Det är inte för inte som han kallas för Führern

Anklagad för tystnadens brott måste han ursäkta sig genom att brutalt förstöra dess ömtåliga flöde.

”Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt och något komiskt…”

Vad säger ni. Doktor Glas kan väl knappast ha varit på en av våra lektioner?

9. The combat of Jacob with the Angel



Han viskar något om
Tillit
Att vi måste våga tro.
Vänta på honom.
Han säger att det skall löna sig.
I slutet, skall det löna sig.
I väntan skall vi finna,
vägen hem.

I denna saliga väntan,
på honom som är
och på honom som skall komma
viskar han lågt, nästan mumlar.
Vi kämpar för att höra.
Fäktar, slår oss blodiga,
för att höra,
för att förstå.

-bara en liten stund till…
vänta så skall du få se.
-tror du mig inte?

Kling, klang.
Vi skålar i vin.
Skrålar: ditt svin!

Orkar inte mer.
Andedräkten
känns märkligt varm.

Hjälparen kommer.
Han viskar något om tillit
-tror du mig?
Svarar: - vad är det du vill?
Tystnaden ekar.

Gud har inga ord,
därför är hon fri.

Människan har ord,
därför är hon fångad.
Fast i sitt språk.

Den tyste Guden är
Min Gud.

och du bara väntar
tills vi glömmer allt.

-svara, säg sanningen.

Den tyste guden är
Vår Gud.

-sanningen, va, hör du det?

Den tyste är gud.

-sanningen, fnös Marc Chagall.

amen.

Och så har han sammanfattat det. Titta på bilden, känn och hitta de stora stråken och de små detaljerna.

För mig är den här målningen Kärlekens historia.

Diskussionen om språkets betydelse har förts.

"Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg."

Så vad mer kan jag säga?

”När människorna hade börjat känna, växte deras önskan att känna. De ville känna mer, känna djupare även om det ibland gjorde mycket ont. Folk blev beroende av känslorna. De ansträngde sig för att avslöja nya känslor. Det är mycket möjligt att det var på så sätt konsten föddes.”

Även om herr Glas har en än mer precis känsla i åtanke...

”Ur änniskornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den (…) och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”

Frågan är ju om han kände vår gode Glas.

Hur som helst.

Känn.

Hur Känns det?

Jag ursäktar min frånvaro. I

nleder med Babel, avslutar med Babel:

"Jag var en förljugen pojke. Det berodde på att jag läste så mycket - under lektionerna och rasterna, på hemvägen, om natten under bordet, dold av duken som hängde ända ner till golvet."

PS. vad är det med ryssarna, deras kreativitet och deras relation till Gud?
Dostojevskij, Rachmaninov, Tolstoj, Babel, Chagall och ... Gursky

K L A R T E X T

”Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke idag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme.”

Om det är tillåtet att jämföra konst och konst… så måste jag säga att jag föredrar Doktor Glas framför Kärlekens historia. Varför? Ja, det har jag inte kommit underfund med ännu – men tänker ägna kursen Litteraturvetenskap/Personlig utveckling till att så göra… Ser fram emot våra möten…

…har än så länge en provisorisk teori om att det kan härledas till utgivningsår. Jag fascineras av likheten mellan Doktor Glas och mig själv mer än jag gör av att Nicole Krauss karaktärer berör. Att jag skulle känna igen mig i Leo och Alma tog jag nästan för givet eftersom den är så nyligen författad – men att jag skulle identifiera mig med Söderbergs skapelse var mer oväntat. Och kanske var det förvåningen som väckte min kärlek.

”Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt.”

Även om vi befinner oss i olika sammanhang, och därför borde bekymra oss för olika ting, så tror jag att det finns saker som är oföränderliga. Och att det är just den sortens litteratur som står sig – den som kan beskriva Människan. En anpassningsbar varelse på många sätt och vis – men på andra, Beständig.

”I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.”

Inom det beständiga finns dock en ständigt pågående förändring. Och i takt med att vi gör det, förändras också vårt sätt att uttrycka oss. Själen blir ny, handstilen ny – och vi märker det lika lite som vi märker kroppens åldrande. Men så finner vi någonting från förr…

”Det stod skrivet: ”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.” När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har nedtecknat? Minns inte.”

Helt plötsligt ligger en omöjlighet i att identifiera oss med oss själva eller ens minnas känslor vi bar på då. Är det inte lustigt?

Människan och samhället är i ständig förändring och vi gestaltar det ur den vinkel vi är kapabla att skåda verkligheten just då… kanske kan vi aldrig undslippa att vår samtid speglas i vårt författande men samtidigt kan vi förvänta oss att det hundra år senare kommer vara svårt att utläsa vad vi eller någon annan menat och önskat referera till.

”Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.”

Tack och lov bytte de namn på det ställe som inte längre var sig likt. Det blir lättare så. Men, jag kommer alltid att kallas Maria – men likt ett torp så städas, smutsas, renoveras, rivs och påbyggs jag. Kom in på en kopp kaffe om du har vägarna förbi… Du skulle inte känna igen mig.

”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder… Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

Samma symbol – olika innebörd beroende på betraktare. Men skulle Månskenet alltså vara mindre värt för att det är ”i andra hand”. Skulle upplevelser vara mindre värda för att de upplevs i andra hand. Skulle känslor vara mindre värda för att de känns i andra hand. Ja, i så fall är det väl lika så bäst att vi lägger ned allt vad litteratur heter…

”Alla mina tankar och drömmar om natur äro troligtvis byggda på intryck från dikt och konst.”

Kanske är det istället så att andrahands -sken, -upplevelser och –känslor är de bästa. Har vi innan detta citat ens funderat över vilken oerhört viktig roll litteraturen spelar i våra liv. Inte bara för att drömma oss bort och lära känna nya vänner och världar – utan faktiskt för att ens kunna se våra egna och vår egen…

”Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som ha diktat och tänkt och sett för oss andra.”

”Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju många författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, och bland dem också mig.”

”Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet där borta med mina egna ögon, jag ser dem med Strindbergs…”

Någonting värt att tänka på: Med vems ögon ser Du?


Vid vårt förra seminarium hakade jag upp mig på Nicole Krauss sätt att beskriva språkets otillräcklighet samt tvetydighet. Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg. Att ens diskutera vissa saker förefaller mig absurt. Att ifrågasätta uttryck kan ibland inte bli annat än löjligt – och jag har sällan funnit ett bättre exempel än följande:

”- Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
- Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka.”

Även Herr Söderberg tvekar ibland och ger exempel på att det långt ifrån finns ord för allt.

”Hur skall jag lyckas skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.”

I de fallen får man, likt ovan, akta sig för att beskriva ämnet precis. Istället söka någonting som kan liknas vid vad man ämnar gestalta.

ex …mumsiga metaforer…

”…jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda.”

Språket må vara fattigt, men sätten att uttrycka sig är oändliga till sitt antal…



*

”När ett barn födes vanskapligt, dränker man det. (Seneca.)”

*

”Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.”

*

Samma mening – olika uttryckt. Den andra i ordningen kan tänkas vara skapt i en tid då ordspråket ovan kändes alltför kallt och hårt. Omformulering och undertext – någonting som idag finns överallt… och så var vi tillbaka vid ”Lyssna inte på vad jag säger, utan på vad jag menar.” Men vad var det vi sa? Jo, just det. Jobbigt. Mkt Jobbigt.

Och slutligen, en av våra absolut vackraste sanningar någonsin:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vilken fas befinner Du dig i… ?

”Jag skriver inte ner alla mina tankar här. Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.”

”God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.”

”Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.”

Ses imorgon //ET

Nobelpriset

På torsdag meddelas vem som får årets Nobelpris i litteratur och GP har en tjänst som innbär att ett SMS skickas med namnet på den som blir årets vinnare.

Såhär gör du: skriv ordet NOBEL i ett sms och skicka till nummer 72010. När pristagarens namn offentliggörs på torsdag får du namnet i ett sms. Tjänsten kostar 3 kronor.

Förhandstippade är Amos Oz, Adonis, Joyce Carol Oates, Claudio Magris, Inger Christensen och svenske Tomas Tranströmer.

Puss och kram///
Er wannabe-Horace Engdahl och wannabe-kulturtant Karin

Med tanke på min diss...

Det stod väl ganska klart för alla som var där i torsdags som fick lyssna på mitt babblande om fyraåringars berättartekninker, Generation Fett och min diss av boken att inte gillade den. Men jag känner ändå ett otroligt tvång att meddela alla att jag trots detta ändå känner en otrolig respekt för boken.

Märkligt eller hur?

Puss och kram///
Er wannabe-frisk och wannabe-kulturtant Karin

PS. Vi ses på torsdag!

Det fantastiska språket

innan vi lägger kärlekesn historia bakom oss för denna gång, villjag förmedla ett sista citat.

"Jag hade väntat hela livet på henne, hon var motsatsen till döden..."

jag tycker detta tydligt speglar Nicole Krauss fantastiska oförutsägabara sätt att skriva, specialet under leos berättelser. jag tycker speciellt den sista dela av meningen är klockren, "...hon var motsatsen till döden.." nicole kunde lika gärna skrivit, hon var mitt liv, eller något liknande.

det är just detta som gör boken så bra, att skriva det oförutsägbara, motsatsen.

trevlig helg

//karolin

litteraturpratet

live kring kärlekens historia är till ända. det är vemodigt. det är lite tomt. men jag måste säga att efter dagens litteraturlektion är jag upplyft, upppfylld och GLAD över era underbara tankegångar som virvlar än hit än dit. det virvlar upp och det virvlar ner....det är uppfriskande, glädjande och en fridens oas att sitta och lyssna på er när ni diskuterar...bara så ni vet...även bloggen är fantastisk att läsa med era reflektioner. fortsätt så.

det är synd att felix lyst med sin frånvaro under två lektioner. hoppas att du på något sätt bidrar till att lyfta fram dina reflektioner...för vad är väl en stundenmitfelix, utan felix?

nästa vecka:
emma är er lärare...hon kommer göra något med....
realismen , doktor glas, bengt ohlsson, gregorius etc etc
jag söker upp er så fort jag får boken. läs 40 sidor tills nästa gång....den är lättläst, så ni kan säkert läsa mer...bestäm själv

en kopp jordgubb/havtornthé väntar...
vi ses
MQ

Quotes and some thoughts...

s.181
“I finally understood that no matter what I did, or who I found, I—he—none of us—would be able to win over the memories she had of Dad, the memories that soothed her even while they made her sad, because she’d built up a world out of them she knew how to survive in, even if no one else could.”

s.192
”Every year, the memories that I have of my father become more and more faint, unclear, and distant. Once they were vivid and true, then they became like photographs, and now they are more like photographs of photographs. But sometimes, at rare moments, a memory of him will return to me with such suddenness and clarity that all the feeling I’ve pushed down for years springs out like a jack-in-the-box. At these moments, I wonder if this is the way it feels to be my mother.”

Detta är ett exempel från mig hur Nicole Krauss sätter print på det man (jag) har virvlande inom sig.

Glömska, saknad, komma ihåg, minnen, minnet. Är det en freudiansk försvarsmekanism det också? Vår hjärna (detet, jaget..??) har det som en grundfunktion att sakta men säkert ersätta gamla upplevelser (för det är väl det minnen är?) med nya. Vi ska leva i nuet, det som har hänt det har redan hänt. Ingen idé att gräva ner sig och försöka komma ihåg.

Vi glömmer för att på något sätt läka oss. Men är då alltså många minnen dåliga? För varför skulle man annars inte komma ihåg så mycket mer?

Nej, det låter galet. Alla har vi stunder vi önskar att vi kunnat etsa fast på näthinnan, i vår ”själ” (om vi nu har en sådan), eller var nu vår fantastiska apparat till kropp lagrar dem. Kanske finns de i naglarna? Och för varje nagelbit som vi river, biter, klipper bort så försvinner en del av ett minne.

Eller så väljs det hela tiden ut minnen i oss som inte längre har hög prioritet, (vem kan förneka att huvudet känns fyllt med andra vetskaper än gångertabellen efter ett sommarlov?), för att ersättas med nya, mer nödvändiga. Hjärnan (av ren fördom antar jag den) kanske har ett max lagringsutrymme, precis som en mobiltelefon där det finns uppdelat hur stor andel foton, musik, sms med mera som får plats totalt i telefonens minne.


Om jag någon gång, mot förmodan, får chans att ställa en fråga till Gud (vem det nu än må vara), och man antar att det är (vem det nu än må vara) som skapat människan, så kan det bli just det här. Varför kommer vi ihåg vissa saker medans vi glömmer andra? Och varför kan vi inte bestämma det själva?


Hoppas ni hängde med i mina tankegångar...

// Emi