person som är väldigt, låt oss säga "rädd", för att glömma av mina tankar. Jag har alltid varit väldigt tankspridd av mej och tvungen att skriva upp det jag behöver komma ihåg. Jag kan seriöst få PANIK över att jag är så rädd att glömma av en bra tanke att jag nästan ibland hämmar mej själv från att tänka för långt.. Detta kanske låter lite skumt för er som inte fungerar som jag, men jag är helt enkelt rädd för att komma på någonting som jag vet att jag kommer vilja minnas i framtiden, men senare glömmer av!

Jag hade velat kunna säga som doktor Glas, att jag inte behöver vara rädd för att glömma av mina tankar för de viktigaste, de som jag verkligen vill skriva om, de kommer att dyka upp igen. Frågan är bara om jag är en sådan person?

Jag ska göra en liten bekännelse... Inspirationen till detta blogginlägg fick jag när jag läste i boken, på sidan 70 där jag hittade citatet. Genast tog jag upp min penna, skrev "70" - därefter citatet. Sedan ringade jag in "70" med en ljusblå penna och skrev Blogg! efter så att jag skulle komma ihåg att skriva det här...

Så nej, jag är inte som dej, doktor Glas.

Men jag har åtminstonde lärt känna dej lite bättre!

/FRIDA<3

?

2008-10-20T12:44:00.000-07:00

Jag sitter i min säng och lyssnar, tänker, filosoferar och studerar. På TV surrar Kobra och ikväll handlar det om amerikanska val (främst valet mellan John Kerry och George W Bush) och hur politiker, internet och journalister ljuger för sina åskådare. Ett gäng med kostymgubbar svär en sanningsed och säger sedan en efter en i mikrofonen "I believe that nicotine is not addictive".

George W Bush gör sitt State of the Union-tal och fastslår att "either you're with us or you're with the terrorists". Jag tänker på hur en kvinna stod mittemot John McCain och grep tag i hans mikrofon och sade "jag ska rösta på dig. Jag litar inte på Obama. Jag har hört... Han är arab". Jag tänker sedan på hur förfärad John McCain såg ut efter att hon sagt det och han gjorde sitt bästa för att meddela sina väljare att Obama inte är arab och att även om han var det så skulle det inte göra honom till en sämre människa, utan att förlora sina väljare (utgången blev att McCain sade en mening som kunde tolkas som om att Obama är en god familjefar PÅ GRUND AV att han inte är arab)

Jag försöker ta reda på om det är värt att gå till vårdcentralen imorgon för den hemska hostan jag har haft i flera veckor nu som håller mig vaken om nätterna.

Sedan tänker jag på naturkunskapen och jag försöker med all kraft fatta hur man räknar när det kommer till molykälformler. Jag försöker komma på hur jag kommer att ha använding för all propan, butan och eten i min framtid.

Jag försöker bestämma mig vad som ska ske efter allt detta, efter att 100-poängskurserna är över. Vad jag ska göra efter gymnasiet? På middagen i fredags sade tjejen som redan tagit studenten att ingen har gett henne något jobb på grund aennes betyg, alla jobb hon har haft har hon fått via kontakter och meriter. Men min visa farbror gnällde på sin örebrorska att jag ska fortsätta plugga för annars kommer jag att bli som honom.
"Jag har bara haft tur. Jag är för fan helt tom i bollen utan min eftergymnasiala utbildning. Fortsätt plugga och bli något stort. Bli för i helvete inte som jag: fast på ett sketet, jävla kontor i 30 år". Farbror Lennart kan minsann tala klarspråk men gör det honom mer rätt än andra?

Allt detta virvlar i mitt lilla förvirrade febriga huvud och Dr Glas beskrev det bäst själv på sidan 74.

Liv, jag förstår dig inte

/// Er wannabe-allvetande och wannabe-kulturtant Karin

liten är man..

2008-10-17T13:39:00.000-07:00

nja.. kanske lite onödigt inlägg, för det har väll inte speciellt mycket koppling till boken.. men jag har funnit ännu ett citat som rör mig.. förmodligen rör det flera också...

"... vad är natten, vad är det som vi kalla natten? Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig kängla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna, solen." (s.121)

Fan va små vi är!

Egentligen helt meningslösa.. känns det som, när man jämför sig i citatet..

som myror i en myrstack..

nej.. derimerande inlägg hittils.. vi avslutar med nått mer uppmuntrande :)

".. du ska blygsamt mäta med ditt eget mått, efter ditt stånd och dina vilkor, människan-jordbebyggarens stånd och vilkor. Då är jorden stor nog och livet en viktig sak, och natten oändlig och djup." (s.121-122)

-Marina

beundransvärt...

2008-10-17T13:22:00.000-07:00

Med tanke på min lilla diss till språket i mitt förra inlägg, vill jag också påstå att det faktiskt finns saker med själva sättet Söderberg skriver på är ganska så beundransvärt. Det jag främst beundrar är användningen av dagboksformen, att han endast lägger fram det som för karaktären är av betydelse. Att han bara skriver det han tänkt en eller flera gånger.. men det visar också på hur hans tankar rör sig, vad som stannar i tankarna och vad som försvinner förbi ganska så fort..

"Med ett muntert 'god morgon' red hon förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta av långt borta vid en krökning av vägen, hon föll i skritt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i drömmar... Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi varandra ett par gånger på en kort stund.

*

Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett alldeles särskilt sätt står i förbindelse med vad som i många år och ända till helt nyligen var min dröm om kvinnan."(s.82)

i kontrast med...

"Men jag läst grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska. (...) Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag lära mig något nu, det är kanske inte för sent.

*

Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.

*

Jag undrar om inte Kristin är har middagen färdig snart..." (s.70-71)

Ja, vad sitter kvar i huvudet och tankarna, vad gör det inte? Vad är viktigt för Glas och vad är oviktigt? Det är ett beundransvärt fint skrivsätt författaren valt att framföra det på.. och meningen blir väll den, att man ska förstå Glas.. man ska sätta sig in i att tänka som honom.. och det tycker jag Söderberg lyckas med väldigt bra genom detta..

men jag håller fortfarande kvar min lilla diss.. att språket i sig är alltför.. nja.. va ska man kalla det? jag känner en distans till det.. men ja, det skrevs ju ioförsej för 100 år sedan.. språket har väll ändrats en del med tiden..

- Marina

the reality

2008-10-16T12:38:00.000-07:00

Nu har jag bestämmt mig, för tillfället i alla fall. Jag funderade på vilket prespektiv jag skulle se boken utifrån, var velig ett tag, men sedan bestämde jag mig för det ideologikritiska perspektivet. jag valde det säkra före det oskläkra om man nu kan säga så ,alla är väl knepiga på sitt sätt. Just nu känns det som om min hjärna är på väg in i koma, och att välja något mer ut,manande klarar jag nog inte av som det ser ut nu. Kanske beror det på att som du sa marina, fasten jag då bara har kommit 70 sidor, att jag inte heller känner att jag har kommit in i boken rikigt, vet inte om det beror på mig eller hjalmar söderbergs sätt att uttrycka sig, det är synd eftersom detta är en omtyckt och välkänd klassiker.

the reality, verklighetennu handlar det om livet, den verkliga vardagen, människan i sig. svek, kärlek, hat, bitterhet you name it...

detta citat har nämnts men men,

"samma feta, grådaskiga ansikte, sammaa smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen". s8

söderberg har fångats realismens anda, han b4skriver det fula noggrannt i i detalj, jag kan rikigt föreställa mig gregorius stå där i predikstolen och se allmänt sliten och grå ut.

"vi hade kommit att prata om prostitutionen. hon mindes allt vad jag hade sagt och upprepade det för mig - det var något mycket enkelt och vanligt, dessa stackars flickor äro ockås människor och böra behandlas som människor o. s. v. men hon hade aldrig hör någon tala så förr. sedan dess hade hon sett upp till mig. det var därför hon nu hade fått mod att anförtro sig åt mig." s.23

det första; prositution, det är accepterat att se detta som något som faktiskt sker i samhället, inget vi skall försöka gömma undan. att prata om verkligheten, the reality låta människor bli informerade om vad som sker.

det andra; helga hade lyssnat på ett samtal mellan pastor gregorius och dr. glas där dr glas visade en sådan mjukhet för kvinnor att de är faktiskt människor precis som män, att prostituerade borde behandlas med respekt som människor, detta fick helga att anförtro sig åt dr. glas. kvinnor vid den tiden eller kvinnor över huvud taget har alltid varit underordnade männen mer eller mindre, och att nu dr. glas visade sin respekt medmänsklighet, då kan jag förstå att helga kände trygghet hos honom.

ännu en tanke varför dr. glas känner sådant hat för gregorius. för när dr.glas berättar om sin barndom nämner han att hans pappa ofta gav honom stryk och när det var rättvis stryk hade han svårare att förlåta honom. dr glas säger också att "men det värsta var att jag alltid kände en så stark fysisk motvilja mot honom" s. 74

relationen som finns mellan förälder och dess barn kan man aldrig psykiskt komma bort ifrån, heller inte fysisk, inte på samma sätt som med en vän. dr. glas säger okcså "en tid hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. men så blev hon ju sjuk och dog. jag märkte då, att han började sörja henne mera än jag själv förmådde med mina femtån år, och då kunde jag ju inte hata honom längre." s.75

det jag vill komma fram till är att dr. glas har en inneboende bubla av hat och strid för seger inom sig som han vill få ut, måste få. han fick aldrig ut den på sin pappa, han förlät honom för han älskade sin fru presis lika mycket som glas älskade sin mamma . kärlek är känsligt för dr.glas , när han nu vet att helga känner avsky för gregorius, och han själv ser sig som segrare, helga har ett förtroende för honom kan dr.glas få ut sin ilska sin seger att vinna över gregorius....

oj vad detta blev snurrigt, knapt att jag själv förstår. hoppas det är förståligt.

god natt /karolin

all denna meningslöshet..

2008-10-15T06:43:00.000-07:00

"Ty det du säger kan inte, får inte på några vilkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa" (s.102)

Jag känner mig dragen till detta citat.. kanske för det är precis så jag känner ofta.

När man hör alla hemskheter som händer i världen, om sådant som vi själva skapar, människan.. sådant som folk dagligen gör, och som vi ofta inte ens kastar en blick eller tanke åt.. hur vi behandlar och har behandlat varandra. Helt i onödan. Jag förstår inte varför. Och när jag försöker förstå känns det som att det inte finns någon utväg, någon lösning.. att världen och människan aldrig kommer att ändras.. och allt känns bara så kallt och meningslöst..

helt meningslöst..

-Marina

Försenat citat ur Kärlekens historia :) ...och Dr. Glas

2008-10-15T04:14:00.000-07:00

"Han lärde sig att leva med sanningen. Inte att acceptera den, men att leva med den. Det var som att leva med en elefant. Hans rum var mycket litet och var morgon måste han tränga sig förbi sanningen för att komma till badrummet. För att nå något till byrån ochhämta ett par kalsonger måste han krypa under sanningen och hoppades bara att den inte skulle välja just det ögonblicket för att sätta klorna i honom. På nätterna när han slöt ögonen kände han hur den svävade ovanför honom."

Jag vet att alla har kommit över den boken nu men jag älskar det här citatet så jag var tvungen att ta med den iallafall :). Jag tyckte om hur boken kunde ibland rätt som det var beskriva vad jag har känt, saker som man har haft inom säg och velat säga till någon annan men man visste inte hur. Det här är ett exempel på en sån sak, jag visste inte hur jag skulle beskriva för min mamma om hur jag kände under en väldig jobbig period i mitt liv, jag visste inte hur jag skulle förklara den hemska känslan som kvävde mig på morgonen när jag vakna och skulle göra mig redo för skolan, jag visste inte hur men jag visste att hon behövde få veta, hon är ju min mamma. Så därför kändes det lite skönt när jag hittade en liten beskrivning på det, kanske kan visa det för min mamma nu.

Jag hittar inte såna meningar och beskrivningar i Dr. Glas, jag hittar inga citat som jag känner "den är jätte bra!" men jag gillar endå språket, på något sätt så kan jag bli lugn av att läsa den och jag tycker att det är roligt att få reda på hur människorna tänkte på den tiden av någon som levde då och var med i det samhället. Jag gillar tanken av att någon som levde under en helt annan tid läste samma bok som mig och förmodligen uppfattade den annourlunda p.g.a. den tidens samhälle.

En grej till.......

"samma feta grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundliga gemena blick bakom glasögonen. Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare...."

Det är många som har sagt att dem känner den här avskyn själva för Gregorius p.ga. Dr. Glas beskrivningar, men jag känner empati för honom istället. Desto mer Dr. Glas beskriver honom som en ful och hemsk person desto mer jag tycker synd om honom, eftersom att någon avskyr han så mycket utan att han har gjort något mot honom. Men sen är jag en sån jobbig person som tycker synd om alla om inte dem har gjort något riktigt elakt, jag tycker synd om Gregoris för det jag nyss förklara, jag tycker synd om Helga för att hon var så förrvirad och orolig och därför valde sig att gifta sig med en präst och krånglade till sitt liv ännu mer och tycker synd om Dr. Glas eftersom att han är så ensam och när han väl blir förälskad i en kvinna så är hon gift och har en älskare. Vad synd det ska va om alla! Anisa

Kärlekens kraft.. kanske?

2008-10-15T03:14:00.000-07:00

Jag har läst och läst och läst i denna bok.. jag har kommit till sidan 120, 67 sidor kvar.. men det underliga är att det känns som jag fortfarande är i det stadiet att jag inte "kommit in" i boken.

Jag har lite svårt för texten och språket, som jag i början var ganska förtjust i, men som jag nu bara känner mig distanserad till. Språket tilltalar mig inte, det suger inte in mig i handlingen.. det känns ungefär som att läsa i filosofiboken, man får läsa samma sida 3 gånger innan man förstår vad som står på den.. och istället för att sugas in i handlingen, så hakar jag upp mig på de delar av språket som jag inte förstår.. som t.ex;

"Och dikterna själva, är det då verkligen de som skriva tiden lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till." (s.66)

"Man säger att en hjältes sömn vid lägerelden, med ränseln till huvudgörd, skall vara vacker att se..." (.65)

skriva tiden lagar? att de se ut till? ränseln? huvudgärd? Vah? Jag kan inte läsa utan att sitta med en ordbok, om jag ska förstå vad som står...

och ja.. det visar väll helt enkelt på hur mycket vårt språk har förändrats under dessa 100 år.. och 100 år är väll inte så lång tid egentligen, min gammelmormor är 90 nu, 100 år är ju bara lite mer en ett normallångt liv.. men det hinner hända mycket under den tiden.. och jag kan inte låta bli att fråga mig själv, hur kommer samhället och språket se ut när jag är (om jag nu blir det) gammal och skrupplig?

Men i vilket fall som helst har doktor Glas väckt en del tankar, ganska många tankar, i mig.. om moral, om etik.. om vad som är rätt och och vad som är fel.. om anledningarna till varför han skulle begå ett mord (som Emma så vänligt avslöjade :P) på en pastor som egentligen inte hade gjort HONOM något illa.. och jag har funderat lite kring varför han skulle komma att göra det.. och ja, jag kan ju ta en bit i taget..

Redan i inledningen av boken avslöjar doktor Glas sitt avsky mot Gregorius.. hur dåligt intryck han gjort på honom.. och det är där det börjar, med ett dåligt intryck från en ful präst-gubbe till patient..

"Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen." (s.8)

han är så ful, han är så avskyvärdigt störande att ha att göra med, han bara är så ivägen..

"Men hela min lätta och lugna stämning var borta, mötet med prästen hade fördärvat den" (s.9-10)

Men denna grund skulle nog aldrig få doktor Glas att ta beslutet till mord.. utan det kommer upp, steg för steg, när han utvecklar sitt hat mot honom.. vilket han gör av flera anledningar..

mycket grundar sig i hans syn på sex.. som han framstället väldigt klart på sidan 17.. då han berättar om när han fick reda på hur sex gick till..

"Men i den stunden var det mig som om Gud själv hade ritat något fult på den blå vårhimmeln, och jag tror egentligeb att det var då jag först började undra, om det verkligen fanns någon Gud."

och Gregorius, som ser det som hans rättighet att ha sex med sin fru Helga.. även om hon säger nej. Hon har alltid haft svårt för det, men han har inte brytt sig. Och att han fortsätter även efter att doktor Glas varnat honom för hennes "hälsa", att han ändå tvingar sig på henne. Om man anser att våldtäkt kan ske inom ett äktenskap så är det våldtäcksman han är. Och han skyller sina kroppsliga begär på Guds vilja till barn, som om Gud skulle tillåta honom utföra sin "rättighet" till våldtäkt på sin fru..

det visar sig ju också att doktor Glas faktiskt älskar Helga, eller iallafall tycker väldigt mycket om henne.. och jämförelsen av Helgas situation och doktor Glas känsla av att han måste hjälpa henne skildras väldigt bra i detta citat, främst hans känsla och uppfattning av situationen..

"..jag hör ett nödrop; jag springer efter skriet och finner en man i begrepp att åldföra sig på en kvinna. Jag gör naturligtvis vad jag kan för att befria henne, och om det blir nödvändigt, dödar jag mannen." (s.110)

"Här är det inte fråga om enstaka fall av våldtäkt utan om ett lifsvarligt förhållande, som väsentligen består av fortsatt, upprepad våldtäkt" (s.113)

"Kan en man låta den han älskar skändas coh smutsas och trampas inför sina ögon?" (s.113)

Hur skulle han kunna leva med att inte ha räddat sin älskade när han kunde? Att bara se på, som en åskådare.. Det var hans fel att hon var olycklig och inte kunde släppas fri till lyckan..

"Nej, bort med en sådan, bort med honom bort!" (s.109)

Hans älskade måste få vara lycklig.. Gregorius måste bort..

-Marina

ÅH, VARFÖR SÅ SYMPATISK DR.GLAS?

2008-10-11T01:19:00.000-07:00

Ja hejsan allihopa jag sitter nu i min säng och har stulit min pappas laptop. För övrigt köpte jag boken igår och har läst till sidan 67 och har klistrat in 21 lappar. Om jag fortsätter i detta tempo kommer jag i ha 56.7 lappar i slutet av boken.

Varför så många lappar? kan man undra. Många lappar många tankar. Inte bara mina tankar utan Dr. Glas tankar. Hela boken är som en filosofi, Dr Glas filosofi och han skriver i sin ensamhet de enkla och kompicerade tankar som föds i hans huvud då han är med om och bevittnar olika händelser.

Denna person är mycket besynnerlig om jag får säga min mening. Det finns saker han stark inte tycker om och man vet inte varför. T.ex:

"Sommarsöndag. Dam och kvalm överallt, och bara fattigt folk i rörelse. Och fattigt folk är tyvärr mycket osympatiskt." s59

och

"(...)men en begravning är i alla fall ett stort nöje för en kvinna i hennes klass och jag hade inte hjärta att neka henne permissionen." s59

Hur ska man tolka detta?
Till och börja med måste jag säga att jag fortfarande inte känner sympati med D.G. jag kan samtycka med honom, men samtidigt ser jag alla hans brister.
Han är en så trött man. Så trött på livet, på detta ensamma liv. Han har ingen att irritera och provocera hemma som kommer förlåta honom, och plikten tillåter honom inte att göra det mot sina pacienter. Då tar han ut det på folk som ändå är mindre värda.
Sedan har vi ju det stora offret.... Gregorius. Där hittar D.G en anledning till att vara elak, för det första är G allt det han tycker är osympatiskt. Sedan får han det bekräftat av hans fru att han är en lymmel.

Så får han ut sin ilska över det stora misslyckandet i hans liv.

Det räcker inte att han är läkare, högt repekterad. Nej, han förlorade kärleken och därmed förlorade han sitt liv.

För att hålla med Felix, detso mer man läser, desto bittrare blir D.G.

Han har ingen kärlek utan vill istället rädda en annan.
Självklart man får sammtycke med den förvirrade stackaren och tycker att G är ett äckel.

Här känner jag mig, som tidigare sagt, extremt kluven. Båda dessa män är otroligt förvirrade i sitt liv. Vet vad dem vill, men vet inte hur de ska få det.

G förlitar sig på Gud, ty det är så han är uppväxt och skolad.

D.G. förlitar sig mer på sina erfarenheter. Han är en mycket försiktig man med hög moral och gör bara saker om han har tänkt efter noga.

G tillåter sig själv att vara desperat, han tillåter sig själv att fortsätta hjärntvätten på sin fru, som hennes föräldrar startat. Han tänker inte på att göra henne lycklig, bara det är bra för honom. Hon är svag och kan inte stå emot honom på egen hand.

D.G. är lika desperat själv, men har ändå en måtta självdiciplin. När denna man som han så innerligt hatar, innan han får reda på mer (som sagt ovan) utför den handling han tycker sig äcklas av mest - tappar han förståndet helt och hållet.
Innan han hjälpte Ms.G pratade han om plikt hit och dit. När slutade det gälla?

Allt han någonsin hållt inom sig kommer ut och G får ta smällen och möta sitt öde.

// Emilia

God kväll

2008-10-10T12:16:00.001-07:00

Lite underligt att jag, en fredags kväll bestämmer mig för att titta in på vår fantastiska litteraturblogg, men trött som jag är efter hårda träningspass och en jobbig skolvecka hade jag ingen lust att göra något kreativt ikväll, förutom att slappa! men det är faktiskt riktigt härligt, ni vet säkert vad jag menar=)

Efter gårdagens lektion har jag faktiskt inte hunnit reflektera på frågan:vad tycker ni om boken? Jag vet inte om jag är lite seg denna gång (igen) , men det jag kan säga är att jag tycker boken är bra och underhållande.

Trots att den är skriven på 1800 talet känns den väldigt modern och jag störs inte av den äldre svenskan, snarare blir det en skön kontrast till den "moderna" känsla jag får. jag gillar Dr. Glas för hans ärlighet, han är rak och mänsklig. sedan fick vi då veta att Dr. Glas kommer att mörda xxx ( jag avslöjar inget för er som inte vill veta) jag känner nu att min respekt för honom tynar bort. men varför? vi har väl alla tänkt ( inte helt hundra dock, jag kanska är väldigt hård) jag vill döda den kossan! trots att vi säger det menar vi egentligen inte det. vi vill ju bara känna oss lite bättre, lite starkare, lite snyggare.

vi borde nog sluta dömma andra, även om det ibland inte är lika lätt, för vi är ju alla väldigt lika i grund och botten. vi har bara olika skal, med olika åsikter men känslor och försvarställningar som vi intar, är vi alla i grund och botten laddade små djur som är redo för strid.

hur skulle vi annars klara av tre år på donner:P?!

vet inte riktigt vad detta inlägg skulle leda till, inte mycket, men för att göra min fredag lite mer kreativ så har jag nu lyckats!!

/Karolin

Jag glömde ...

2008-10-10T04:37:00.001-07:00

Efter min lektion kom jag på flera saker som jag hade tänkt att ta upp men som försvann i stundens hetta.

Ett citat t.ex. Som jag tyvärr inte lyckats hitta sidnummer på. Nu när ni läser kan ni få bli mina detektiver.

Som lärarstudent har jag stött på det här citatet mängder med gånger på föreläsningar på "peddan". Speciellt specialpedagogerna är förtjusta i det.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till var pris som helst."

Även om jag har svårt att applicera det på mig själv (ett sådant erkännande är förbaskat svårt) så stämmer det antagligen in, både på mig och på oss allihop.

Jag överöses just nu med böcker som "du bara måste läsa". Jag tror jag har påbörjat 3 stycken som ligger lite utspridda här och där med hundöron och post-itlappar i. Får se till att läsa klart bara. Gregorius är en av dessa. Läsa, läsa, läsa!

Tack för smarriga kakorna, jag är fortfarande kakmätt.
/The lärarkandidat, Emma

2008-10-09T13:52:00.000-07:00

och om bilden inte sa tillräckligt.
// i

Att sträckläsa eller inte...

2008-10-09T13:46:00.000-07:00

…det är frågan.
Eller? Det finns ingen ingen som mitt under en pågående film skulle pausa för att göra något annat en stund sätta på stoppa igen äta middag titta en liten stund gå och lägga sig… Kort sagt; ingen förväntar sig att en film ska hålla för samma hårdhänt uppstyckande behandling vi ofta ger böcker. And yet. Under skolåren har jag gång på gång fått samma urvattnade tips; ”Läs lite varje dag. Kanske bara 10, 15 sidor, så går det lätt”. Men. Välviljan biter sig i svansen. Läser du 10 sidor hinner det verkliga drivet aldrig infinna sig, berättarröstens rytm faller aldrig på plats.

Så Äntligen tänkte jag när Maria trotsade konventionen och istället sa; ”Sätt er tillrätta och Läs! Ordentligt. Helst flera timmar” Tack Maria för att du struntar i lärarkoden den heliga, den är inget vidare i alla fall.

Sättet att angripa ett verk påverkar vilka av dess värden som kommer fram i ljuset. Att sträckläsa The History of Love lyfte fram dess pusseldeckarpotential. Små ledtrådar planterades ut i texten vilket, förutom att det är ett snyggt sätt att sammanlänka parallella historier, triggar vår inneboende mysterieentusiast. Jag insåg när jag läste hur mycket jag saknat det. När jag var 11 12 år hade alla böcker inslag av mysterium. De föräldralösa syskonen hade naturligtvis en dold historia, jag gjorde det till en sport att redan efter ett kapitel eller två gissa mig till vilken karaktär som skulle visa sig vara deras hemlige plågade far.

små detaljer.

”, signed his name: David Singer.” åh

”We sat together on the porch of Isaac Moritz’s house, swinging on a bench and watching the rain.”(Alma utanför Isaacs hus) “I took of my raincoat…”(Leo i huset) regn. där också. “I thought I heard laughter, but told myself that it was only the little boat creaking in the storm.” de var där samtidigt?

Ödets nyck. Min längtan efter det.
God kväll

en thédrickande litteraturvetare

2008-10-09T12:36:00.000-07:00

& fröken läser sin favoritblogg, gläds åt skrivglädjen, gläds åt de fria tankarna...
fascineras av det personliga...
det är magi att läsa era ord...era reflektioner...
jag vindlar upp på höga höjder......& där virvlar jag runt bland er stjärnor...
mina litteraturvetar"stars"...

" Jag berättar icke allt om mig själv. jag berättar blott det som behagar mig att berätta;men jag säger ingenting som icke är sant. jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig. " s. 32

Söderberg är Söderberg & det finns många fantastiska citat att beundra. Ovanstående citat är så träffande. Just när det gäller livet, hur vi människor för det mesta agerar och beter oss.

kakorna var heaven!

emma kommer med mer detaljerad resumé kring dagens lektion.

jag återkommer med lite mer litterära tankar ... längre fram

godkväll!

Det är inte för inte som han kallas för Führern

2008-10-09T06:13:00.000-07:00

Anklagad för tystnadens brott måste han ursäkta sig genom att brutalt förstöra dess ömtåliga flöde.

”Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt och något komiskt…”

Vad säger ni. Doktor Glas kan väl knappast ha varit på en av våra lektioner?

9. The combat of Jacob with the Angel

Han viskar något om
Tillit
Att vi måste våga tro.
Vänta på honom.
Han säger att det skall löna sig.
I slutet, skall det löna sig.
I väntan skall vi finna,
vägen hem.

I denna saliga väntan,
på honom som är
och på honom som skall komma
viskar han lågt, nästan mumlar.
Vi kämpar för att höra.
Fäktar, slår oss blodiga,
för att höra,
för att förstå.

-bara en liten stund till…
vänta så skall du få se.
-tror du mig inte?

Kling, klang.
Vi skålar i vin.
Skrålar: ditt svin!

Orkar inte mer.
Andedräkten
känns märkligt varm.

Hjälparen kommer.
Han viskar något om tillit
-tror du mig?
Svarar: - vad är det du vill?
Tystnaden ekar.

Gud har inga ord,
därför är hon fri.

Människan har ord,
därför är hon fångad.
Fast i sitt språk.

Den tyste Guden är
Min Gud.

och du bara väntar
tills vi glömmer allt.

-svara, säg sanningen.

Den tyste guden är
Vår Gud.

-sanningen, va, hör du det?

Den tyste är gud.

-sanningen, fnös Marc Chagall.

amen.

Och så har han sammanfattat det. Titta på bilden, känn och hitta de stora stråken och de små detaljerna.

För mig är den här målningen Kärlekens historia.

Diskussionen om språkets betydelse har förts.

"Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg."

Så vad mer kan jag säga?

”När människorna hade börjat känna, växte deras önskan att känna. De ville känna mer, känna djupare även om det ibland gjorde mycket ont. Folk blev beroende av känslorna. De ansträngde sig för att avslöja nya känslor. Det är mycket möjligt att det var på så sätt konsten föddes.”

Även om herr Glas har en än mer precis känsla i åtanke...

”Ur änniskornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den (…) och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”

Frågan är ju om han kände vår gode Glas.

Hur som helst.

Känn.

Hur Känns det?

Jag ursäktar min frånvaro. I

nleder med Babel, avslutar med Babel:

"Jag var en förljugen pojke. Det berodde på att jag läste så mycket - under lektionerna och rasterna, på hemvägen, om natten under bordet, dold av duken som hängde ända ner till golvet."

PS. vad är det med ryssarna, deras kreativitet och deras relation till Gud?
Dostojevskij, Rachmaninov, Tolstoj, Babel, Chagall och ... Gursky

K L A R T E X T

2008-10-08T10:11:00.000-07:00

”Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke idag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme.”

Om det är tillåtet att jämföra konst och konst… så måste jag säga att jag föredrar Doktor Glas framför Kärlekens historia. Varför? Ja, det har jag inte kommit underfund med ännu – men tänker ägna kursen Litteraturvetenskap/Personlig utveckling till att så göra… Ser fram emot våra möten…

…har än så länge en provisorisk teori om att det kan härledas till utgivningsår. Jag fascineras av likheten mellan Doktor Glas och mig själv mer än jag gör av att Nicole Krauss karaktärer berör. Att jag skulle känna igen mig i Leo och Alma tog jag nästan för givet eftersom den är så nyligen författad – men att jag skulle identifiera mig med Söderbergs skapelse var mer oväntat. Och kanske var det förvåningen som väckte min kärlek.

”Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt.”

Även om vi befinner oss i olika sammanhang, och därför borde bekymra oss för olika ting, så tror jag att det finns saker som är oföränderliga. Och att det är just den sortens litteratur som står sig – den som kan beskriva Människan. En anpassningsbar varelse på många sätt och vis – men på andra, Beständig.

”I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.”

Inom det beständiga finns dock en ständigt pågående förändring. Och i takt med att vi gör det, förändras också vårt sätt att uttrycka oss. Själen blir ny, handstilen ny – och vi märker det lika lite som vi märker kroppens åldrande. Men så finner vi någonting från förr…

”Det stod skrivet: ”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.” När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har nedtecknat? Minns inte.”

Helt plötsligt ligger en omöjlighet i att identifiera oss med oss själva eller ens minnas känslor vi bar på då. Är det inte lustigt?

Människan och samhället är i ständig förändring och vi gestaltar det ur den vinkel vi är kapabla att skåda verkligheten just då… kanske kan vi aldrig undslippa att vår samtid speglas i vårt författande men samtidigt kan vi förvänta oss att det hundra år senare kommer vara svårt att utläsa vad vi eller någon annan menat och önskat referera till.

”Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.”

Tack och lov bytte de namn på det ställe som inte längre var sig likt. Det blir lättare så. Men, jag kommer alltid att kallas Maria – men likt ett torp så städas, smutsas, renoveras, rivs och påbyggs jag. Kom in på en kopp kaffe om du har vägarna förbi… Du skulle inte känna igen mig.

”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder… Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

Samma symbol – olika innebörd beroende på betraktare. Men skulle Månskenet alltså vara mindre värt för att det är ”i andra hand”. Skulle upplevelser vara mindre värda för att de upplevs i andra hand. Skulle känslor vara mindre värda för att de känns i andra hand. Ja, i så fall är det väl lika så bäst att vi lägger ned allt vad litteratur heter…

”Alla mina tankar och drömmar om natur äro troligtvis byggda på intryck från dikt och konst.”

Kanske är det istället så att andrahands -sken, -upplevelser och –känslor är de bästa. Har vi innan detta citat ens funderat över vilken oerhört viktig roll litteraturen spelar i våra liv. Inte bara för att drömma oss bort och lära känna nya vänner och världar – utan faktiskt för att ens kunna se våra egna och vår egen…

”Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som ha diktat och tänkt och sett för oss andra.”

”Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju många författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, och bland dem också mig.”

”Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet där borta med mina egna ögon, jag ser dem med Strindbergs…”

Någonting värt att tänka på: Med vems ögon ser Du?

Vid vårt förra seminarium hakade jag upp mig på Nicole Krauss sätt att beskriva språkets otillräcklighet samt tvetydighet. Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg. Att ens diskutera vissa saker förefaller mig absurt. Att ifrågasätta uttryck kan ibland inte bli annat än löjligt – och jag har sällan funnit ett bättre exempel än följande:

”- Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
- Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka.”

Även Herr Söderberg tvekar ibland och ger exempel på att det långt ifrån finns ord för allt.

”Hur skall jag lyckas skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.”

I de fallen får man, likt ovan, akta sig för att beskriva ämnet precis. Istället söka någonting som kan liknas vid vad man ämnar gestalta.

ex …mumsiga metaforer…

”…jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda.”

Språket må vara fattigt, men sätten att uttrycka sig är oändliga till sitt antal…

*

”När ett barn födes vanskapligt, dränker man det. (Seneca.)”

*

”Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.”

*

Samma mening – olika uttryckt. Den andra i ordningen kan tänkas vara skapt i en tid då ordspråket ovan kändes alltför kallt och hårt. Omformulering och undertext – någonting som idag finns överallt… och så var vi tillbaka vid ”Lyssna inte på vad jag säger, utan på vad jag menar.” Men vad var det vi sa? Jo, just det. Jobbigt. Mkt Jobbigt.

Och slutligen, en av våra absolut vackraste sanningar någonsin:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vilken fas befinner Du dig i… ?

”Jag skriver inte ner alla mina tankar här. Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.”

”God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.”

”Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.”

Ses imorgon //ET

Nobelpriset

2008-10-06T07:53:00.000-07:00

På torsdag meddelas vem som får årets Nobelpris i litteratur och GP har en tjänst som innbär att ett SMS skickas med namnet på den som blir årets vinnare.

Såhär gör du: skriv ordet NOBEL i ett sms och skicka till nummer 72010. När pristagarens namn offentliggörs på torsdag får du namnet i ett sms. Tjänsten kostar 3 kronor.

Förhandstippade är Amos Oz, Adonis, Joyce Carol Oates, Claudio Magris, Inger Christensen och svenske Tomas Tranströmer.

Puss och kram///
Er wannabe-Horace Engdahl och wannabe-kulturtant Karin

Med tanke på min diss...

2008-10-06T03:16:00.001-07:00

Det stod väl ganska klart för alla som var där i torsdags som fick lyssna på mitt babblande om fyraåringars berättartekninker, Generation Fett och min diss av boken att inte gillade den. Men jag känner ändå ett otroligt tvång att meddela alla att jag trots detta ändå känner en otrolig respekt för boken.

Märkligt eller hur?

Puss och kram///
Er wannabe-frisk och wannabe-kulturtant Karin

PS. Vi ses på torsdag!

Det fantastiska språket

2008-10-04T03:23:00.000-07:00

innan vi lägger kärlekesn historia bakom oss för denna gång, villjag förmedla ett sista citat.

"Jag hade väntat hela livet på henne, hon var motsatsen till döden..."

jag tycker detta tydligt speglar Nicole Krauss fantastiska oförutsägabara sätt att skriva, specialet under leos berättelser. jag tycker speciellt den sista dela av meningen är klockren, "...hon var motsatsen till döden.." nicole kunde lika gärna skrivit, hon var mitt liv, eller något liknande.

det är just detta som gör boken så bra, att skriva det oförutsägbara, motsatsen.

trevlig helg

//karolin

litteraturpratet

2008-10-02T13:30:00.001-07:00

live kring kärlekens historia är till ända. det är vemodigt. det är lite tomt. men jag måste säga att efter dagens litteraturlektion är jag upplyft, upppfylld och GLAD över era underbara tankegångar som virvlar än hit än dit. det virvlar upp och det virvlar ner....det är uppfriskande, glädjande och en fridens oas att sitta och lyssna på er när ni diskuterar...bara så ni vet...även bloggen är fantastisk att läsa med era reflektioner. fortsätt så.

det är synd att felix lyst med sin frånvaro under två lektioner. hoppas att du på något sätt bidrar till att lyfta fram dina reflektioner...för vad är väl en stundenmitfelix, utan felix?

nästa vecka:
emma är er lärare...hon kommer göra något med....
realismen , doktor glas, bengt ohlsson, gregorius etc etc
jag söker upp er så fort jag får boken. läs 40 sidor tills nästa gång....den är lättläst, så ni kan säkert läsa mer...bestäm själv

en kopp jordgubb/havtornthé väntar...
vi ses
MQ

Quotes and some thoughts...

2008-10-02T11:46:00.000-07:00

s.181
“I finally understood that no matter what I did, or who I found, I—he—none of us—would be able to win over the memories she had of Dad, the memories that soothed her even while they made her sad, because she’d built up a world out of them she knew how to survive in, even if no one else could.”

s.192
”Every year, the memories that I have of my father become more and more faint, unclear, and distant. Once they were vivid and true, then they became like photographs, and now they are more like photographs of photographs. But sometimes, at rare moments, a memory of him will return to me with such suddenness and clarity that all the feeling I’ve pushed down for years springs out like a jack-in-the-box. At these moments, I wonder if this is the way it feels to be my mother.”

Detta är ett exempel från mig hur Nicole Krauss sätter print på det man (jag) har virvlande inom sig.

Glömska, saknad, komma ihåg, minnen, minnet. Är det en freudiansk försvarsmekanism det också? Vår hjärna (detet, jaget..??) har det som en grundfunktion att sakta men säkert ersätta gamla upplevelser (för det är väl det minnen är?) med nya. Vi ska leva i nuet, det som har hänt det har redan hänt. Ingen idé att gräva ner sig och försöka komma ihåg.

Vi glömmer för att på något sätt läka oss. Men är då alltså många minnen dåliga? För varför skulle man annars inte komma ihåg så mycket mer?

Nej, det låter galet. Alla har vi stunder vi önskar att vi kunnat etsa fast på näthinnan, i vår ”själ” (om vi nu har en sådan), eller var nu vår fantastiska apparat till kropp lagrar dem. Kanske finns de i naglarna? Och för varje nagelbit som vi river, biter, klipper bort så försvinner en del av ett minne.

Eller så väljs det hela tiden ut minnen i oss som inte längre har hög prioritet, (vem kan förneka att huvudet känns fyllt med andra vetskaper än gångertabellen efter ett sommarlov?), för att ersättas med nya, mer nödvändiga. Hjärnan (av ren fördom antar jag den) kanske har ett max lagringsutrymme, precis som en mobiltelefon där det finns uppdelat hur stor andel foton, musik, sms med mera som får plats totalt i telefonens minne.

Om jag någon gång, mot förmodan, får chans att ställa en fråga till Gud (vem det nu än må vara), och man antar att det är (vem det nu än må vara) som skapat människan, så kan det bli just det här. Varför kommer vi ihåg vissa saker medans vi glömmer andra? Och varför kan vi inte bestämma det själva?

Hoppas ni hängde med i mina tankegångar...

// Emi

vamos!

2008-10-02T05:56:00.000-07:00

bara sådär innan jag börjar. fastan jag själv tycker att mitt förra inlägg lät lita brunt, deprimerande så är det inte så jag menar. jag vill bara få ur mig precis det som jag känner. kanske var det ett påhopp mot media, alla dessa "fantastiska" reklamer., jag vet inte spelar ingen roll. o well back to business.

är det inte så? att livet går ut på att hitta rätt ledtrådar som lutligen, dock inte alltid som vi påpekade på lektionen idag, att livet inte är som en dans på rosos, att det kan vara lite brunt där lite båltt där. tillbaka till det jga sa innan, att när vi hittat rätt ledtrådar så finner vi det vi sökte. livet är en skattkarta, det finns enkla vägar det finns långa vägar, det finns ett mål.

"Han kallade den Bibi. kom Bibi! kunde jag höra honom roppa. men bibi kom aldrig. sedan tog han en vacker dag med sig den till hundgården. Vamos, chico! ropade någon till sin hund, och bibi gav sig av sig iväg mot mannen från puerto rico. kom bibi, kom! skrek Bruno, men det hjälpte inte. han ändrade taktik. vamos Bibi! skrek han så högt han kunde. och har man sätt! bibi kom springande. hon skällde hela nätterna och sket på golvet, men han älskade henne."

fortsättningsvis, när vi slutligen fått det vi letat efter, när vi vandrat i oenfdlighet finner vi vårt mål ,men det var inte som vi förväntat oss det. livet är inte så enkelt. men vi äslar det ändå.

//karolin

Jag glömmer allt jag tänker...

2008-10-02T05:51:00.000-07:00

... om jag inte skriver ner det. Men ibland kan jag komma på en sak som jag redan tänkt ytterligare en gång, men då blir jag bara glad och tror att jag kommit på någonting nytt!

Så: finns det egentligen någonting som är helt och hållet NYTT? En tanke ingen annan tänkt? Ett resonemang ingen annan fört? En slutsats ingen annan dragit? En känsla ingen annan känt?

Frågan som är mest befintlig kanske egentligen är: spelar det någon roll? Gör det någon skillnad att många före mig i historien har tänkt precis samma tankar som jag tänker?

Svaret är enligt mig faktiskt att, JA, det gör skillnad!

Nu ska jag förklara varför...

Tidigare i mitt liv gick jag ofta runt och tänkte att jag var ensam, den enda som tänkte så som jag tänkte och den enda som kände så som jag kände. Detta ledde till att jag kände mig dels väldigt extraordinär och speciell, men även väldigt ensam i ett hav av frågor som jag trodde att bara jag hade.

När jag läser boken Kärlekens Historia slås jag av en tanke, ytterligare en tanke av många, som jag skulle kunna känna och få för mig att BARA och ENBART jag i hela vida värden tänkt. Jag skulle kunna känna mig som värsta geniet och säga för mig själv att "wow, vad grym jag är som kommit på detta!". Omvänt skulle jag kunna känna mig som en total looser och säga för mig själv att "oj, vad sorgligt att jag är ensam om att tänka på detta sätt och inte har en enda kotte att dela mina tankar med".

MEN!

När vi tillsammans satt och diskuterade boken på litteraturlektionen slogs jag av samma tanke som träffade mig gång på gång på gång undertiden jag läste boken. Lite som när jag kommer på en tanke jag trott att jag aldrig tänkt och känner mig helsmart. Denna tanke var nämligen att: Det finns visst människor som förstår! Människor som tänker och resonerar, drar slutsatser och känner precis på det sätt som jag själv gör!

Detta skulle kunna få mig att känna mig:
1. Futtig på jorden
2. Som en i mängden
3. Obetydlig
Eller helt enkelt som en person, en väldigt viktig och intellektuell sådan dessutom, omringad av andra personer, även de väldigt viktiga och intellektuella, som alla tillsammans delar samma längtan efter att förstå, tänka, känna, dra slutsatser och resonera.

Efter att ha läst denna bok väljer jag såklart inget av alternativ 1-3, utan det sista lilla "eller" som jag skrivit till..

För när man väl tror att man vet någonting finns det alltid ytterligare en dimension..

Och en till...

Och ytterligare en...

Därför skräms jag inte längre av känslan att känna igen mig i en bok eller bland andra människor. Jag känner mig varken futtig, obetydlig eller dum. Istället känner jag mig smart, intressant och framförallt: INTE ENSAM!

SÅ: dela era tankar och tro mig: ni är inte ensamma!

<3/Frida

livet

2008-10-02T05:47:00.000-07:00

nu har jag läst ut boken. det känns skönt men ändå sorgligt. den stunden av terapi som jag haft när jag läst är borta. det är nu upp till mig att ta tag i kragen, sträcka på ryggen och säga hej nu är jag här..!

boken fick mig att inse mitt eget värde. visst är det så att vi alla är lika, jag tänker som Leo" Det är kanske därför jag har samlat på mig så mycket: med en förhoppning om att den totala summan av mina ägodelar när jag dog skulle tyda på att jga levt ett rikare liv än vad jag gjort."

stop, slut! nej så är dte inte. jag behöver inte alls sammla på mig en massa skit bara för att andra,allla utom jag kommer att få någonting utav det. inte ens alla ni andra kommer att reflektera över min påsammlade skit.

livet går ut på att berika sig sjölv och inte andra. för när du berikar dig sälv berikar du även andra.

hej hopp//karolin

slutligen

2008-10-01T12:48:00.000-07:00

Kära litteraturbloggen.
Det är jag, er favoritpessimist igen. Med en nyutläst bok i högsta hugg. Efter en mysig stund i den bästa läsfåtöljen i hela världen har jag tillslut nått fram till ett utslag. Och den får 3,5 brödburkar av 5 möjliga av mig.
På vägen har det sannerligen gått upp och ned. Fram till ungefär halva boken var jag inte så nöjd med boken och speciellt inte med Leo-delarna. Men sen var det en dag, en sån där låg dag som jag tror att alla har ibland. Jag åkte buss. Jag behövde försvinna in i någonting och dök sålunda ned i boken. En timme senare missade jag min hållplats eftersom jag var så djupt inne i den. (Som tur är så är det inte långt att gå från nästa.) Fortfarande var det Almas stycken som nådde fram helt, men på något sätt så växte hela boken för mig den dagen.
Och idag så läste jag det sista, och fann att plötsligt så började det hända saker. Jag tror att alla kan hålla med mig om att denna bok kan vara mycket, men verkligen inte särskild action-späckad. Men nu kunde man ana att historierna var på väg att vävas samman! Och det snabbt. Kanske alltför snabbt..? Jag antar att det är en smaksak, men eftersom jag tappade intresset så snabbt i början skulle jag nog föredragit att få lite spännande ledtrådar redan då. Men. Slutet var rart, speciellt när han berättade om Bruno. Jag blev nästan lite fuktig i ögonen. Om hela boken hade varit som denna sorgsna/fina lilla detalj hade det sannerligen varit en fantastisk bok. Men det är väl det att för mig har den bara innehållit små glimtar av det jag söker i litteratur. (T.ex. alla utdrag ur kärlekens historia)
Det rörande och svårfångade.

"ATT VARA ENSAM. Liksom de levande blir änglarna ibland trötta på varandra och vill vara ensamma. Eftersom de hus där de lever är överbefolkade och det inte finns någonstans att ta vägen, kan en ängel i en sådan stund inte göra något annat än att blunda och gömma huvudet i armarna. När en ängel gör så, förstår de andra att han försöker lura sig själv att tro att han känner sig ensam, och de går därför på tå runt honom. För att understryka det hela kan de kanske också tala om honom som om han inte var där. Om de råkar gå rakt på honom viskar de: "Det var inte jag."

//agneschka

...skapelseberättelserna...

2008-10-01T07:50:00.000-07:00

”Då och då märker jag att när jag går förbi ingången till en speciell, privat klubb, jag ska inte tala om vad den heter, tänker jag för mig själv, Shalom, era skitstövlar, här har ni en jude som ni inte kan låsa ute.”

”I min ensamhet finner jag tröst i att världens dörrar, hur stängda de än är, ändå aldrig är riktigt låsta för mig.”

Dels talar detta om hur vi använder oss av småskaliga, konkreta liknelser för att hantera större okontrollerbara omständigheter – alternativt tvärt om – låter små vardagliga intetsägande sysslor liknas vid någonting stort och världsomvälvande för att känna oss viktiga. Detta talar återigen om relationen mellan Det Stora och Det Lilla, men även om hur språk ideligen används som verktyg för att förstå oss på en obegriplig verklighet.

//ET

Språket i bestämd form. Finns det?

2008-10-01T07:33:00.000-07:00

Jag är helt inne på din linje, Karin, då du tillskriver Kärlekens historia funktionen ”ett manifest för ett mer liberalt språkbruk?”.

Det du, i ditt inlägg, verkar syfta på är kanske främst ords laddning, vilket värde de har, och om det är genom förbud eller tillåtelse vi förhindrar respektive främjar dess användning. Personligen har jag mer fastnat för hennes sätt att ifrågasätta, inte bara ords specifika mening, utan hela språket och vårt bruk av detta.

”Du förändras hela tiden. Lite grann varje dag. Om jag kunde skulle jag föra bok över det.”

En bild säger mer än tusen ord. Leo menar att han med en kamera hade kunnat dokumentera Almas förändring, men orden var inte tillräckliga.

”Du har blivit en hundradels millimeter längre. Och dina bröst har växt en hundradels…”

På samma sätt som Alma ständigt förändras men alltid benämns just ”Alma”, genomgår också orden en ständig, gradvis förändring. Samma jämförelse kan göras mellan ord och personer om man ser till betraktaren. Alma för dig är inte samma Alma för mig – på samma sätt som varje ord får en viss nyans, definition och innebörd, beroende på vem som uttalar respektive uppfattar dem.

”Det är också sant att folk ibland kände saker som inte nämndes eftersom det inte fanns några ord för dem.”

Jag vill påstå att Nicole Krauss ytterligare pekar på hur språket är begränsat i förhållande till oss, vårt känsloliv och våra tankar. Som vidare slutsats drar jag att språk även kan bli begränsande då vi placerar nya och unika upplevelser under någon redan befintlig rubrik; såsom Ilska, Lycka eller Missmod. Var ords innebörd blir allt mer diffus, vilket leder till ännu fler missförstånd som följd av att varje ord blir individuellt laddat. Min glädje är sällan din glädje. Men ändå används samma ord. En språkförbistring som är lika illa som Gardells exempel på dumdristigheten i frågan ”Tror du på Gud?”.

”Vi började springa. Inte springa, men röra oss på det sätt som två personer som har slitit ut alla slags leder rör sig om de vill hinna med ett tåg.”

Närmast möjliga beskrivning på deras rörelsemönster; Springa. Men det krävde också en definition på ytterligare tjugosju ord. Definitioner vi ofta förbiser vikten av.

”Orden svek mig. Men ändå. Jag kramade sidorna i mina händer, rädd att det var min hjärna som lurade mig, att de skulle vara tomma när jag tittade ner.”

Kan vi förlita oss på språk? På ord?

”En tanke for över hans ansikte på ett språk som jag inte förstod.”

…och det blir allt annat än lätt..

…men ändå en nödvändighet…

att lyssna till vad folk menar..

istället för vad de säger

//ET

EMILIA

2008-10-01T04:39:00.000-07:00

Lååångt citat på G:

"JAG BORDE
Komma ut mer, gå med i några föreningar. Jag borde köpa lite nya kläder, färga håret blått, låta Herman Cooper bjuda med mig på en tur i sin fars bil, kyssa mig och kanske till och med röra mina icke existerande bröst. Jag borde lära mig några användabara färdigheter (...) sluta försöka resa min fars tält på rekordtid, kasta bort mina anteckninsböcker, stå rak i ryggen och sluta med den där ovanan att besvara frågor om hur jag mår med ett svar som lämpar sig för en prudentlig engelsk skolflicka som tror att livet inte är något annat än en lång förberedelse inför några sandwichar med drottningen" s278

Jag drar en parallell mellan det långa citatet ovan och detta korta nedan:

"Några pojkar från min klass sprang förbi och skrattade och skrek. Jag ville bli lik. Men ändå. Jag visste inte hur. Jag hade alltid känt mig annorlunda än de andra, och den skillnaden gjorde ont." s318

Alma och Leo vill båda i sin barndom bara egentligen vara som de andra. Alma tycker åtminstånde att hon borde vilja det. Samtidigt är det precis det hon vill för sin bror. Hon har själv inga vänner, hon passar inte in - hon vill att hennes bror ska göra detta och därför säger hon till honom att försöka vara normal. Så han inte ska lida såsom hon gör inombords.
Hon tar till sin rollen som förälder praktiskt taget eftersom deras mamma aldrig vill säga till dom vad de ska göra, eftersom hennes mamma (Almas mormor) alltid sagt till Almas mamma vad hon skulle göra.

Man ser hur generationerna påverkas av varandra. Hur allt man gör och hur man uppför sig och är, präglar en barns liv, syskons liv o.s.v.

Om man jämför Almas och Leos citat rent språkligt kan man tydligt se hur mycket mer klart Leos citat är. Han säger precis som han känner - "det gjorde ont" och "jag ville bli lik dem" han ville bara vara normal, som alla andra och han kände att något var fel.

Så är det oftast med konstnärer, att de känner sig annorlunda de stackars förvirrade själarna. Därför skapar de så mycket vackra saker, eftersom de har så många tankar.

Almas känslor däremot måste man själv klura ut. Det är just det som är det intressanta med de båda. Alma den mystiska och Leo den rakt-på-sak-iga. En sak som jag tycker är väldigt intressant om man jämför de två citataten förrutom att en tredje person är inblandad och även Almas mamma, så ser man verkligen hur Leos känslor gestaltar Alma. På mer än ett ställe.

Som slut på detta inlägg vill jag påstå att fettexten binder ihop de tre:

Leo Jr - som inte visste hur han skulle bli som alla andra, en förlorad själ som beskrivet ovan (precis som hudvupersonen i 11min av Paolo Chuelo för er som läst den)
Pippi - som tror att han är messias och som innerst inne förstår varför han borde vara som alla andra, men, vet inte hur.
Alma - som tar upp en massa olika sätt att bli normal på, men även hon.. vet egentligen inte hur.

Jag menar inte att alla dessa tre tänker lika och är lika, självklart skiljer de sig från varandra, Poängen är att visa på spiralen mellan mamma-barn-barnest första barn(Alma)-barnets andra barn (alla ni som har syskon förstår säkert) Och att visa likheten mellan Leo, Alma och Pippi.

qvarfordts litteraturprat

2008-09-29T13:30:00.000-07:00

mmmm....vilken härlig litterär atmosfär det är här inne på stundenmitfelix.

lektionen förra veckan ägnades åt att se ett UR program om de olika läsperspektiven.ännu en genomgång av de olika lästeorierna. allt för att ni skall bli så beläsa som det bara är möjligt. efter programmet poppades det popcorn & det var sedan dags fr litteratursamtal II kring Kärlekens historia. temat för dagens diskussion är LIVET. vi utgick under hela diskussionen , i mångt och mycket, från de existentiella frågor som florerar i romanen.

tills nästa vecka är det viktigt att samtliga har nedtecknat ett flertal olika intressanta infallsvinklar att belysa, diskutera, ventilera och analysera inför torsdagens lektion. så med andra ord kom väl förberedda inför det sista litteratursamtalet kring kärlekens historia vi kommer ägna större delen av nästa lektion till detta. vi kommer även att påbörja hjalmar söderbergs doktor glas

väl mött ärade litteraturstudenter.

”ORD FÖR ALLT” ?

2008-09-28T14:06:00.000-07:00

”Bruno, min gamle trogne vän. Jag har inte beskrivit dig tillräckligt noga. Räcker det att säga att du är obeskrivlig? Nej. Det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls. Det mjuka vita håret svävar lätt omkring din skalle som en maskrosboll man blåst lite på. Många gånger har jag haft lust att blåsa på ditt huvud, Bruno, och önska mig något. Det är bara en sista smula god ton som hindrar mig.”

Det stora. Det största. Störstaste STÖRSTA. Må det vara; Kärlek. Kan hända; Rädsla. Hat eller Längtan. Det – som vuxit ur & förbi språket. Det – bortom orden. Hur ser våra försök, till att beskriva Det, ut? Jo, som Leos.

När någonting är oss övermäktigt väljer vi att kompensera vår otillräcklighet med det lilla.

Det är en _______ känsla att sakna ord. Vad brukar Du göra åt Dina tomrum?

Ge upp?

Efter sitt drygt femtio år långa uppehåll från skrivandet hittar Leo, efter en hjärtattack, ny motivation;

”Jag gjorde det enbart för min egen skull, inte för någon annans, och det var det som var skillnaden. Det spelade ingen roll om jag kunde finna orden eller ej, och dessutom visste jag att det skulle bli omöjligt att hitta de rätta. Och eftersom jag accepterade att det som jag en gång hade trott var möjligt faktiskt var omöjligt, och eftersom jag visste att jag aldrig skulle visa ett enda ord av det för någon, skrev jag en mening:”

Vår tendens till att ständigt värdera = Prestationsångest = Totalstopp

Bra eller Dåligt. Rätt eller Fel.

För mig är det en grundläggande mänsklig rättighet, men inte minst, en grundläggande mänsklighet att uttrycka sig. Därför skräms jag av tanken som Nicole Krauss gestaltar – nämligen att vi ständigt hämmar varandra och förhindrar språklig utveckling genom att mer fundera på vad som bör och inte bör sägas än vad som faktiskt behöver sägas.

Stannar vårt språk upp stagnerar även resonemang, känsloliv och tankar i och med att vi begränsas till vissa föreställda ramar.

”Livet krävde ett nytt språk.”

Leo och Bruno spenderar eftermiddagar av Tystnad. Barndomens ord är som främlingar för dem.

Nya förutsättningar, nya möten, nya vyer, nya tider innebär nya tankar som kräver nya uttryckssätt. Nya ord.

Glöm Herr Sann och Fru Falsk. Blunda för Rätt och Fel.

Våga.

Skrivande verkar vara ett behov. En förutsättning för överlevnad och levnad;

”Jag försökte skriva om verkliga saker, jag ville skildra världen, för det kändes alltför ensamt att leva i en värld som inte var beskriven.”

Tystnad i all ära. Men det finns en nödvändighet i tecknandet av tanken. Av Leo och hans skapare att döma verkar vi bära på en inre strävan till förståelse för vår omvärld. Beskrivningarna är våra verktyg, till förståelsen. Orden ger meningar som senare kan användas till att föra resonemang som i sig krävs för att ens kunna tänka.

”Igår såg jag en man sparka en hund och det kände jag bakom ögonen. Jag vet inte vad man kallar det, ett ställe framför tårarna.”

Några förslag?

Sammanfattningsvis fängslas jag av författarens förmåga att få läsaren att se till det allra mest mänskliga – vårt tecknande av tankar och våra uttryckssätt.

Hur långt räcker orden?

Och när de tar slut…

finns då inte det som händer… ?

…existerar det först när vi kan sätta ord på det… ?

Skall vi ägna tid åt strävan efter beskrivningar eller hålla hårt i tomrummen – för de, är det enda, som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss.

Det där, som vi inte förstår oss på – är bara vårt. Undran, sökande, oro, frågor. Bara, bara mitt…

Bara svaren kan ta oss ifrån oss. Så kanske gör vi bäst i att lämna dem?

(Im)Possible? (!)

//ET

man är väll ändå tillsist sin egen..?

2008-09-28T12:42:00.000-07:00

"Det spelade igen roll att ingen någonsin skulle lägga märke till det. Det räckte med att jag visste" (s.185)

Är det inte väldigt ofta så att man gör saker och ting för andras skull..? Gör man något vill man att någon ska se det man gjort.. har man klippt sig vill man att folk ska se det, har man köpt någon nytt vill man att folk ska se det.. har man gjort något speciellt vill man att någon ska se det.. lägga märke till det.. bli sedd..

behöver det vara så, att man gör allt för att någon ska lägga märke till det?

kan man inte göra det bara för sig själv? man kan må bra av det också, kanske bättre..? vad ska det egentligen spela för roll vad andra tycker om hur man är och vad man gör, så länge man inte skadar någon annan?

som citatet säger, ibland kanske det räcker med att bara en själv vet.. så kan man må bra av det ändå :)

bara en liten tanke :) ..

-Marina

Tankar om rädsla, en viss rädsla

2008-09-28T11:05:00.000-07:00

När jag läste de sista raderna på sidan 191 i Kärlekens Historia (svenska versionen av boken), under rubriken "1. KONSTEN ATT GÖRA UPP EN ELD UTAN TÄNDSTICKOR", träffas jag särskilt av slutet på den sista meningen där det står:

"... för jag ville inte förlora henne innan jag ens hade börjat leta."

Jag känner själv igen mig i denna tanke på olika sätt och jag vet inte om jag tolkar den likadant som er andra, men jag tycker citatet berör en viss typ av rädsla. En rädsla om att det hopp man byggt upp inför någonting helt ska raseras och krossas. För visst tänker vi ofta att vi hellre satsar på det vi "vet" att vi kommer att lyckas med, än på någon av de kanske större utmaningarna som det finns en viss risk att vi misslyckas med? Åtminstonde jag känner ibland samma typ av rädsla som beskrivs i citatet ovan, att jag plötsligt slås av tanken att jag eventuellt inte kommer lyckas med det jag överväger att försöka klara av.

Just den tanken tror jag kan hindra många människor från att verkligen VÅGA försöka och VÅGA ta risken att misslyckas. Därför får även detta citat mig att tänka någonting som är lite utav en filosofi för mig: "hellre försöka och misslyckas, än att inte försöka alls!". Dessutom är det faktiskt så, att jag hellre ångrar någonting jag gjort och ändå vågat prova, än någonting jag egentligen ville men aldrig vågade prova...

Tänkvärt, kamrater?!

<3 FRIDA

Tills man får skrivkramp..

2008-09-27T12:03:00.000-07:00

små tankar kring några delar av kapitlet..

Avstånd från lyckan, skydd från olyckan?
"Jag kramade sidorna i mina händer, rädd att det var min hjärna som lurade mig, att de skulle vara tomma när jag tittade ner." (s.168)

Är det så? att man är rädd för att acceptera eller ta in något som gör en lycklig.. kanske till och med förnekar man det.. för att inte dra förhastade slutsatser och skapa falska förväntingar kanske? Var man okej innan och inte tog emot det som skulle göra en lycklig, skulle det ju inte heller kunna göra en olycklig..

så vad ska man egentligen göra.. alltid vara okej? eller ta emot de saker som gör en lycklig, men då också ta chansen att det kan göra en olycklig? Ska man kanske hitta ett mellanting...?

Kärleken till någon..
"Hon skällde hela nätterna och sket på golvet, men han älskade henne" (s.170)

Om man verkligen älskar någon, uppskattar man både deras bästa sidor och deras lite sämre. Men älskar dom precis som dom är, djur som människa :) är det inte så?

"I denna besvärliga stund - han låg hopkrupen på trottoaren medan Bibi svek honom genom att vara den hon var: ett djur - satt jag hemma och skrev på min skrivmaskin. Han var förkrossad då han kom hem. Samma kväll gick han tillbaka till hundgården och väntade på henne. Hon kommer tillbaka, sa jag. Men. Hon kom aldrig tillbaka. Det var två år sedan, och han går fortfarande dit och väntar." (s.171)

och ja.. förlorar man den man älskar blir man alltid lika förkrossad.. oavsett vem det är, djur som människa, älskar man någon - verkligen älskar - så kommer de aldrig någonsin att glömmas bort. Bruno gick till hundgården.. andra går till kyrkogården, eller en annan plats som var viktig i förhållande till personen i fråga.. dom finns kvar även när dom är borta..

så, ja, ska man ta till sig lyckan av att älska någon och ta risken att bli olycklig.. eller ska man inte ta den chansen? och kanske bli olycklig av sin ensamhet..?

"Jag trodde vi slogs om något mer än hennes kärlek, sa han.
Nu var det min tur att titta ut genom fönstret.
Vad är mer än hennes kärlek? frågade jag." (s.189)

ja.. för vad är mer än att älskas av den man älskar?
Kalla mig smörig men, vad övervinner kärleken, egentligen?

Vår okännedom om människor omkring oss..
"Det tandlösa underbarnet Frankies otroliga och fantastiska äventyr, sa hon och flinade. Jag måste behärska lusten att slå henne i huvudet med min galosch. Hon gick för att hämta boken från barnavdelningen. Jag hejdade henne inte. Istället dog jag en smula." (s.175)

Hur mycket vet vi om andras liv och känslor? Att Leo just fick reda på att han inte var en känd författare och att det han precis föreställt sig, det som just gjort honom lycklig, togs bort från honom.. känslan av att han kommer att dö ensam och bortglömd kom tillbaka och... biblotikarien flinar..

visst hade hon väll ingen aning om det, men.. vi borde egentligen tänka på hur vi behandlar ökända människor.. de är ju faktiskt okända för oss, vi vet ingenting om dem..

det som händer dem kommer att såra.. men, behöver vi förvärra det?

och åter igen, ska man ta till sig lyckan coh riskera olycka? Eller ska man skjuta ifrån sig lyckan, för att kanske lyckas skydda sig från olyckan?

Långt inlägg som ingen kommer att orka läsa men ja.. det är några tankar kring delar av texten.. läs det ni vill och skippa resten :)

ha de bra kulturfolk :)
-Marina

Språkvarning!

2008-09-27T04:23:00.000-07:00

Här kommer ett långt inlägg av mig. Var beredda på analys!

New York är faktiskt den region i världen med största andel judar utanför Israel. Det bor faktiskt fler judar i New York än vad det bor i Jerusalem. 12% av New Yorks befolkning hävdar vara judiska eller av judisk härkomst. (New Yorks befolkning var år 2005 ca 8,2 miljoner. You do the math!).

Som vi alla vet så är Leo en judisk flykting som bor i New York. Därför används väldigt många yiddish-uttryck i boken. Vi mötte tidigt på uttryck som tzaddik (rättfärdig person), kishkes (tarmar, inälvor), mispocheh (familj) etc. I den svenska utgåvan finns en liten ordlista på de sista sidorna vilket är förståeligt. Då undrar jag vad som står som översättning för ordet shvartzer.

På sidan 80 i den engelska utgåvan skall Leo inhandla en kostym. Följande står:

I fingered the material on a jacket. A giant shvartzer in a shiny beige suit an cowboy boots approached me. I thought he was going to throw me out.

Följande stod på nästa sida:

I looked like a clown. The shvartzer riped aside the curtain with a smile.

När jag läste detta för X antal dagar sedan gick jag igenom mitt mentala arkiv. Var hade jag hört det uttrycket förut? Jag kom på det efter några sekunder! (Klipp från 4/2 2008. Om ni inte vill se hela så spola fram till ca 2:05)

Tittade ni på hela? Kanske inte. Jag kan sammanfatta det för er: programledaren Jon Stewart är själv jude och det är lite av hans specialitet att driva med sig själv och sin religion/sitt folk. I detta inslag tar han på sig rollen som två judar som diskuterar politik: "'I like the shiksa.' 'Really? I like the shvartzen'" (Om Hillary Clinton respektive Barack Obama)

På The Daily Shows hemsida går det att hitta alla deras klipp och också kommentera dem. En vecka eller så efter att detta inslag hade sänts kommenterades ett annat klipp med hälsning till Jon Stewart. Kommentaren skrevs av en dam i 70-årsåldern. Hon sade sig vara ett fan till showen men hon gillade inte att Jon Stewart hade använt ordet shvartzen. "Det är rasistiskt och oacceptabelt. Till och med i komiska sammahang" var hennes slutsats.

Ordet shiksa är yiddish och har använts mycket av New York-judiska befolkningen. Det är en benämning man använder för en icke-judisk kvinna och är lite nedlåtande också. Det kommer från det hebreiska ordet sheketz som betyder avsky, oren eller hatat objekt. Shiksa används dock mer som en komisk term numera.

Shvartzer däremot har blivit som ordet nigger: ett ord för debatt. Ska det förbjudas? Är det verkligen smart att svarta rappare och komiker använder det ordet, som numera är känt som N-ordet, i sina verk? Den 70-åriga kvinnan tycker inte att det är bra. Och efter lite forskning så ser jag att debatten kring ordet shvartzer har varit igång minst lika länge som debatten kring nigger, om inte längre. Skribenten för denna NY Times-artikeln "No Tolerance for Hate" publicerad år 1989 tycker likadant som den 70-åriga kvinnan och Dovid Katz höll med i detta svar på artikeln (från 1989). Knappt två veckor senare fick de båda svar från Arthur Friefeld. Han skrev det här:

LEAD: To the Editor:
To the Editor:
As a student of a ''progressive'' Yiddish school in the late 1930's and early 40's, I can tell you that use of the Yiddish word ''negger'' for black was so obviously close to the racist ''nigger'' in English that ''schvartzer'' became the word of choice.
I challenge you (''No Tolerance for Hate,'' editorial, Oct. 13) and Dovid Katz (''Classify 'Schwartzer' Among Loaded Words,'' letter, Nov. 4) to find one bona fide Yiddish speaker in the United States or Canada who uses anything but ''schvartzer'' for a black man or woman. It is no more pejorative than the Yiddish word ''goy'' is for a non-Jew. Unquestionably, both words can be used derisively, depending on context and tone of voice; but to describe ''schvartzer'' as a racist and hateful word is an insult to every Yiddish speaker. ARTHUR FRIEFELD Purchase, N.Y., Nov. 6, 1989

Jag har ingen direkt slutsats, det är mer en uppmaning eller fundering: är Kärlekens historia mer en bara en detaljrik berättelse om kärlek, livet och mening, är det kanske ett manifest för ett mer liberalt språkbruk?

Oavsett så är ord och språk något vi bör tänka på. Gör förbudet av ett ord oss verkligen fria eller mer infångade?

Puss och kram!
Er wannabe-Fredrik Lindström och wannabe-kulturtant Karin

Vem är man egentligen? (2)

2008-09-26T13:02:00.000-07:00

(samma inlägg som det förra, men det blev så fult.. så nu hoppas jag det blir finare)

"'Men å andra sidan kan du alltid nöja dig med att du är till hälften engelska och till hälften israelitiska estarsom...' 'JAG ÄR AMERIKANSKA!' skrek jag. Mor blinkade. 'Som du vill', sa hon och gick för att sätta på en kastrull vatten på spisen. Pippi som satt i ett hörn och tittade på bilderna i en tidsskrift muttrade: 'Nej, det är du inte. Du är judinna.'" (s.139)

Så ja, vem är man egentligen? Är jag min religion? Är jag det land jag levt och växt upp i? Är jag de länder min familj och släckt levt och växt upp i? Eller, vem är jag?

Det finns hur många grupper som helst man kan tillskriva sig, hur många kombinationer som helst.. och människan hittar alltid sätt att skapa nya grupper beroende på.. ja, geografiska områden, tro, politik osv. tydligen är vi så beroende av en grupptillhörighet, vi måste tillhöra flera för att.. känna gemenskap kanske? jag vet inte, men vad betyder den egentligen, grupptillhörigheten, när man inte känner tillhörighet till den själv? kan man bli tillskriven en tillhörighet? är Alma polska, engelska, ungerska, israelitiska och allt det andra hennes mamma säger? är hon judinna som hennes bror säger? eller är hon amerikanska som hon själv säger?

Den tillhörighet hon själv tillskriver sig är ju amerikanska.. men vad betyder det? vad är gemensamt för alla amerikaner mer än att de lever i samma land? Alla är ju olika ändå.. jag vet inte.. men ja.. eftersom man kan tillhöra så många samtidigt kanske man inte tillhör något alls, utan helt enkelt bara sin egen?

Jag vet inte.. det kanske blev lite flummigt det hela men ja.. det är lite sent..
- Marina

Vem är man egentligen?

2008-09-26T12:36:00.000-07:00

"'Men å andra sidan kan du alltid nöja dig med att du är till hälften engelska och till hälften israelitiska estarsom...' 'JAG ÄR AMERIKANSKA!' skrek jag. Mor blinkade. 'Som du vill', sa hon och gick för att sätta på en kastrull vatten på spisen. Pippi som satt i ett hörn och tittade på bilderna i en tidsskrift muttrade: 'Nej, det är du inte. Du är judinna.'"

Så ja, vem är man egentligen? Är jag min religion? Är jag det land jag levt och växt upp i? Är jag de länder min familj och släckt levt och växt upp i? Eller, vem är jag?

Det finns hur många grupper som helst man kan tillskriva sig, hur många kombinationer som helst.. och människan hittar alltid sätt att skapa nya grupper beroende på.. ja, geografiska områden, tro, politik osv. tydligen är vi så beroende av en grupptillhörighet, vi måste tillhöra flera för att.. känna gemenskap kanske? jag vet inte, men vad betyder den egentligen, grupptillhörigheten, när man inte känner tillhörighet till den själv? kan man bli tillskriven en tillhörighet? är Alma polska, engelska, ungerska, israelitiska och allt det andra hennes mamma säger? är hon judinna som hennes bror säger? eller är hon amerikanska som hon själv säger?

den tillhörighet hon själv tillskriver sig är ju amerikanska.. men vad betyder det? vad är gemensamt för alla amerikaner mer än att de lever i samma land? Alla är ju olika ändå.. jag vet inte.. men ja.. eftersom man kan tillhöra så många samtidigt kanske man inte tillhör något alls, utan helt enkelt bara sin egen?

jag vet inte.. det kanske blev lite flummigt det hela men ja.. det är lite sent..

- Marina

Aha!

2008-09-25T07:52:00.000-07:00

När jag läser avsnitten med leo känner jag en lättnad. jag får på något sätt se min vardag ur ett annat perspektiv - jag ser mitt liv! Jag får en aha-upplevelse. om man jämför med almas texter är de mer strukturerade - precis som min vardag, skola, läxor, tv-serier, träning, mat, frukost. jag känner inte samma nyfikenhet, spänning, jag vet på något sätt vad som väntar runt hörnet, vad som kommer att stå under nästa rubrik. när jag läser leos texter är det som att öppna mig själv, att jag igentligen inte bryr mig om leos liv, utan hans texter blir på något sätt en terapi för mig, att upptäcka det som finns bakaom, skola, läxor, tv-serier,träning, mat, frukost.

/karolin

- Lev och Lyssna, AutomatikLik!

2008-09-24T14:08:00.000-07:00

Vi är så snabba idag. För snabba. Tror oss veta vad som komma skall och agerar utefter våra teorier och kassa sierier... Genast. Utan att ens lyssna. Vi är hela tiden flera steg fram och spyr upp förutfattade meningar. De luktar illa och om vi inte ser upp så tror jag att mänskligheten snart kvävs. Stanna upp, lyssna och tro inte att Du vet vad någon annan skall säga.

"Bruno?

Ja?

Är det inte härligt att leva?

Nej tack. Jag vill inte köpa något."

//ET

eventuellt

2008-09-24T13:31:00.000-07:00

Så äntligen kom jag för mig att skriva in de tre magiska orden. Stunden. Mit. Felix. Varför inte tidigare frågar man sig?

Nå, det är dolt även för mig. Men nu iallfall:

För det första, till skillnad från de flesta så tycker inte jag så väldigt mycket om boken. Och eftersom vi åtnjuter freedom of speech i detta vårt avlånga land så skäms jag inte över att säga detta inför er kära kurskamrater. Jag rörs ej av den. Och därför hade jag aningens svårt att finna ett citat, värdigt att skrivas ned. Jag vill inte missleda er till att tro att jag är en människa som tycker att det finns viktigare saker i livet än böcker, verkligen inte. Min egen anteckningsbok är fylld till bredden med citat och stycken, ibland halva kapitel från diverse underbart ljuvliga bokrar.

Men, men. Här är mitt citat. Ett småtrevligt sådant från min favoritdel av boken hittills.

Rörande vuxnas oförmåga att förstå de enklaste ting:

"Till Chanukka önskade jag mig en sovsäck. Det var rosa hjärtan på den som min mor köpte till mig, den var sydd i flanell och om det hade varit minusgrader skulle den säkert hålla mig vid liv i ungefär fem sekunder innan jag dog av förfrysning."

................

Och just det. Agnes heter jag.

Hmm

2008-09-24T13:03:00.000-07:00

"Vi är djur som förbannats med förmågan att fundera över oss själva och samtidigt moraliska varelser som förbannats med djuriska instinkter"

Tänkte att vi ska sluta tro att vi är så bra, det kanske är okej att gö ett misstag iallafall ett....... Anisa

Små glädjestunder!

2008-09-24T12:53:00.000-07:00

"Mus heter möss i pluralis! Vilket språk! Vilken värld! Jag ville ropa ut."

Visar små flipp man kan få bara sådär i helt normala situationer av helt normala ord. (Kände igen mig) =) Anisa

Bara en liten rysning

2008-09-24T12:42:00.000-07:00

"En del av mig är gjord av glas, och också: jag älskar dig" Anisa

// Emilija

2008-09-22T13:18:00.000-07:00

s. 105

"På natten, när det är för mörkt att vi ska kunna se, är det nödvändigt att teckna på varandras kroppar för att vi ska kunna göra oss förstådda."

Så underbart och så rätt -> handlingar betyder mer än ord.

med lite perspektiv & sånt

2008-09-22T12:04:00.000-07:00

en liten enkel sammanfattning av förra lektionen, samt lite andra kvällsfunderingar över ditten & datten.

lektionen ägnades åt ett , i all anspråkslöshet, litteratursamtal där det dryftades än det ena än det andra. tankar om bruno. tankar om alma. leos och brunos vänskap...och lite till.

sedan var det dags att gå igenom de olika teorierna. ( finns att läsa om i läroboken s. 21-s.24 ) så att vi får en starkare teoretisk grund att förhålla oss till under våra diskussioner.

för att se hur man kan tolka en text utifrån ett feministiskt ideologiskt perspektiv spelade karin & agnes upp slutscenen i fröken julie. här kan tydligt ses den könskamp som julie genomlider och det ges även en glimt av klasskillnaden som råder mellan julie & jean.

avslutade lektionen med att ge alla en liten uppgift som gick ut på ...
att ni skulle applicera en potentiell teori på er "favvo"bok, för att träna er på hur ni kan använda er av de litterära termerna. övningen föll lite platt, men hoppas att ni ändå försöker er på att skriva en kort liten inledande text , för att testa på hur man kan skriva om ett perspektiv & sedan förhålla sig till "favvo"boken.

Exempel:
I Tillsammans är man mindre ensam kan jag tydligt urskilja ett feministiskt ideologiskt perspektiv, genom en närstudie av hur huvudpersonen ? gestaltas. I förhållande till den manlige huvudpersonen, ? , framstår hon som ett typiskt offer för sin bräcklighet.....o.sv os.v

Ja, ni förstår nog.
I övrigt rullar allt på. Jag läser sida opp och jag läser sida ner. Dricker mitt gröna youghurt & citron thé. Lär känna de knasiga karaktärerna mer och mer. Ser fram emot ännu en diskussion tillsammans med er på torsdag. På torsdag skall vi spana lite närmare på hur man kan se det samhällskritiska i litterära texter, se på ett "litteratur"program & lite annat gott i gott.

Adjö med er så länge.
"citata" på.

:)

2008-09-20T08:26:00.000-07:00

Jag kommer lite sent med mitt citat men som ni tidigare läst så är jag en otroligt upptagen människa, eller seg då.. beroende på hur man ser det ;)

Jag har iallafall hittat ett citat som jag tycker om och som jag vill dela med mitt lilla kulturfolk :)

"...för denne man trodde - och det hade han trott så långt tillbaka han kunde minnas - att en del av honom var gjord av glas. Han kunde föreställa sig hur han gjorde en felaktig rörelse så att han föll och gick sönder framför henne." (s.89-90)

Jag tycker citatet reflekterar på ett väldigt vackert sätt hur det känns när man är kär, hur man kan ha så extremt mycket nervositet i kroppen så fort man kommer i närheten av en person.. att man bara blir sådär helt svag, och skulle man göra en sak fel skulle bara allt bli fel..

citatet blir ännu finare i sin kontext, där man tidigare nämner glasåldern som en del av kärlekens historia (i utdraget ur "kärlekens historia" i boken med samma titel..=P) nja.. det blir bara sådär himla fint och bra :)

- Marina

Quote

2008-09-20T05:44:00.000-07:00

s.80

"Only now when my son was gone did I realize how much I'd been living for him. When I woke up in the morning, it was because he existed, and when I ordered food it was bacause he existed, and when I wrote my book it was because he existed to read it."

Är det inte ofta så, att det är först när vi förlorat, eller inser att vi kommer att förlora någon/något som vi uppskattar den/det som mest?

// Emi

Citat

2008-09-18T13:05:00.000-07:00

från den svenska versionen s.83

"Och trots att du då var en vuxen man, kände du dig som ett övergivet barn. Och fastän din stolthetvar sårad kände du dig lika stor som din kärlek till henne. Hon var borta och allt som fanns kvar var det tomrum där du hade formats efter henne, så som ett träd formar sig efter ett staket."

jag känner att detta är ett väldigt vackert stycke, kan inte riktigt förklara varför. men känner en känsla av förvirran, av tryggehet. kombinationen får mig att falla.

karolin...

EMILIJA SAYS

2008-09-18T12:03:00.000-07:00

s.57 (svenne boken)

"Jag vet att det måste finnas något att lära av den här historien, men jag vet inte vad det är"

Ja vad mer kan man säga än att barndomens oskyldighet och ärlighet totalt lyser fram. Mamma försöker förklara något och man förstår inte ett ord, ändå känner det stackars barnet på sig och kan förmodligen se i sin förälders ögon, att det är något viktigt som den just sa.

Långt citat

2008-09-18T06:11:00.000-07:00

Once Uncle Julian told me how the sculptor and painter Alberto Giacometti said that sometimes just to paint a head you have to up the whole figure. To paint a leaf, you have to sacrifice the whole landscape. It might seem like you're limiting yourself at first, but after a while you realize that having a quarter-of-an-inch of something you have a better chance of holding on to a certain feeling of the universe than if you pretended to be doing the whole sky.

My mother did not choose a leaf or a head. She chose my father, and to hold on to a certain feeling, she sacrificed the world.

Så varför tilltalar det här mig? Det ligger en sådan tragik bakom vad Almas mamma gör. Alma känner sig kanske försummad för att hennes mamma så desperat håller fast vid sin relation med Almas pappa. Allt ansvar för Bird/Pippi landar ju på Alma, något jag tycker är väldigt orättvist. Det är inte Almas uppgift att berätta låtsashistorier för Bird/Pippi om hur deras pappa var, det är deras mammas uppgift.

Jag önskar er en fortsatt trevlig dag. Puss och kram!
/// Er wannabe-kulturtant och Fröken Julie: Karin

Lufsande Bruno...

2008-09-18T05:45:00.000-07:00

God dag härliga litteraturkamrater!
För dagen hade jag tänkt delge er ett enligt eget tycke passande citat från boken vi alla älskar att läsa, "Kärlekens historia".
På sidan 37 i den svenska versionen av boken står det som följande: "När det var något som han inte hade förstått riktigt brukade han trycka på stoppknappen och spola tillbaka. DEN BEGRIPLIGA MODALITETEN HOS DET SYNLIGA: ÅTMINSTONE DET. Paus, tillbakaspolning. DEN BEGRIPLIGA MODALITETEN HOS. Paus, tillbakaspolning. DEN BEGRIPLIGA MODALITETEN. Paus, tillbakaspolning. DEN BEGRIP. När det var dags att lämna tillbaka talboken ville han låna om den. Men då hade jag fått nog av att han stoppade och spolade tillbaka så jag gick till The Wiz och skaffade en Sony Sportsman åt honom, så nu lufsar han omkring med den fäst i bältet."
Detta är ett väldigt långt citat, jag vet! Men även ett underbart sådant om ni frågar mig. Det Leo förklarar i citatet är hans vän Brunos högljudda vanor när det kommer till att lyssna på ljudböcker. Jag tycker citatet är så klockrent eftersom det beskriver deras oerhört komplexa och annorlunda relation på ett humoristiskt men samtidigt målande sätt. Jag vet inte hur ni känner, men jag kunde knappt hålla mig från skratt när jag i huvudet spelade upp scenariot som beskrivs, med orden "DEN BEGRIPLIGA MODALITETEN" ekandes i öronen. Även när bilden av Bruno, lufsandes runt med en "trendig" Sony-freestyle hängandes i bältet, bildades i mitt huvud var jag tvungen att le lite för mig själv.
Keep up the good läsning!
/FRIDA

written after eight but before breakfast

2008-09-17T15:17:00.000-07:00

...hej

hade velat inleda med att

mina tankar är med er,

men eftersom anledningen till min frånvaro är att jag är på kurs för att träna mig på att vara fullkomligt närvarande. mindful. så får ni endast gårnattens slitna tankar nedplitade här... några ord till förfogande som gör försök till att teckna mina tankar.

Har läst och tänkt och känt.

Och slagits av tanken... att litteraturen är nog så bra övning för medveten närvaro som de meditationsövningar jag ägnar denna torsdagseftermiddag åt.

Har läst och tänkt och känt och strukit under citat. Kärlekens historia börjar likna min konfirmationsbibel och visst har de liknande saker att erbjuda. sanningar. korta. koncisa. allmängiltiga.

författaren fascinerar med sin förmåga att formulera känslor. befriande Aha-upplevelser infinner sig och än en gång påminns vi om frågan..

..om.. det kanske finns en mening med livet ändå...

... eller... ...i alla fall en möjlighet till att skapa sig sitt eget motiv

sin egen sanning...

Tack, kära Ni, för att vi kan resa tillsammans. jag brukar övertyga mig om att det skulle göra mig gott. så. jag köper, förnuftigt nog, en biljett. checkar in, lyfter men tvingas nödlanda av en eller annan landning. och så ligger mina packade väskor på hög och biljetterna klippta utan att jag någonsin kom fram. för, någonting kom emellan. igen.

ni anar inte hur många inledningar jag läst i förhållande till avslutade böcker.

kanske har min mamma rätt då hon talar om min brist på att hantera motgångar...

fast, anledningen till att jag inte läser är inte ointresse utan handlar snarare om att jag inte kan med att unna mig.

måste inte verkligheten komma först? drömmar och andra världar läggas åt sidan!.. till förmån... för?

Har inte texten till hands, hade annars gått in mer specifikt på boken. kan endast försöka väcka sömniga tankar och hoppas att gäspningarna sprider sig.

ord? mening?

...förnam som hastigast författarens sätt att beskriva tidsintervall. inte i mätbara peroder. han avsäger sig siffror... och talar om relativa premisser... det är skönt tycker jag... kan ni hitta det?? jag upskattar även användandet av pronomen. Värderar text som är ständigt "beroende på".

brrr... hade velat tala tillsammans med ljud och händer. skrift är svårt.

ännu en eloge till författarsläktet.

kraMia

Quote

2008-09-17T13:52:00.000-07:00

Från sidan 84:

"I like to think the world wasn’t ready for me, but maybe the truth is that I wasn’t ready for the world. "

//Emi

Citat

2008-09-16T12:11:00.000-07:00

från sidan 19;

"Allt har sin tid och var gång jag har vaknat och för en kort stund begått misstaget att tro att någon ligger och sover brevid mig: en hemorrojd. Ensamhet: det finns inget organ som kan klara av all ensamhet"

- Marina