Tänkte på upphöjandet av förnuftet då jag lyssnade till Bengt Ohlssons biblioteksföreläsning. Han talade om att läsa om. Hur han, då han för tionde gången läste Söderbergs Doktor Glas fann helt nya intentioner med dennes text. Saker han tidigare förbisett men nu insåg vara långt viktigare för karaktärernas utveckling än han kunnat ana. Samma fenomen verkade återkomma då han talade om sitt eget skrivande. Han berättade hur han kunde omvärdera det han skrivit i ett kreativt dödläge. Svammel framstod plötsligt som avgörande i det han skapade. Som att han Plötsligt insåg hur viktig en skildring var. Samma fenomen: Vår vilja att tillskriva saker vi möter vikt. Vi vill så gärna att det ska finnas djup och budskap bakom det vi upplever och intar. Ett romanstycke, en målning, musik. Vi vill se bortom penseldragen, förutsätter att det som finns där är så mycket vackrare och mer värdefullt än det vi kan urskilja med blotta ögat. Bara vårt förnuft är kapabelt att uppfatta det verkligt sköna. Filosofisk fulländning.
Så modernt. Kroppen. Ögonen. Tillhör det förflutna. Har redan gjorts, fulländats av tidigare mästare. Nu går vi bortom det. Måste. För att tillföra något nytt. Eller? Går vi kanske mot en ny era? vändpunkt. Åter uppskatta Hantverket.
Vad våra ögon ser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar