Det är svårt att inte förälska sig i en bok

"När hon torkar sig med särkfållen, märker hon att skenet från hennes två ljus börjat avta. Det ena är bara en så gott som nerbrunnen stump. Kommer hon att tända några nya?

Det beror på hur dags på natten det är, och Caroline har ingen klocka. Det är det inte många på Church Lane som har. Få vet vilket år det är eller ens att det antas ha gått arton och ett halvt sekel sedan en judisk bråkmakare släpades till korset för att ha stört friden. Det här är en gata där folk inte går och lägger sig för att det är kväll utan de somnar när ginet börjar verka eller när utmattningen inte tillåter mer våld. Det här är en gata där folk vaknar när opiumet i deras barns sockervatten upphör att hålla de små stackarna kuvade. Det här är en gata där de svaga kryper i säng så fort solen går ner och ligger vakna och lyssnar på råttorna. Det här är en gata som nås bara svagt, alltför svagt, av kyrkklockor och härolders trumpetstötar."

- Sugar av Michael Faber, sid 16

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Patient 67

Vi svänger kraftigt mellan genrerna under sommarläsningen. Min semester har pågått i drygt en vecka och på den tiden har jag hunnit med att frisera hunden, skrubba skorstenarna, skapat en jämn solbränna, stukat vristen och läst en bok om självskadande beteende och lyssnat på en självbiografi. Jag har precis lagt ifrån mig den paranoida, svarta, film noir-boken vid namn Patient 67. Eller kanske mer känd som Shutter Island eftersom Martin Scorsese filmatiserade den 2010 med Leonardo DiCaprio och Max Von Sydow i de ledande rollerna.

Och vilken bok det är! Jag hoppade på mina kryckor ut i vårt renoveringsprojekt till kök och plockade på mig småkakor för att sedan hoppa tillbaka ut på verandan och fortsätta njuta av den spännande intrigen. Jag har inte sett filmen men kan inte tänka mig någon annan i huvudrollen än Leonardo. Vem kan annars spela den krigsskadade och intelligenta ederala sheriffen Teddy Daniels som skickas till Shutter Island, ett mentalsjukhus och fängelse i ett, för att leta reda på en förrymd patient.

Svenska deckare tenderar att vara SVT-manus som väntar på filmatisering (och tyvärr inte särskilt bra sådana). Denna bok är ett fantastisk manus, inte bara för den spännande handlingen utan främst för den kvicka dialogen. Den är... verklig. På något vis.

Det är den boken som har imponerat mest på mig på sistone: Patient 67 av Dennis Lehane.

/// Er wannabe-sheriff och wannabe-kulturtant Karin

Living on the edge

Jag älskar Top Gear och var givetvis hjärtekrossad när en av programledarna, Richard Hammond, kraschade svårt och föll i djup koma för fyra år sedan. Mirakulöst, för det är det enda ordet som passar, återhämtade han sig och är idag "helt normal". Kändisenligt skrev han också en bok om detta. En bok han döpte till Living on the edge och som handlar om hur han återhämtade sig men också om varför han är villig att riskera sitt liv för en kick och om hur han och hans fru var tvungna att lära känna varandra igen efter den svåra kraschen där han fick allvarliga hjärnskador.

Men boken i sig... Hans liv är rena rama yoghurtreklamen. Hans barn är fantastiska, hans fru är fantastisk, hans jobb är fantastisk och hela hans liv är en enda stor dröm. Det är förmodligen min svenska hållning till allt detta som gör att jag tycker att det är för mycket blaj i boken. Hade det varit en roman så hade jag nog tagit till mig den vackra kärlekshistorien på ett bättre sätt. Men eftersom allt är sant tycker jag att det är märkligt att en kändis går ut och skriver en bok om hur fantastiskt liv han har med sin hustru.

Men det är kanske bara den avundsjuka cynikern inuti mig som förbittrar sig över andras lycka.

/// Er wannabe-lycklig och wannabe-kulturtant Karin

Ett lysande rött skrik

Små citroner gula avslutades på tunnelbanan från Coney Island till Manhattans 207:e gata. Den är väldigt lätt och mysig. Jag satt inte tyst under hela pizzamiddagen och tänkte på den. Däremot kan jag sitta tyst och tänka på boken jag läser nu.

I vintras hittade jag den för tio kronor på ett fyndbord. A Bright Red Scream heter den och den är kanske Små citroner gulas motsats. Det är facklitteratur och handlar om självskadebeteende. En journalist har intervjuat psykologer, psykiatriker, forskare, läkare och framför allt de så kallade "cutters"; de som avsiktligen skär, bränner och slår sig själva för att klara av sina psykiska problem och trauman.

Förhoppningsvis kommer jag att lägga ifrån mig boken som en mer empatisk person. Och förhoppningsvis kommer jag att ha bättre förståelse för andra. Och för mig själv.

/// Er wannabe-psykolog och wannabe-kulturtant Karin

Ensamhetens vin

Det var en kort bok, på dryga 200 sidor, och de var fyllda med olycka och avsky. Missförstå mig rätt, boken var helt fantastiskt bra. Jag började att avsky Hélénes mor lika mycket som Héléne gjorde. Började blir sur på hennes spelande far (en person Héléne inte hade förmåga att ogilla). Den är fylld med passion, den där passionen som är så igenkännande i böcker från förra seklet. Karaktärerna är impulsiva, passionerade och egocentriska. De hävdar att de blir förälskade, en slags förälskelse som för oss år 2010 är helt otänkbar. Det finns ju inget djup i den, ingen kamratskap. Bara en känsla om att DU ska vara med MIG. Héléne ifrågasätter denna kärlek. Som när hon förför sin mammas älskare för att hämnas på henne.

"Du lät mig kyssa dig!" säger han.

Hélénes svar:

"Ja, men vad har det och göra med kärlek?"

/// Er wannabe-Don Juan och wannabe-kulturtant Karin

Ps. Har redan plockat upp en ny bok. Denna gång är det Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson.

Sommar sommar sommar!

Studentflaken rullar fram på stan och jag står konstant och vinkar till onyktra studenter som hoppar i glädje så att fjädringen studsar på mina lunchraster. Och imorgon är det Donners tur. Jag lovar att vara där vid Röda sten och gratulera och välkomna mina vänner in i vuxenlivet. Det är så mycket sommar i luften att pollen har invaderat mig. Jag nyser och kliar mig i ögonen. Jag sitter och jobbar på mitt kontor, förbereder mina arbetarmyror inför sommarkampanjen. Pratar med partners (jag slår vad om att nästa gång jag ringer Apple så är det självaste Steve Jobs som kommer att svara) och förlänger avtal. Jag är grymt vuxen, är det enda jag tänker. Tant Karin som äter affärsmiddagar, lunchar med Sveriges rikaste och sitter i möten i konferensrum. Men det hindrar mig inte från att sitta och fantisera och det dämpar inte heller lusten att lyssna på andras berättelser. Jag har betat av alla P3 Dokumentärer så nu finns det ju inget annat alternativ än att börja lyssna på Sommar i P1. Just nu lyssnar jag på Mikael Tornvings program från 2009. Andra program som jag rekommenderar från den sommaren är Morgan Allings och Kristian Luuks. Jag återkommer med fler snart.

/// Er wannabe-(kultur)tant Karin

Unleash your imagination

Att läsa är ett av de bästa sätten att fördriva tiden. Jag hittade för många år sedan en sajt på nätet där vem som helst kan få skriva fanfictions, det vill säga deras fortsättningar/versioner av olika TV-spel, böcker, filmer, TV-serier osv. Det finns tusentals fanfictions på sidan och väldigt många är faktiskt riktigt bra. Man navigerar sig fram på sidan genom att klicka på viken typ av fanfiction man vill läsa (Skall den handla om en speciell film?) och man kan också hitta så kallade crossovers. Dessa är fictions där karaktärer från en film eller liknande träffar karaktärer från en annan film eller tv-serie. Till exempel finns det flera fanfictions om hur Pirates of the Caribbean kunde ha slutat om den utspelade sig i samma universum som Sagan om Ringen gör.

http://www.fanfiction.net

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hej

Det blir mer och mer tomt här nu. Men inte för lilla mig som puttrar på. Läsningen har äntligen lossnat för mig nu och jag är halvvägs genom Iréne Némirovskys Ensamhetens vin. Iréne dog i Auswitz men 60 år senare, 2004, gavs hennes roman Storm över Frankrike ut och den blev en internationell succé. Hennes huvudpersoner i romanerna är kvinnor och romanernas teman brukar vara hur dessa kvinnor växer upp och samlar mod och styrka för att konfrontera något som varit svårt för dem. I Ensamhetens vin är det Héléne i Ryssland som står ut med en otroligt självupptagen mor och en frånvarande far. Den enda personen hon verkligen älskar är hennes guvernant, den franska fröken Rose.

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hurry down sunshine!

När mitt självförtroende var på botten och julafton närmade sig smög Emilie fram hennes julklapp till mig: en tunn pocketbok med titeln Den dagen min dotter blev galen. Som alltid med hennes presentböcker har hon skrivit ner några personliga rader på den första sidan. "Om vi alla vore 'normala' skulle vi vara likadana. Skit i strömmen, simma ensam!". Boken är skriven av en man vars dotter blev galen en sommar 1996. Hon var femton år då och sprang bland annat ut i en tungt trafikerad gata i New York i tron om att hon kunde stoppa alla bilar.

Galenskap fascinerar mig. Hur vet man att någon är galen? Sally, hon som blev manisk, var en otroligt begåvad tjej. Hon ÄR en begåvad tjej. Hennes mamma nämnde flera gånger att hon hade svårt att tro att hon verkligen var sjuk, "hon kanske bara var i kontakt med naturen" spekulerade hon. Vad är normalt? Vad är friskt?

Jag kan inte riktigt samla mina tankar nu när jag precis lagt ifrån mig boken på kontorsbordet men jag kan försöka beskriva känslan inombords. Boken är skriven av hennes pappa som lägger märke till små detaljer. Han analyserar andras beteende, oftast utan orsak. Framför allt analyserar han sig själv. Den enda som faller undan för hans analyserande är Sally. Hon beskrivs endast. Hennes galenskap är för mäktig att förstå. Han tar hjälp av andras ord när hans inte räcker till. James Joyce till exempel. Hans dotter var också galen.

Jag lägger ändå ifrån mig boken med en känsla av att jag och Sally är brevvänner. Och det känns lite fint.

/// Er wannabe-brevvän och wannabe-kulturtant Karin

Vuxenpoäng!

Läsning av skönlitterära verk går segt. jag hinner inte så mycket. Mellan jobb, studier och privatliv hinner jag knappt med att äta, sova och titta på Biggest Loser, än mindre hinner jag att läsa (under)verk.

Mina ögon spårar för det mesta till fakturor och mail från internet-okunniga kunder, och ibland förgylls dagen av att någon spjuver på IT-avdelningen hittar någon kul annons angående alkoholblåsare som hade diskuterats på torsdagens fikastund.

Men jag har inte glömt mina (under)verk som ligger på nattduksbordet och i bokhyllan. De väntar tålmodigt på mig.

Kärlek
Er wannabe-entreprenör och wannabe-kulturtant Karin