Kjell

Hej alla som inte läser bloggen!

Nu har jag dragit i mig några fler böcker. Två av tre från Millenium-triologin och nu småläser jag Kjell på bussen.

Hejdå!

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hej världen

Jag betvivlar att det ens är någon annan än jag som emellanåt kikar in här för att se om någon gammal kulturare läst något fint på sistone. Men vad är en bal på slottet?

Jag har i alla fall lyckats svälja Sugar, den stora tegelsten som legat på nattduksbordet sedan i somras då jag stukade foten i en tragisk gå-nerför-trappan-olycka. När semestern väl var slut och jag återgick till mitt kontorsjobb var det svårt att läsa men jag lyckades ändå finna ro i att läsa på kvällarna innan jag somnade. Minnesbilder av mig själv i tolvårsåldern spelas upp framför mig, den tid då jag slukade lättlästa ungdomsböcker på några dagar.

Att streckläsa är en konst! Men jag lyckades ändå göra mig av med Stieg Larssons första Millenium-bok. Den var... okej. Jag tänker fortsätta med de två andra och sedan se de svenska filmerna för att kunna göra en korrekt bedömning. Jag brukar vara ganska obstinat när det gäller trender jag själv inte velat (läs kunnat eller hunnit) haka på.

Men det där med trender har ju inte varit min grej va? Jag bara är och vet knappt varför eller hur jag ska vara. Så det var nog inte så märkligt när en av mina chefer, honom jag inte känner sedan barnsben, sade att han skulle ta med sig en bok till mig som jag skulle tycka om. Nu ligger den här framför mig. Pärmen är blodröd, ryggen svart och sidorna har kolsvarta kanter. Udda verklighet av Nene Ormes. På första sidan står dedikationen:

Till alla som någonsin känt sig udda, och till alla som vågat vara det.

Kapitel ett försvann på lunchrasten där det konstaterades att huvudpersonen vid namn Udda har märkliga drömmar och rött hår. Ja, jag tror att denna bok är något för mig.

/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-speciell Karin

Det är svårt att inte förälska sig i en bok

"När hon torkar sig med särkfållen, märker hon att skenet från hennes två ljus börjat avta. Det ena är bara en så gott som nerbrunnen stump. Kommer hon att tända några nya?

Det beror på hur dags på natten det är, och Caroline har ingen klocka. Det är det inte många på Church Lane som har. Få vet vilket år det är eller ens att det antas ha gått arton och ett halvt sekel sedan en judisk bråkmakare släpades till korset för att ha stört friden. Det här är en gata där folk inte går och lägger sig för att det är kväll utan de somnar när ginet börjar verka eller när utmattningen inte tillåter mer våld. Det här är en gata där folk vaknar när opiumet i deras barns sockervatten upphör att hålla de små stackarna kuvade. Det här är en gata där de svaga kryper i säng så fort solen går ner och ligger vakna och lyssnar på råttorna. Det här är en gata som nås bara svagt, alltför svagt, av kyrkklockor och härolders trumpetstötar."

- Sugar av Michael Faber, sid 16

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Patient 67

Vi svänger kraftigt mellan genrerna under sommarläsningen. Min semester har pågått i drygt en vecka och på den tiden har jag hunnit med att frisera hunden, skrubba skorstenarna, skapat en jämn solbränna, stukat vristen och läst en bok om självskadande beteende och lyssnat på en självbiografi. Jag har precis lagt ifrån mig den paranoida, svarta, film noir-boken vid namn Patient 67. Eller kanske mer känd som Shutter Island eftersom Martin Scorsese filmatiserade den 2010 med Leonardo DiCaprio och Max Von Sydow i de ledande rollerna.

Och vilken bok det är! Jag hoppade på mina kryckor ut i vårt renoveringsprojekt till kök och plockade på mig småkakor för att sedan hoppa tillbaka ut på verandan och fortsätta njuta av den spännande intrigen. Jag har inte sett filmen men kan inte tänka mig någon annan i huvudrollen än Leonardo. Vem kan annars spela den krigsskadade och intelligenta ederala sheriffen Teddy Daniels som skickas till Shutter Island, ett mentalsjukhus och fängelse i ett, för att leta reda på en förrymd patient.

Svenska deckare tenderar att vara SVT-manus som väntar på filmatisering (och tyvärr inte särskilt bra sådana). Denna bok är ett fantastisk manus, inte bara för den spännande handlingen utan främst för den kvicka dialogen. Den är... verklig. På något vis.

Det är den boken som har imponerat mest på mig på sistone: Patient 67 av Dennis Lehane.

/// Er wannabe-sheriff och wannabe-kulturtant Karin

Living on the edge

Jag älskar Top Gear och var givetvis hjärtekrossad när en av programledarna, Richard Hammond, kraschade svårt och föll i djup koma för fyra år sedan. Mirakulöst, för det är det enda ordet som passar, återhämtade han sig och är idag "helt normal". Kändisenligt skrev han också en bok om detta. En bok han döpte till Living on the edge och som handlar om hur han återhämtade sig men också om varför han är villig att riskera sitt liv för en kick och om hur han och hans fru var tvungna att lära känna varandra igen efter den svåra kraschen där han fick allvarliga hjärnskador.

Men boken i sig... Hans liv är rena rama yoghurtreklamen. Hans barn är fantastiska, hans fru är fantastisk, hans jobb är fantastisk och hela hans liv är en enda stor dröm. Det är förmodligen min svenska hållning till allt detta som gör att jag tycker att det är för mycket blaj i boken. Hade det varit en roman så hade jag nog tagit till mig den vackra kärlekshistorien på ett bättre sätt. Men eftersom allt är sant tycker jag att det är märkligt att en kändis går ut och skriver en bok om hur fantastiskt liv han har med sin hustru.

Men det är kanske bara den avundsjuka cynikern inuti mig som förbittrar sig över andras lycka.

/// Er wannabe-lycklig och wannabe-kulturtant Karin

Ett lysande rött skrik

Små citroner gula avslutades på tunnelbanan från Coney Island till Manhattans 207:e gata. Den är väldigt lätt och mysig. Jag satt inte tyst under hela pizzamiddagen och tänkte på den. Däremot kan jag sitta tyst och tänka på boken jag läser nu.

I vintras hittade jag den för tio kronor på ett fyndbord. A Bright Red Scream heter den och den är kanske Små citroner gulas motsats. Det är facklitteratur och handlar om självskadebeteende. En journalist har intervjuat psykologer, psykiatriker, forskare, läkare och framför allt de så kallade "cutters"; de som avsiktligen skär, bränner och slår sig själva för att klara av sina psykiska problem och trauman.

Förhoppningsvis kommer jag att lägga ifrån mig boken som en mer empatisk person. Och förhoppningsvis kommer jag att ha bättre förståelse för andra. Och för mig själv.

/// Er wannabe-psykolog och wannabe-kulturtant Karin

Ensamhetens vin

Det var en kort bok, på dryga 200 sidor, och de var fyllda med olycka och avsky. Missförstå mig rätt, boken var helt fantastiskt bra. Jag började att avsky Hélénes mor lika mycket som Héléne gjorde. Började blir sur på hennes spelande far (en person Héléne inte hade förmåga att ogilla). Den är fylld med passion, den där passionen som är så igenkännande i böcker från förra seklet. Karaktärerna är impulsiva, passionerade och egocentriska. De hävdar att de blir förälskade, en slags förälskelse som för oss år 2010 är helt otänkbar. Det finns ju inget djup i den, ingen kamratskap. Bara en känsla om att DU ska vara med MIG. Héléne ifrågasätter denna kärlek. Som när hon förför sin mammas älskare för att hämnas på henne.

"Du lät mig kyssa dig!" säger han.

Hélénes svar:

"Ja, men vad har det och göra med kärlek?"

/// Er wannabe-Don Juan och wannabe-kulturtant Karin

Ps. Har redan plockat upp en ny bok. Denna gång är det Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson.

Sommar sommar sommar!

Studentflaken rullar fram på stan och jag står konstant och vinkar till onyktra studenter som hoppar i glädje så att fjädringen studsar på mina lunchraster. Och imorgon är det Donners tur. Jag lovar att vara där vid Röda sten och gratulera och välkomna mina vänner in i vuxenlivet. Det är så mycket sommar i luften att pollen har invaderat mig. Jag nyser och kliar mig i ögonen. Jag sitter och jobbar på mitt kontor, förbereder mina arbetarmyror inför sommarkampanjen. Pratar med partners (jag slår vad om att nästa gång jag ringer Apple så är det självaste Steve Jobs som kommer att svara) och förlänger avtal. Jag är grymt vuxen, är det enda jag tänker. Tant Karin som äter affärsmiddagar, lunchar med Sveriges rikaste och sitter i möten i konferensrum. Men det hindrar mig inte från att sitta och fantisera och det dämpar inte heller lusten att lyssna på andras berättelser. Jag har betat av alla P3 Dokumentärer så nu finns det ju inget annat alternativ än att börja lyssna på Sommar i P1. Just nu lyssnar jag på Mikael Tornvings program från 2009. Andra program som jag rekommenderar från den sommaren är Morgan Allings och Kristian Luuks. Jag återkommer med fler snart.

/// Er wannabe-(kultur)tant Karin

Unleash your imagination

Att läsa är ett av de bästa sätten att fördriva tiden. Jag hittade för många år sedan en sajt på nätet där vem som helst kan få skriva fanfictions, det vill säga deras fortsättningar/versioner av olika TV-spel, böcker, filmer, TV-serier osv. Det finns tusentals fanfictions på sidan och väldigt många är faktiskt riktigt bra. Man navigerar sig fram på sidan genom att klicka på viken typ av fanfiction man vill läsa (Skall den handla om en speciell film?) och man kan också hitta så kallade crossovers. Dessa är fictions där karaktärer från en film eller liknande träffar karaktärer från en annan film eller tv-serie. Till exempel finns det flera fanfictions om hur Pirates of the Caribbean kunde ha slutat om den utspelade sig i samma universum som Sagan om Ringen gör.

http://www.fanfiction.net

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hej

Det blir mer och mer tomt här nu. Men inte för lilla mig som puttrar på. Läsningen har äntligen lossnat för mig nu och jag är halvvägs genom Iréne Némirovskys Ensamhetens vin. Iréne dog i Auswitz men 60 år senare, 2004, gavs hennes roman Storm över Frankrike ut och den blev en internationell succé. Hennes huvudpersoner i romanerna är kvinnor och romanernas teman brukar vara hur dessa kvinnor växer upp och samlar mod och styrka för att konfrontera något som varit svårt för dem. I Ensamhetens vin är det Héléne i Ryssland som står ut med en otroligt självupptagen mor och en frånvarande far. Den enda personen hon verkligen älskar är hennes guvernant, den franska fröken Rose.

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hurry down sunshine!

När mitt självförtroende var på botten och julafton närmade sig smög Emilie fram hennes julklapp till mig: en tunn pocketbok med titeln Den dagen min dotter blev galen. Som alltid med hennes presentböcker har hon skrivit ner några personliga rader på den första sidan. "Om vi alla vore 'normala' skulle vi vara likadana. Skit i strömmen, simma ensam!". Boken är skriven av en man vars dotter blev galen en sommar 1996. Hon var femton år då och sprang bland annat ut i en tungt trafikerad gata i New York i tron om att hon kunde stoppa alla bilar.

Galenskap fascinerar mig. Hur vet man att någon är galen? Sally, hon som blev manisk, var en otroligt begåvad tjej. Hon ÄR en begåvad tjej. Hennes mamma nämnde flera gånger att hon hade svårt att tro att hon verkligen var sjuk, "hon kanske bara var i kontakt med naturen" spekulerade hon. Vad är normalt? Vad är friskt?

Jag kan inte riktigt samla mina tankar nu när jag precis lagt ifrån mig boken på kontorsbordet men jag kan försöka beskriva känslan inombords. Boken är skriven av hennes pappa som lägger märke till små detaljer. Han analyserar andras beteende, oftast utan orsak. Framför allt analyserar han sig själv. Den enda som faller undan för hans analyserande är Sally. Hon beskrivs endast. Hennes galenskap är för mäktig att förstå. Han tar hjälp av andras ord när hans inte räcker till. James Joyce till exempel. Hans dotter var också galen.

Jag lägger ändå ifrån mig boken med en känsla av att jag och Sally är brevvänner. Och det känns lite fint.

/// Er wannabe-brevvän och wannabe-kulturtant Karin

Vuxenpoäng!

Läsning av skönlitterära verk går segt. jag hinner inte så mycket. Mellan jobb, studier och privatliv hinner jag knappt med att äta, sova och titta på Biggest Loser, än mindre hinner jag att läsa (under)verk.

Mina ögon spårar för det mesta till fakturor och mail från internet-okunniga kunder, och ibland förgylls dagen av att någon spjuver på IT-avdelningen hittar någon kul annons angående alkoholblåsare som hade diskuterats på torsdagens fikastund.

Men jag har inte glömt mina (under)verk som ligger på nattduksbordet och i bokhyllan. De väntar tålmodigt på mig.

Kärlek
Er wannabe-entreprenör och wannabe-kulturtant Karin

att läsa deckare

vet inte ens om någon läser här fortfarande, men äsch...jag skriver ändå.
julen har varit & jag har precis läst ut en härlig deckare...älskar att läsa deckare när det är julledigt. titeln på deckaren jag precis läst heter utan ett ord
jag mer eller mindre sträckläste den, så mina vänner, om någon ens läser här, så tipsar jag om denna spännande,lättlästa & klittlande deckare-

puss på er & hoppas snart att någon skriver ett litet inlägg här. snart.

gott nytt 2010 !

Fördjupade studier

i katastroffysik är nästa läsprojekt jag skall ta mig an.
jag lovar att uppdatera när jag kommit igång med boken.
läser just för tillfället en bok om namn. är besatt av namn.
gillar att närstudera olika typer av namn.
en yrkesskada förmodligen.


vill bara säga att det är sjukt roligt underbart att bloggen är vid liv.

Allt

Efter att ha fått en hint från fröken Björklund att "jag och Qvarfordt håller minsann igång bloggen" kan jag inte göra annat än att också bidra. Det händer titt som tätt att jag kikar in här men skrivningen har det gått trögt med, antagligen för att det har gått trögt med läsningen.

I vintras fick jag en samling böcker från fröken B varav en bok hette "Allt" av Martina Lowden. Av baksidan att döma föll den mig i smaken och jag kunde knappt vänta med att börja läsa. Nu sitter jag här lite mer en ett halvår senare och känner fortfarande inget sug i magen till att vilja bläddra en sida i den. Av 600 sidor har jag betat av 153 och jag tror faktiskt det beror på sättet boken är skriven på. Det är inget traditionellt upplägg med början-mitt-slut, utan texten utgörs av "ordvrängerier, personliga reflektioner, citat från klassiska författare, listor, post-it-lappar och SMS". Varför detta inte tilltalar mig nämnvärt önskar jag att jag visste, för jag vill tycka om den.

Lite smakprov måste givetvis ges:

"...
>> Som Olsson säger: Om du promt ska gå och hänga dig, gör det om någons hals!<<

>> De är förbrytare. Hon bryter rader, han bryter samman.<<

Billiga vitsar - ja, Doniphan och Doroty, vad har vi annars råd att ägna oss åt?"

"Doniphan kommenterar K:s dagbok:

Den allra sprucknaste satsen
kom aldrig nånsin på pränt.
Den skrevs av en slända i Märsta
med en mellanslagstangent."

Jag får acceptera dens öde som till-och-från-bok, nu tänker jag påbörja min tillbakalämnade "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist.



// Emi

Harold

Jag satt på elvans spårvagn på väg hem när en stor karibisk man sätter sig mitt emot mig vid Bellevue.

- Are you going to a party? frågar han och nickar mot mina skyhöga klackskor.
- No, I went to a party last night, svarade jag.
- So you are going home to relax now. Hest skratt
- Yeah home to relax

Samtalet fortsätter kring småsaker men vi lyckas undvika saker som vädret och hur långsam spårvagnen är. Han presenterade sig som Harold och han kommer från Trinidad i Karibien. Hej hej, jag heter Karin och kommer rån Hisingen.

- Do you study?
- I just graduated, I'll star study at the university next Tuesday
- Oh! So are you becoming a psychologist?
- YES! I'm actually going to study psychology

Samtalet fortsätter ytterligare. Jag får komplimanger för min engelska, han berättar att han bor vid Mariaplan och tt jag gärna får komma hem till honom på ett glas vin och så kan han laga lite karibisk mat till mig. Han säger att jag har humor och självförtroende, inte så märkligt egentligen; jag hade på mig samma snygga kläder från gårdagens fest och spenderade hela morgonen med min humoristiska jämlike.

- How come you're in Sweden and not the Caribbean?
- I work here. Came here because I got in trouble, skratt igen.
- I don't think I want to know what sort of trouble. Mer skratt.
- Love trouble.
- Aaaah... The worst kind of trouble.
- Mmmm. The best too.
- Yepp, the best and the worst.
- Anyway. I don't regret it.

Sedan skriver han ned sitt telefonnummer på ett busskort, ordinerar mig att ta hand om mig själv och om jag någonsin får tid så ska jag ringa honom. Jag går av spårvagnen och kom på: vad var det han inte ångrade, kärleken eller Sverige?

Så nu hänger Harold på min tavla tillsammans med alla andra människor jag adrig kommer att glömma: studentfotot av klassen, föreläsaren Helen Högsten, lappen med citat jag fick av Agnes, den trevliga butiksägaren i Camden och biljetterna till Eddie Izzard som herr Renström fick i en tidig inflyttnings-/födelsedagspresent/julklapp. Jag tror jag har någon lapp kvar från Jenny-redovisningen så att Frida också kan få en plats där.

Kärlek
/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-ihågkommen Karin

vårt (mitt) lilla skötebarn

vad lycklig man blir när man ser att det skrivits ett inlägg. hurra hurra hurra KARIN! bloggen lever.....
jag är precis i slutet av dödgrävarens dotter. jo , den håller fortfarande måttet. men ack ack vad långsamt man måste läsa den. för att få med allt. & för att framförallt få stämningen. den är mastig,men lämnar trots allt starka avtryck på något sätt. jag älskar den, men hatar den samtidigt. blir frustrerad & arg över att boken är så melankolisk. men det fascinerar mig ändå.det svåra gör mig på något magiskt sätt stark.märklig bok, som kräver mycket av sin läsare. både uthållighet & någon form av förståelse.

kan som slutord säga att :
jag älskar att hata dig du dödgrävarens dotter av JOYCE caroll Oates

Häpnad!

Jag tänkte precis skriva ett inlägg om att jag härmed kapar bloggen och tänker göra den till ett Mekka av all form av Karin-info. Ack så jag häpnar när vår allas MQ redan utfört den hjärt-lungräddning bloggen krävt så länge. Så därför blir det en liten verklighetscheck med er wannabe-kulturtant.

Jobbar tillsammans med min vapendragare Emilie som funktionär på Way Out West och ska snart dit för mitt sista pass. Kommer att befinna mig några hundra meter från Lily Allen men utan chans att se henne. Ibland är livet surt men jobbet surare. Jag hann däremot dansa lite till Robyn, Lykke Li, Röyksopp, Kleerup och Doktor Alban igår som befann sig på samma scen. Men efter tio timmars jobb, fyra timmars sömn, ett mål mat och smågräl med pojkvän lockade inte tanken på Glasvegas, Röyksopp och alla andra band senare på kvällen så jag drog mig hemåt och dog i tolv timmar under täcket. Vaknar upp med en förkylning och skakiga händer, trycker i mig en maffig lördagsfrukost och bestämmer mig för att Victor minsann bör höra av sig till MIG, för jag tänker då iiiiiinteeee se skymten av honom förrän jag har lugnat ner mig. Något som är ganska svårt eftersom SP3A:s studentfoto hänger som ett krucifix ovanför mitt skrivbord.

Jag kan däremot tänka mig att byta dator till bok och då blir det den väldigt- i brist av bättre ord- braiga boken Ers majestäts olycklige Kurt om Haijby-affären. Min älskade farbror lånade ut den till mig när jag hälsade på i gnällbältet senast.

Mycket kärlek önskar jag er alla. Jag hänger kvar här ett tag till

/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-rätt Karin

sommar sommar sommar

inte vet jag om någon av mina gamla litteraturstudenter läser bloggen. det vore ju väldigt roligt om så är fallet & att vi kan hålla vår lilla litteraturblogg levande.
hoppas ni alla har det gott & att ni har läst massa böcker i sommar. ( & att inte kursen förstörde läsarintresset helt : ) )

själv håller jag just nu på & läser dödgrävarens dotter av joyce caroll oates, som jag för övrigt tycker skall få nobelpriset någon ****** gång. hon har varit nominerad ett flertal gånger , men aldrig fått det. så någon gång kära joyce hoppas jag du skall få äran att få nobelpris.

boken är mycket bra & det är lätt att känna sympati för karaktärerna. jag har nästan blivit ett med huvudkaraktären rebecka. i övrigt har jag läst en del deckare. bland annat nattfåk av johan theorin. den läste jag i ett sträck. riktigt smaskig deckare. lättläst & läskig! perfekt sommarlektyr. nåväl, mina vänner hoppas ni har det gott & att vi kan uppdatera bloggen lite då o då.


KRAM

Vad händer just nu?

Jag tittar på klockan och uppskattar att bussen till jobbet kommer om 30 minuter. Sedan trevar min blick över högra axeln och mot sängen där gårdagens partyutstyrsel (underställ á la Afterski) ligger och skräpar på en obäddad bädd. Jag har en tom chipsskål bredvid mig och ute i vardagsrummet står en urdrucken temugg. Det är bara lite te kvar. Uppskattningsvis två klunkar av beskt, kallt te. Och så ligger det pengar överallt! Pund och pence i varenda ficka på varenda jacka, byxa och kofta som kom med hem från sportlovets London-resa. Det ser kort sagt för jävligt ut. Jag måste rensa i garderoben men framför allt i byrån så att den färdigvikta, renstrukna tvätten som ligger i min fåtölj kan stoppas ned utan att se ut som ett modernt konstverk när det ska bäras nästa gång.

Jag går istället nedför trappan med smutstvätt i min högra hand och tights som ratades igår kväll i min vänstra. Går in i tvättstugan och pressar ned smutsvätten i tvättkorgen så som jag tvingas göra med mina tröjor i byrån för närvarande. Sedan går jag in i föräldrarnas klädkammare och sträcker mig efter lådan som står högst upp på hyllan. Det ligger skidkläder i den, skidkläder som inte används längre. I min ologiska hjärna gör jag upp en plan att ta ned den låda som tår underst för då når jag sedan den som är överst. Men istället fick jag den mittersta lådan i huvudet och högerhanden vrids till ett märkligt läge och jag dunsar ned på golvet med tre lådor liggandes ovanpå mig. Vad göra nu?, tänker jag. Jag kan resa mig upp och skynda till bussen så att jobbet är avklarat för dagen. Eller så kan jag stanna kvar här ett tag, under lådor med tights, skidglasögon, bomullströjor, mössor och vantar som jag trodde var borttappade. Jag kan ligga här ett tag, tänkte jag.

Men det kan jag inte. För jag har jobb att göra. Jag ska åka till jobbet, och jag ska skriva loggbok och det vore bra om jag tog reda på vad det är vi gör i Staden & framtiden just nu. Men så tassar hon in; Hedwig. Hon brukar aldrig gå in i tvättstugan, jag tror att hon är rädd för tvättmaskinen eftersom den låter för mycket. Men hon pressar ändå en blöt nos och okammat skägg mot mitt öra och sätter sig bredvid mitt huvud. På det här viset berättar hon att det jag ska göra nu är att gå ut med henne så att hon kan trycka ner ansiktet i snön och jaga harar. Jag reser mig upp och hon springer glatt ut till hallen och skuttar på bakbenen. Hade hon inte varit vertikalt handikappad och saknat tummar hade hon själv tagit ned sitt koppel och tagit på sig det. Men evolutionen har inte varit så vänlig gentemot hundar ännu.

Det slår mig när jag lyfte upp lådorna igen att det här med husdjur, och då speciellt hundar, är ganska märkligt. Hedwig kom ju bara in i mitt liv. Visserligen efter mycket tjat på föräldrarna. Men nu är hon här och har varit det i fyra år. Hon ligger i min säng när hon är ensam hemma, leker med sina gosedjur och äter när jag ger henne mat. Hon gör inte så mycket annat. Hundar förmår ju inte att göra någonting annat för de är ju rutindjur och djur framför allt. Hedwig kommer att fortsätta göra detta till den sorgsna dagen då hon inte ens förmår att fortsätta. Det är så tillfälligt, en gäst i mitt liv. Och så började mitt inre register att fladdra, sådär precis innan för öronen ni vet.

Blandat med minnesbilder hör jag min hjärna fråga: vad räknas? Vad är tillfälligt? Vad är viktigt? Var jag en tillfällig gäst i Jonas Gardells liv när jag såg hans föreställning med liknande namn? Ja, jag måste ha varit det. Kanske inte ens det för han såg mig aldrig, han kommer ju inte att komma ihåg mig. Var söstra mis kompis Mathias Havedahl en tillfällig gäst i Maria Qvarfordts liv när han var hennes elev? Minns han henne? Klart han gör! Han frågar ju om henne varenda gång vi ses, han frågar om allt som hör Donner till. Minns Maria honom då? Hon gjorde det första dagen i skolan för två och ett halvt år sedan men jag vet inte om hon gör det nu. Jag vill inte att alla människor på skolan bara ska försvinna när vi inte tillåts vara kvar där längre. Men spelar det någon roll vad som händer i framtiden? Jag är ju där nu! Om jag nu ska vara en gäst så kan jag ju ta för mig av plockmaten, dansgolvet och gratisdrickat så länge jag har chansen eller hur?

Men då ser jag två minnen framför mig. Den ena från ett samtal med en god vän som berättar att han är intresserad av en tjej. Jag säger att han ska satsa! Men han skakar på huvudet och berättar att hon ändå ska utomlands snart och att hon kommer att stanna där. Men jag vill ändå att han ska satsa för det är väl vad man gör om man gillar någon. Han fnyser och säger att han vet väl vad han gör. Satsar han så kommer hon falla för honom och inte tänker han ställa upp på ett långdistansförhållande.

I min andra minnesbild står vi och dansar på Rio Rios dansgolv och hans intresse står och dansar lite längre bort. Plötsligt gör hon en häftig rörelse och han suckar bredvid mig. Hon driver honom till vansinne när hon gör så, han vill verkligen ha henne. Jag förstår fortfarande inte varför han inte gör något åt saken, om så ens för stunden. Det är ju så enkelt och jag demonstrerar det genom att dra med honom fram till henne och sedan diskret dra mig ifrån de två. För honom spelar det ändå bara roll om det gäller framtiden, han är inte intresserad av just nu.

Men jag är nog det. Tror jag. Framtiden måste vänta ett tag. Min vän sa under kvällen att han är en förtappad person. Jag drev med honom och svarade "Förtappad eller kanske bara tappad?". För jag är nog tappad någonstans mellan framtiden och just nu. jag vet inte vad som är just nu längre. Är det min obäddade säng eller min oskrivna uppsats? Jag vet inte men det spelar nog ingen roll just nu. För just nu står min tillfälliga gäst i mitt liv och knuffar mitt ben med sin nos och vill gå ut. Jag ser henne och kommer aldrig att glömma henne.

Vi ses inom en snar framtid

Puss och kram
/// Er tillfälliga wannabe-kulturtant Karin