bara sådär innan jag börjar. fastan jag själv tycker att mitt förra inlägg lät lita brunt, deprimerande så är det inte så jag menar. jag vill bara få ur mig precis det som jag känner. kanske var det ett påhopp mot media, alla dessa "fantastiska" reklamer., jag vet inte spelar ingen roll. o well back to business.
är det inte så? att livet går ut på att hitta rätt ledtrådar som lutligen, dock inte alltid som vi påpekade på lektionen idag, att livet inte är som en dans på rosos, att det kan vara lite brunt där lite båltt där. tillbaka till det jga sa innan, att när vi hittat rätt ledtrådar så finner vi det vi sökte. livet är en skattkarta, det finns enkla vägar det finns långa vägar, det finns ett mål.
"Han kallade den Bibi. kom Bibi! kunde jag höra honom roppa. men bibi kom aldrig. sedan tog han en vacker dag med sig den till hundgården. Vamos, chico! ropade någon till sin hund, och bibi gav sig av sig iväg mot mannen från puerto rico. kom bibi, kom! skrek Bruno, men det hjälpte inte. han ändrade taktik. vamos Bibi! skrek han så högt han kunde. och har man sätt! bibi kom springande. hon skällde hela nätterna och sket på golvet, men han älskade henne."
fortsättningsvis, när vi slutligen fått det vi letat efter, när vi vandrat i oenfdlighet finner vi vårt mål ,men det var inte som vi förväntat oss det. livet är inte så enkelt. men vi äslar det ändå.
//karolin
torsdag 2 oktober 2008
Jag glömmer allt jag tänker...
... om jag inte skriver ner det. Men ibland kan jag komma på en sak som jag redan tänkt ytterligare en gång, men då blir jag bara glad och tror att jag kommit på någonting nytt!
Så: finns det egentligen någonting som är helt och hållet NYTT? En tanke ingen annan tänkt? Ett resonemang ingen annan fört? En slutsats ingen annan dragit? En känsla ingen annan känt?
Frågan som är mest befintlig kanske egentligen är: spelar det någon roll? Gör det någon skillnad att många före mig i historien har tänkt precis samma tankar som jag tänker?
Svaret är enligt mig faktiskt att, JA, det gör skillnad!
Nu ska jag förklara varför...
Tidigare i mitt liv gick jag ofta runt och tänkte att jag var ensam, den enda som tänkte så som jag tänkte och den enda som kände så som jag kände. Detta ledde till att jag kände mig dels väldigt extraordinär och speciell, men även väldigt ensam i ett hav av frågor som jag trodde att bara jag hade.
När jag läser boken Kärlekens Historia slås jag av en tanke, ytterligare en tanke av många, som jag skulle kunna känna och få för mig att BARA och ENBART jag i hela vida värden tänkt. Jag skulle kunna känna mig som värsta geniet och säga för mig själv att "wow, vad grym jag är som kommit på detta!". Omvänt skulle jag kunna känna mig som en total looser och säga för mig själv att "oj, vad sorgligt att jag är ensam om att tänka på detta sätt och inte har en enda kotte att dela mina tankar med".
MEN!
När vi tillsammans satt och diskuterade boken på litteraturlektionen slogs jag av samma tanke som träffade mig gång på gång på gång undertiden jag läste boken. Lite som när jag kommer på en tanke jag trott att jag aldrig tänkt och känner mig helsmart. Denna tanke var nämligen att: Det finns visst människor som förstår! Människor som tänker och resonerar, drar slutsatser och känner precis på det sätt som jag själv gör!
Detta skulle kunna få mig att känna mig:
1. Futtig på jorden
2. Som en i mängden
3. Obetydlig
Eller helt enkelt som en person, en väldigt viktig och intellektuell sådan dessutom, omringad av andra personer, även de väldigt viktiga och intellektuella, som alla tillsammans delar samma längtan efter att förstå, tänka, känna, dra slutsatser och resonera.
Efter att ha läst denna bok väljer jag såklart inget av alternativ 1-3, utan det sista lilla "eller" som jag skrivit till..
För när man väl tror att man vet någonting finns det alltid ytterligare en dimension..
Och en till...
Och ytterligare en...
Därför skräms jag inte längre av känslan att känna igen mig i en bok eller bland andra människor. Jag känner mig varken futtig, obetydlig eller dum. Istället känner jag mig smart, intressant och framförallt: INTE ENSAM!
SÅ: dela era tankar och tro mig: ni är inte ensamma!
<3/Frida
Så: finns det egentligen någonting som är helt och hållet NYTT? En tanke ingen annan tänkt? Ett resonemang ingen annan fört? En slutsats ingen annan dragit? En känsla ingen annan känt?
Frågan som är mest befintlig kanske egentligen är: spelar det någon roll? Gör det någon skillnad att många före mig i historien har tänkt precis samma tankar som jag tänker?
Svaret är enligt mig faktiskt att, JA, det gör skillnad!
Nu ska jag förklara varför...
Tidigare i mitt liv gick jag ofta runt och tänkte att jag var ensam, den enda som tänkte så som jag tänkte och den enda som kände så som jag kände. Detta ledde till att jag kände mig dels väldigt extraordinär och speciell, men även väldigt ensam i ett hav av frågor som jag trodde att bara jag hade.
När jag läser boken Kärlekens Historia slås jag av en tanke, ytterligare en tanke av många, som jag skulle kunna känna och få för mig att BARA och ENBART jag i hela vida värden tänkt. Jag skulle kunna känna mig som värsta geniet och säga för mig själv att "wow, vad grym jag är som kommit på detta!". Omvänt skulle jag kunna känna mig som en total looser och säga för mig själv att "oj, vad sorgligt att jag är ensam om att tänka på detta sätt och inte har en enda kotte att dela mina tankar med".
MEN!
När vi tillsammans satt och diskuterade boken på litteraturlektionen slogs jag av samma tanke som träffade mig gång på gång på gång undertiden jag läste boken. Lite som när jag kommer på en tanke jag trott att jag aldrig tänkt och känner mig helsmart. Denna tanke var nämligen att: Det finns visst människor som förstår! Människor som tänker och resonerar, drar slutsatser och känner precis på det sätt som jag själv gör!
Detta skulle kunna få mig att känna mig:
1. Futtig på jorden
2. Som en i mängden
3. Obetydlig
Eller helt enkelt som en person, en väldigt viktig och intellektuell sådan dessutom, omringad av andra personer, även de väldigt viktiga och intellektuella, som alla tillsammans delar samma längtan efter att förstå, tänka, känna, dra slutsatser och resonera.
Efter att ha läst denna bok väljer jag såklart inget av alternativ 1-3, utan det sista lilla "eller" som jag skrivit till..
För när man väl tror att man vet någonting finns det alltid ytterligare en dimension..
Och en till...
Och ytterligare en...
Därför skräms jag inte längre av känslan att känna igen mig i en bok eller bland andra människor. Jag känner mig varken futtig, obetydlig eller dum. Istället känner jag mig smart, intressant och framförallt: INTE ENSAM!
SÅ: dela era tankar och tro mig: ni är inte ensamma!
<3/Frida
livet
nu har jag läst ut boken. det känns skönt men ändå sorgligt. den stunden av terapi som jag haft när jag läst är borta. det är nu upp till mig att ta tag i kragen, sträcka på ryggen och säga hej nu är jag här..!
boken fick mig att inse mitt eget värde. visst är det så att vi alla är lika, jag tänker som Leo" Det är kanske därför jag har samlat på mig så mycket: med en förhoppning om att den totala summan av mina ägodelar när jag dog skulle tyda på att jga levt ett rikare liv än vad jag gjort."
stop, slut! nej så är dte inte. jag behöver inte alls sammla på mig en massa skit bara för att andra,allla utom jag kommer att få någonting utav det. inte ens alla ni andra kommer att reflektera över min påsammlade skit.
livet går ut på att berika sig sjölv och inte andra. för när du berikar dig sälv berikar du även andra.
hej hopp//karolin
boken fick mig att inse mitt eget värde. visst är det så att vi alla är lika, jag tänker som Leo" Det är kanske därför jag har samlat på mig så mycket: med en förhoppning om att den totala summan av mina ägodelar när jag dog skulle tyda på att jga levt ett rikare liv än vad jag gjort."
stop, slut! nej så är dte inte. jag behöver inte alls sammla på mig en massa skit bara för att andra,allla utom jag kommer att få någonting utav det. inte ens alla ni andra kommer att reflektera över min påsammlade skit.
livet går ut på att berika sig sjölv och inte andra. för när du berikar dig sälv berikar du även andra.
hej hopp//karolin
onsdag 1 oktober 2008
slutligen
Kära litteraturbloggen.
Det är jag, er favoritpessimist igen. Med en nyutläst bok i högsta hugg. Efter en mysig stund i den bästa läsfåtöljen i hela världen har jag tillslut nått fram till ett utslag. Och den får 3,5 brödburkar av 5 möjliga av mig.
På vägen har det sannerligen gått upp och ned. Fram till ungefär halva boken var jag inte så nöjd med boken och speciellt inte med Leo-delarna. Men sen var det en dag, en sån där låg dag som jag tror att alla har ibland. Jag åkte buss. Jag behövde försvinna in i någonting och dök sålunda ned i boken. En timme senare missade jag min hållplats eftersom jag var så djupt inne i den. (Som tur är så är det inte långt att gå från nästa.) Fortfarande var det Almas stycken som nådde fram helt, men på något sätt så växte hela boken för mig den dagen.
Och idag så läste jag det sista, och fann att plötsligt så började det hända saker. Jag tror att alla kan hålla med mig om att denna bok kan vara mycket, men verkligen inte särskild action-späckad. Men nu kunde man ana att historierna var på väg att vävas samman! Och det snabbt. Kanske alltför snabbt..? Jag antar att det är en smaksak, men eftersom jag tappade intresset så snabbt i början skulle jag nog föredragit att få lite spännande ledtrådar redan då. Men. Slutet var rart, speciellt när han berättade om Bruno. Jag blev nästan lite fuktig i ögonen. Om hela boken hade varit som denna sorgsna/fina lilla detalj hade det sannerligen varit en fantastisk bok. Men det är väl det att för mig har den bara innehållit små glimtar av det jag söker i litteratur. (T.ex. alla utdrag ur kärlekens historia)
Det rörande och svårfångade.
"ATT VARA ENSAM. Liksom de levande blir änglarna ibland trötta på varandra och vill vara ensamma. Eftersom de hus där de lever är överbefolkade och det inte finns någonstans att ta vägen, kan en ängel i en sådan stund inte göra något annat än att blunda och gömma huvudet i armarna. När en ängel gör så, förstår de andra att han försöker lura sig själv att tro att han känner sig ensam, och de går därför på tå runt honom. För att understryka det hela kan de kanske också tala om honom som om han inte var där. Om de råkar gå rakt på honom viskar de: "Det var inte jag."
//agneschka
Det är jag, er favoritpessimist igen. Med en nyutläst bok i högsta hugg. Efter en mysig stund i den bästa läsfåtöljen i hela världen har jag tillslut nått fram till ett utslag. Och den får 3,5 brödburkar av 5 möjliga av mig.
På vägen har det sannerligen gått upp och ned. Fram till ungefär halva boken var jag inte så nöjd med boken och speciellt inte med Leo-delarna. Men sen var det en dag, en sån där låg dag som jag tror att alla har ibland. Jag åkte buss. Jag behövde försvinna in i någonting och dök sålunda ned i boken. En timme senare missade jag min hållplats eftersom jag var så djupt inne i den. (Som tur är så är det inte långt att gå från nästa.) Fortfarande var det Almas stycken som nådde fram helt, men på något sätt så växte hela boken för mig den dagen.
Och idag så läste jag det sista, och fann att plötsligt så började det hända saker. Jag tror att alla kan hålla med mig om att denna bok kan vara mycket, men verkligen inte särskild action-späckad. Men nu kunde man ana att historierna var på väg att vävas samman! Och det snabbt. Kanske alltför snabbt..? Jag antar att det är en smaksak, men eftersom jag tappade intresset så snabbt i början skulle jag nog föredragit att få lite spännande ledtrådar redan då. Men. Slutet var rart, speciellt när han berättade om Bruno. Jag blev nästan lite fuktig i ögonen. Om hela boken hade varit som denna sorgsna/fina lilla detalj hade det sannerligen varit en fantastisk bok. Men det är väl det att för mig har den bara innehållit små glimtar av det jag söker i litteratur. (T.ex. alla utdrag ur kärlekens historia)
Det rörande och svårfångade.
"ATT VARA ENSAM. Liksom de levande blir änglarna ibland trötta på varandra och vill vara ensamma. Eftersom de hus där de lever är överbefolkade och det inte finns någonstans att ta vägen, kan en ängel i en sådan stund inte göra något annat än att blunda och gömma huvudet i armarna. När en ängel gör så, förstår de andra att han försöker lura sig själv att tro att han känner sig ensam, och de går därför på tå runt honom. För att understryka det hela kan de kanske också tala om honom som om han inte var där. Om de råkar gå rakt på honom viskar de: "Det var inte jag."
//agneschka
...skapelseberättelserna...
”Då och då märker jag att när jag går förbi ingången till en speciell, privat klubb, jag ska inte tala om vad den heter, tänker jag för mig själv, Shalom, era skitstövlar, här har ni en jude som ni inte kan låsa ute.”
”I min ensamhet finner jag tröst i att världens dörrar, hur stängda de än är, ändå aldrig är riktigt låsta för mig.”
Dels talar detta om hur vi använder oss av småskaliga, konkreta liknelser för att hantera större okontrollerbara omständigheter – alternativt tvärt om – låter små vardagliga intetsägande sysslor liknas vid någonting stort och världsomvälvande för att känna oss viktiga. Detta talar återigen om relationen mellan Det Stora och Det Lilla, men även om hur språk ideligen används som verktyg för att förstå oss på en obegriplig verklighet.
//ET
”I min ensamhet finner jag tröst i att världens dörrar, hur stängda de än är, ändå aldrig är riktigt låsta för mig.”
Dels talar detta om hur vi använder oss av småskaliga, konkreta liknelser för att hantera större okontrollerbara omständigheter – alternativt tvärt om – låter små vardagliga intetsägande sysslor liknas vid någonting stort och världsomvälvande för att känna oss viktiga. Detta talar återigen om relationen mellan Det Stora och Det Lilla, men även om hur språk ideligen används som verktyg för att förstå oss på en obegriplig verklighet.
//ET
Språket i bestämd form. Finns det?
Jag är helt inne på din linje, Karin, då du tillskriver Kärlekens historia funktionen ”ett manifest för ett mer liberalt språkbruk?”.
Det du, i ditt inlägg, verkar syfta på är kanske främst ords laddning, vilket värde de har, och om det är genom förbud eller tillåtelse vi förhindrar respektive främjar dess användning. Personligen har jag mer fastnat för hennes sätt att ifrågasätta, inte bara ords specifika mening, utan hela språket och vårt bruk av detta.
”Du förändras hela tiden. Lite grann varje dag. Om jag kunde skulle jag föra bok över det.”
En bild säger mer än tusen ord. Leo menar att han med en kamera hade kunnat dokumentera Almas förändring, men orden var inte tillräckliga.
”Du har blivit en hundradels millimeter längre. Och dina bröst har växt en hundradels…”
På samma sätt som Alma ständigt förändras men alltid benämns just ”Alma”, genomgår också orden en ständig, gradvis förändring. Samma jämförelse kan göras mellan ord och personer om man ser till betraktaren. Alma för dig är inte samma Alma för mig – på samma sätt som varje ord får en viss nyans, definition och innebörd, beroende på vem som uttalar respektive uppfattar dem.
”Det är också sant att folk ibland kände saker som inte nämndes eftersom det inte fanns några ord för dem.”
Jag vill påstå att Nicole Krauss ytterligare pekar på hur språket är begränsat i förhållande till oss, vårt känsloliv och våra tankar. Som vidare slutsats drar jag att språk även kan bli begränsande då vi placerar nya och unika upplevelser under någon redan befintlig rubrik; såsom Ilska, Lycka eller Missmod. Var ords innebörd blir allt mer diffus, vilket leder till ännu fler missförstånd som följd av att varje ord blir individuellt laddat. Min glädje är sällan din glädje. Men ändå används samma ord. En språkförbistring som är lika illa som Gardells exempel på dumdristigheten i frågan ”Tror du på Gud?”.
”Vi började springa. Inte springa, men röra oss på det sätt som två personer som har slitit ut alla slags leder rör sig om de vill hinna med ett tåg.”
Närmast möjliga beskrivning på deras rörelsemönster; Springa. Men det krävde också en definition på ytterligare tjugosju ord. Definitioner vi ofta förbiser vikten av.
”Orden svek mig. Men ändå. Jag kramade sidorna i mina händer, rädd att det var min hjärna som lurade mig, att de skulle vara tomma när jag tittade ner.”
Kan vi förlita oss på språk? På ord?
”En tanke for över hans ansikte på ett språk som jag inte förstod.”
…och det blir allt annat än lätt..
…men ändå en nödvändighet…
att lyssna till vad folk menar..
istället för vad de säger
//ET
Det du, i ditt inlägg, verkar syfta på är kanske främst ords laddning, vilket värde de har, och om det är genom förbud eller tillåtelse vi förhindrar respektive främjar dess användning. Personligen har jag mer fastnat för hennes sätt att ifrågasätta, inte bara ords specifika mening, utan hela språket och vårt bruk av detta.
”Du förändras hela tiden. Lite grann varje dag. Om jag kunde skulle jag föra bok över det.”
En bild säger mer än tusen ord. Leo menar att han med en kamera hade kunnat dokumentera Almas förändring, men orden var inte tillräckliga.
”Du har blivit en hundradels millimeter längre. Och dina bröst har växt en hundradels…”
På samma sätt som Alma ständigt förändras men alltid benämns just ”Alma”, genomgår också orden en ständig, gradvis förändring. Samma jämförelse kan göras mellan ord och personer om man ser till betraktaren. Alma för dig är inte samma Alma för mig – på samma sätt som varje ord får en viss nyans, definition och innebörd, beroende på vem som uttalar respektive uppfattar dem.
”Det är också sant att folk ibland kände saker som inte nämndes eftersom det inte fanns några ord för dem.”
Jag vill påstå att Nicole Krauss ytterligare pekar på hur språket är begränsat i förhållande till oss, vårt känsloliv och våra tankar. Som vidare slutsats drar jag att språk även kan bli begränsande då vi placerar nya och unika upplevelser under någon redan befintlig rubrik; såsom Ilska, Lycka eller Missmod. Var ords innebörd blir allt mer diffus, vilket leder till ännu fler missförstånd som följd av att varje ord blir individuellt laddat. Min glädje är sällan din glädje. Men ändå används samma ord. En språkförbistring som är lika illa som Gardells exempel på dumdristigheten i frågan ”Tror du på Gud?”.
”Vi började springa. Inte springa, men röra oss på det sätt som två personer som har slitit ut alla slags leder rör sig om de vill hinna med ett tåg.”
Närmast möjliga beskrivning på deras rörelsemönster; Springa. Men det krävde också en definition på ytterligare tjugosju ord. Definitioner vi ofta förbiser vikten av.
”Orden svek mig. Men ändå. Jag kramade sidorna i mina händer, rädd att det var min hjärna som lurade mig, att de skulle vara tomma när jag tittade ner.”
Kan vi förlita oss på språk? På ord?
”En tanke for över hans ansikte på ett språk som jag inte förstod.”
…och det blir allt annat än lätt..
…men ändå en nödvändighet…
att lyssna till vad folk menar..
istället för vad de säger
//ET
EMILIA
Lååångt citat på G:
"JAG BORDE
Komma ut mer, gå med i några föreningar. Jag borde köpa lite nya kläder, färga håret blått, låta Herman Cooper bjuda med mig på en tur i sin fars bil, kyssa mig och kanske till och med röra mina icke existerande bröst. Jag borde lära mig några användabara färdigheter (...) sluta försöka resa min fars tält på rekordtid, kasta bort mina anteckninsböcker, stå rak i ryggen och sluta med den där ovanan att besvara frågor om hur jag mår med ett svar som lämpar sig för en prudentlig engelsk skolflicka som tror att livet inte är något annat än en lång förberedelse inför några sandwichar med drottningen" s278
Jag drar en parallell mellan det långa citatet ovan och detta korta nedan:
"Några pojkar från min klass sprang förbi och skrattade och skrek. Jag ville bli lik. Men ändå. Jag visste inte hur. Jag hade alltid känt mig annorlunda än de andra, och den skillnaden gjorde ont." s318
Alma och Leo vill båda i sin barndom bara egentligen vara som de andra. Alma tycker åtminstånde att hon borde vilja det. Samtidigt är det precis det hon vill för sin bror. Hon har själv inga vänner, hon passar inte in - hon vill att hennes bror ska göra detta och därför säger hon till honom att försöka vara normal. Så han inte ska lida såsom hon gör inombords.
Hon tar till sin rollen som förälder praktiskt taget eftersom deras mamma aldrig vill säga till dom vad de ska göra, eftersom hennes mamma (Almas mormor) alltid sagt till Almas mamma vad hon skulle göra.
Man ser hur generationerna påverkas av varandra. Hur allt man gör och hur man uppför sig och är, präglar en barns liv, syskons liv o.s.v.
Om man jämför Almas och Leos citat rent språkligt kan man tydligt se hur mycket mer klart Leos citat är. Han säger precis som han känner - "det gjorde ont" och "jag ville bli lik dem" han ville bara vara normal, som alla andra och han kände att något var fel.
Så är det oftast med konstnärer, att de känner sig annorlunda de stackars förvirrade själarna. Därför skapar de så mycket vackra saker, eftersom de har så många tankar.
Almas känslor däremot måste man själv klura ut. Det är just det som är det intressanta med de båda. Alma den mystiska och Leo den rakt-på-sak-iga. En sak som jag tycker är väldigt intressant om man jämför de två citataten förrutom att en tredje person är inblandad och även Almas mamma, så ser man verkligen hur Leos känslor gestaltar Alma. På mer än ett ställe.
Som slut på detta inlägg vill jag påstå att fettexten binder ihop de tre:
Leo Jr - som inte visste hur han skulle bli som alla andra, en förlorad själ som beskrivet ovan (precis som hudvupersonen i 11min av Paolo Chuelo för er som läst den)
Pippi - som tror att han är messias och som innerst inne förstår varför han borde vara som alla andra, men, vet inte hur.
Alma - som tar upp en massa olika sätt att bli normal på, men även hon.. vet egentligen inte hur.
Jag menar inte att alla dessa tre tänker lika och är lika, självklart skiljer de sig från varandra, Poängen är att visa på spiralen mellan mamma-barn-barnest första barn(Alma)-barnets andra barn (alla ni som har syskon förstår säkert) Och att visa likheten mellan Leo, Alma och Pippi.
"JAG BORDE
Komma ut mer, gå med i några föreningar. Jag borde köpa lite nya kläder, färga håret blått, låta Herman Cooper bjuda med mig på en tur i sin fars bil, kyssa mig och kanske till och med röra mina icke existerande bröst. Jag borde lära mig några användabara färdigheter (...) sluta försöka resa min fars tält på rekordtid, kasta bort mina anteckninsböcker, stå rak i ryggen och sluta med den där ovanan att besvara frågor om hur jag mår med ett svar som lämpar sig för en prudentlig engelsk skolflicka som tror att livet inte är något annat än en lång förberedelse inför några sandwichar med drottningen" s278
Jag drar en parallell mellan det långa citatet ovan och detta korta nedan:
"Några pojkar från min klass sprang förbi och skrattade och skrek. Jag ville bli lik. Men ändå. Jag visste inte hur. Jag hade alltid känt mig annorlunda än de andra, och den skillnaden gjorde ont." s318
Alma och Leo vill båda i sin barndom bara egentligen vara som de andra. Alma tycker åtminstånde att hon borde vilja det. Samtidigt är det precis det hon vill för sin bror. Hon har själv inga vänner, hon passar inte in - hon vill att hennes bror ska göra detta och därför säger hon till honom att försöka vara normal. Så han inte ska lida såsom hon gör inombords.
Hon tar till sin rollen som förälder praktiskt taget eftersom deras mamma aldrig vill säga till dom vad de ska göra, eftersom hennes mamma (Almas mormor) alltid sagt till Almas mamma vad hon skulle göra.
Man ser hur generationerna påverkas av varandra. Hur allt man gör och hur man uppför sig och är, präglar en barns liv, syskons liv o.s.v.
Om man jämför Almas och Leos citat rent språkligt kan man tydligt se hur mycket mer klart Leos citat är. Han säger precis som han känner - "det gjorde ont" och "jag ville bli lik dem" han ville bara vara normal, som alla andra och han kände att något var fel.
Så är det oftast med konstnärer, att de känner sig annorlunda de stackars förvirrade själarna. Därför skapar de så mycket vackra saker, eftersom de har så många tankar.
Almas känslor däremot måste man själv klura ut. Det är just det som är det intressanta med de båda. Alma den mystiska och Leo den rakt-på-sak-iga. En sak som jag tycker är väldigt intressant om man jämför de två citataten förrutom att en tredje person är inblandad och även Almas mamma, så ser man verkligen hur Leos känslor gestaltar Alma. På mer än ett ställe.
Som slut på detta inlägg vill jag påstå att fettexten binder ihop de tre:
Leo Jr - som inte visste hur han skulle bli som alla andra, en förlorad själ som beskrivet ovan (precis som hudvupersonen i 11min av Paolo Chuelo för er som läst den)
Pippi - som tror att han är messias och som innerst inne förstår varför han borde vara som alla andra, men, vet inte hur.
Alma - som tar upp en massa olika sätt att bli normal på, men även hon.. vet egentligen inte hur.
Jag menar inte att alla dessa tre tänker lika och är lika, självklart skiljer de sig från varandra, Poängen är att visa på spiralen mellan mamma-barn-barnest första barn(Alma)-barnets andra barn (alla ni som har syskon förstår säkert) Och att visa likheten mellan Leo, Alma och Pippi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
