Nu har jag surfat runt och läst in mig på lite olika böcker från fröken Qvarfodts tips lista, och kommit fram till det här: Helst vill jag läsa "Den amerikanska flickan" av Monika Fagerholm, men "Nymåne", "Svinarlängorna" och "På Drift" känns också bra.
Dessutom kom jag att tänka på det här med titeln på en bok. Det slog mig att det som först fångade mitt intresse för någon av böckerna på listan var titel, inte helt överraskade eftersom titeln representerar ju hela boken. Det är som att "Emilie" representerar vem jag är på klasslistan, samtidigt som det sägs att man inte ska döma en bok efter dens omslag, men titeln då? Som sagt så representerar den hela boken, några väl valda ord ska lyckas förklara vad alla x-antal sidor egentligen handlar om. Så det gäller att verkligen pricka rätt, för när man har så ofantligt många titlar att välja mellan kan ett ord göra att boken inte tilltalar just mig. "Den amerikanska flickan" hade jag troligtvist inte kollat upp om jag inte hört talas om den i förväg, vilket jag är glad att jag gjorde för den verkar väldigt bra. Det är något med titelorden som inte lockar mig till att vända på framsidan och kasta mig in i berättelsen. Motsatsen har jag till exempel i "Tillsammans är man mindre ensam" eller "Flickan från ovan", de titlarna gör mig nyfiken på att se vart orden leder. Det kanske har att göra med en så tråkig anledning som att titeln ska väcka något inom mig som jag kan relatera till...det tål att funderas på lite till.
// Emi
onsdag 10 december 2008
Så här sitter jag återigen och tänker…
… lyssnandes på playlisten på Jonas Gardells egen hemsida (http://jonasgardell.se/doc/music.jsp#section=k5) och tänker: hur kan man egentligen utveckla en (inbillad) relation till en känd person? Hur kan man egentligen gå runt och tro att man faktiskt (konstigt nog) känner en människa man aldrig träffat och utifrån vad utvecklar man egentligen den känslan?
Efter min och Karins redovisning om Jonas Gardell och hans bok Jenny, som vi analyserade utifrån det biografiska perspektivet, känns det faktiskt som jag (inom citationstecken) ”känner” Jonas. Hur jag nu kan göra det… När jag talar om honom använder jag till och med hans tilltalsnamn ”Jonas” och säger saker som att ”Jonas tycker ju att…”, ”Jonas har ju upplevt något liknande…” eller ”Ja, jag vet med all säkerhet att Jonas hade sett problemet på det här sättet…”. Men egentligen: HUR, jag menar HUR, kan jag bilda mig denna uppfattning att jag faktiskt är kapabel till att uttala mig om detta?
Jag tror att analysering av en bok genom den biografiska metoden kan ge en just detta, mer förståelse och känsla för att man inte bara förstår boken man läser bättre, utan även författaren. Genom att granska en bok på detta sätt, utvecklar man en förståelse för författaren genom vad man får läsa om i boken, precis som man tvärt om får upp ögonen för vad författaren bakom boken egentligen vill säga läsaren genom sin bok.
Jag har redan under redovisningen tagit upp varför Jonas Gardell och hans bok Jenny är sådana strålande exempel på när den biografiska metoden kan vara väldigt givande att föra in i sitt läsande, så därför tänker jag inte ta upp några konkreta exempel på detta i detta inlägg. Istället tänker jag fundera lite kring den biografiska metoden i sig och tänka lite kring vad läsning med en viss metod kan ge en när det kommer till att finna en förståelse för boken, författaren, budskap och så vidare.
En av de bästa böckerna jag läst någonsin är Svindlande höjder av Emily Brontë. Det roliga med böcker som jag upplever som riktigt bra, är att jag tidigt utvecklar en slags ”hat-kärlek” till dem. Medan jag sitter och läser kan jag inte sluta, samtidigt som jag blir frustrerad över det jag läser eller inte läser… När jag läst färdigt är jag arg över att boken är slut, samtidigt som det känns underbart att jag tagit mig igenom ännu en bok. Svindlande höjder var inte en bok som jag uppskattade så fort jag läst färdigt den, för det är en väldigt invecklad bok med många karaktärer och ett invecklat händelseförlopp. Till en början förstod jag knappt ens vad den handlade om. Men efter att jag lagt den ifrån mig och börjat fokusera på nästa uppgift: att förstå boken, utvecklade jag en slags kärlekskänsla till den och nu är den som sagt absolut en av de för mig viktigaste och bästa böckerna jag läst.
Man skulle kunna säga att jag var tvungen att utveckla en förståelse för boken innan jag kunde uppskatta den, läsa den igen och älska den!
Men för att komma till det lite mer relevanta när det kommer till granskningsmetoder, så bevisar detta återigen hur givande de kan vara när det kommer till att granska en bok. För även om det jag tog reda på om Svindlande höjder inte kan fastställas som sant eller inte (eftersom författarinnan lämnade en rad gåtor efter sig), kan i alla fall dessa teorier ge en mer förståelse för dolda budskap, förståelse och litteraturen kan slutligen ge en någonting att bära med sig i livet.
Det jag bär med mig från Svindlande höjder, är mycket. Boken väcker tankar inte bara om värderingar på personligt plan, utan berör även historiska frågor och –ismer som rasism, feminism och marxism (som ni säkert förstår, är det det ideologikritiska perspektivet jag närmar mig). Vare sig Emily Brontë haft för avsikt att ta upp dessa frågor i syfte att aktivt skapa förändring eller ej, tycker jag att det ger mig ännu mer av boken att läsa ut att frågorna ändock berörs och därigenom öka min egen medvetenhet om vart jag står när det kommer till olika frågor i samhället. Precis som vi talat om i Religion A, skapar litteraturen möjligheter till att utmana sina tankar och detta tycker jag är vad man kan ha det ideologikritiska perspektivet till. Att utmana sina tankar genom att läsa böcker som tar upp olika frågor eller böcker med en tydlig ståndpunkt, som t.ex. En blomma i Afrikas öken, där syftet med boken känns väldigt uppenbart och starkt.
Alltså tycker jag att den ideologikritiska metoden kan användas till mer än att bara se hur litteraturen påverkats av samhället och tvärtom. Man kan använda metoden för att finna, i vissa fall gömda, ideologiska budskap och utmana sin egen tanke om vad man står i olika frågor. Likväl kan man styrka sin uppfattning om man läser litteratur som stödjer ens ståndpunkt och detta tror jag är vad som leder en mot allt bättre självinsikt och självkänsla, att man inte behöver tvivla på vad man tror och tänker i olika sammanhang.
Men, minst lika viktigt tror jag det är att vara kritisk mot litteraturen utifrån en ideologikritisk metod och därmed se att författaren faktiskt påverkats av rådande omständigheter. Författaren kan dels påverkas genom att följa med i rådande samhällsordning, eller tvärt om, att gå emot och ifrågasätta som ofta är fallet i litteratur från realismens epok. Ibsens pjäs Ett dockhem, är ett lysande exempel på när en författare väljer att gå emot rådande omständigheter i samhället och aktivt försöker få sin publik att väcka känslor och tankar i frågan om kvinnlig frigörelse. Denna typ av, låt oss kalla det upprörande litteratur, är jag helt övertygad om att den har haft en avgörande betydelse genom att väcka många människors medvetande och leda till motreaktion och ifrågasättande.
Varje brytning i litteraturhistorien uppstår ofta som en motreaktion mot föregående, rådande ideal. Romantiken är ett annat exempel där man bland annat reagerar mot förnuftstron och materialismen som rådde under upplysningen. För vad är det romantiken eftersträvar? Jo, det motsatta: känslans kraft och betydelse.
Så, det var lite personliga tankar om lite olika litteraturvetenskapliga perspektiv blandat med lite influenser av olika strömningar och resonemang kring det.
Jag själv tar med mig mycket av det jag läser och applicerar det i mitt eget liv. En fin tanke jag fastnade för i den gode Jonas bok Jenny kommer här som avslutning:
(s. 170 och 172)
”Vi säger att vi förlåter men vi förlåter ingenting.
Och blir därför kvar där vi är.
…
Inte heller jag dömer dig.
Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt”.
<3/FRIDA
Efter min och Karins redovisning om Jonas Gardell och hans bok Jenny, som vi analyserade utifrån det biografiska perspektivet, känns det faktiskt som jag (inom citationstecken) ”känner” Jonas. Hur jag nu kan göra det… När jag talar om honom använder jag till och med hans tilltalsnamn ”Jonas” och säger saker som att ”Jonas tycker ju att…”, ”Jonas har ju upplevt något liknande…” eller ”Ja, jag vet med all säkerhet att Jonas hade sett problemet på det här sättet…”. Men egentligen: HUR, jag menar HUR, kan jag bilda mig denna uppfattning att jag faktiskt är kapabel till att uttala mig om detta?
Jag tror att analysering av en bok genom den biografiska metoden kan ge en just detta, mer förståelse och känsla för att man inte bara förstår boken man läser bättre, utan även författaren. Genom att granska en bok på detta sätt, utvecklar man en förståelse för författaren genom vad man får läsa om i boken, precis som man tvärt om får upp ögonen för vad författaren bakom boken egentligen vill säga läsaren genom sin bok.
Jag har redan under redovisningen tagit upp varför Jonas Gardell och hans bok Jenny är sådana strålande exempel på när den biografiska metoden kan vara väldigt givande att föra in i sitt läsande, så därför tänker jag inte ta upp några konkreta exempel på detta i detta inlägg. Istället tänker jag fundera lite kring den biografiska metoden i sig och tänka lite kring vad läsning med en viss metod kan ge en när det kommer till att finna en förståelse för boken, författaren, budskap och så vidare.
En av de bästa böckerna jag läst någonsin är Svindlande höjder av Emily Brontë. Det roliga med böcker som jag upplever som riktigt bra, är att jag tidigt utvecklar en slags ”hat-kärlek” till dem. Medan jag sitter och läser kan jag inte sluta, samtidigt som jag blir frustrerad över det jag läser eller inte läser… När jag läst färdigt är jag arg över att boken är slut, samtidigt som det känns underbart att jag tagit mig igenom ännu en bok. Svindlande höjder var inte en bok som jag uppskattade så fort jag läst färdigt den, för det är en väldigt invecklad bok med många karaktärer och ett invecklat händelseförlopp. Till en början förstod jag knappt ens vad den handlade om. Men efter att jag lagt den ifrån mig och börjat fokusera på nästa uppgift: att förstå boken, utvecklade jag en slags kärlekskänsla till den och nu är den som sagt absolut en av de för mig viktigaste och bästa böckerna jag läst.
Man skulle kunna säga att jag var tvungen att utveckla en förståelse för boken innan jag kunde uppskatta den, läsa den igen och älska den!
Men för att komma till det lite mer relevanta när det kommer till granskningsmetoder, så bevisar detta återigen hur givande de kan vara när det kommer till att granska en bok. För även om det jag tog reda på om Svindlande höjder inte kan fastställas som sant eller inte (eftersom författarinnan lämnade en rad gåtor efter sig), kan i alla fall dessa teorier ge en mer förståelse för dolda budskap, förståelse och litteraturen kan slutligen ge en någonting att bära med sig i livet.
Det jag bär med mig från Svindlande höjder, är mycket. Boken väcker tankar inte bara om värderingar på personligt plan, utan berör även historiska frågor och –ismer som rasism, feminism och marxism (som ni säkert förstår, är det det ideologikritiska perspektivet jag närmar mig). Vare sig Emily Brontë haft för avsikt att ta upp dessa frågor i syfte att aktivt skapa förändring eller ej, tycker jag att det ger mig ännu mer av boken att läsa ut att frågorna ändock berörs och därigenom öka min egen medvetenhet om vart jag står när det kommer till olika frågor i samhället. Precis som vi talat om i Religion A, skapar litteraturen möjligheter till att utmana sina tankar och detta tycker jag är vad man kan ha det ideologikritiska perspektivet till. Att utmana sina tankar genom att läsa böcker som tar upp olika frågor eller böcker med en tydlig ståndpunkt, som t.ex. En blomma i Afrikas öken, där syftet med boken känns väldigt uppenbart och starkt.
Alltså tycker jag att den ideologikritiska metoden kan användas till mer än att bara se hur litteraturen påverkats av samhället och tvärtom. Man kan använda metoden för att finna, i vissa fall gömda, ideologiska budskap och utmana sin egen tanke om vad man står i olika frågor. Likväl kan man styrka sin uppfattning om man läser litteratur som stödjer ens ståndpunkt och detta tror jag är vad som leder en mot allt bättre självinsikt och självkänsla, att man inte behöver tvivla på vad man tror och tänker i olika sammanhang.
Men, minst lika viktigt tror jag det är att vara kritisk mot litteraturen utifrån en ideologikritisk metod och därmed se att författaren faktiskt påverkats av rådande omständigheter. Författaren kan dels påverkas genom att följa med i rådande samhällsordning, eller tvärt om, att gå emot och ifrågasätta som ofta är fallet i litteratur från realismens epok. Ibsens pjäs Ett dockhem, är ett lysande exempel på när en författare väljer att gå emot rådande omständigheter i samhället och aktivt försöker få sin publik att väcka känslor och tankar i frågan om kvinnlig frigörelse. Denna typ av, låt oss kalla det upprörande litteratur, är jag helt övertygad om att den har haft en avgörande betydelse genom att väcka många människors medvetande och leda till motreaktion och ifrågasättande.
Varje brytning i litteraturhistorien uppstår ofta som en motreaktion mot föregående, rådande ideal. Romantiken är ett annat exempel där man bland annat reagerar mot förnuftstron och materialismen som rådde under upplysningen. För vad är det romantiken eftersträvar? Jo, det motsatta: känslans kraft och betydelse.
Så, det var lite personliga tankar om lite olika litteraturvetenskapliga perspektiv blandat med lite influenser av olika strömningar och resonemang kring det.
Jag själv tar med mig mycket av det jag läser och applicerar det i mitt eget liv. En fin tanke jag fastnade för i den gode Jonas bok Jenny kommer här som avslutning:
(s. 170 och 172)
”Vi säger att vi förlåter men vi förlåter ingenting.
Och blir därför kvar där vi är.
…
Inte heller jag dömer dig.
Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt”.
<3/FRIDA
söndag 7 december 2008
?
hej hopp!!
jag kan tänka mig att läsa boken den ryska vännen av Kajsa ingemarsson.
vilka känenr sig sugna?!
trevlig advent
kramar från karolin
jag kan tänka mig att läsa boken den ryska vännen av Kajsa ingemarsson.
vilka känenr sig sugna?!
trevlig advent
kramar från karolin
I dessa adventstider
hej & GOD andra advent. qvarfordtan här.
jag vill att ni är minst tre & tre som läser samma roman.
Fortsatt härlig söndag...med pepparkaksbak & lussebullsfrossa
jag vill att ni är minst tre & tre som läser samma roman.
Fortsatt härlig söndag...med pepparkaksbak & lussebullsfrossa
fredag 5 december 2008
Lite förvirring...
Vi arbetade som flitiga arbetsmyror på gårdagens lektion och när vi skulle bestämma oss för en bok att läsa uppstod det kollektiv förvirring:
Ska vi läsa en bok individuellt, eller ska man välja och läsa en tillsammans med någon?
//Emi - er wannabe Qvarfordt
Ska vi läsa en bok individuellt, eller ska man välja och läsa en tillsammans med någon?
//Emi - er wannabe Qvarfordt
torsdag 4 december 2008
Stiligt
Vilken stil
- några stilistiska granskningsförsök
Ur Singoalla av Viktor Rydberg och ur Hemsöborna av August Strindberg
Singoalla:
Romantiken märks tydligt, redan i början av texten, då den inleds med "Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med sin tysta närvaro hotar de älskade?". Det naturdyrkande och romantiska återfinns i texten. Även det faktum att Assim i texten förlorar mot den blonde göten Erland efter att denne kastat sitt vapen "efter nordisk sed" känns väldigt typiskt för romantiken. Detta anknyter nämligen till romantiseringen av hemlandet och dess seder, det egna folket och så vidare.
Språket är väldigt beskrivande och fascinationen för människokroppen märks tydligt när det i texten beskrivs hur de bägge männen går mot varandra, lyfter sina armar, trycker sina bröst mot varandra med mera. Beskrivningarna läggs in så att man som läsare ställer sig på götens sida, det svenska, rätta, starka.
Även det poetiska framkommer i texten genom hur den är skriven, speciellt i förhållande till naturen och människan. Viga språng, ljust månljus, muskler som spänns, allt skrivs väldigt poetiskt och framställer både natur och människa som det vackra. Orden är värdeladdade så att man som läsare ska få den ståndpunkt författaren avser att man som läsare skall få.
Språket karaktärerna emellan känns väldigt högtidligt speciellt i slutet av texten där dialogen mellan Singoalla och Erland i dagsläget nästan skulle kunna uppfattas som ironisk eller till och med som ett skämt.
Meningarna varierar i längd, men när de väl är långa är de uppdelade med kommatecken, vilket gör att meningarna inte blir orimligt långa.
Det förekommer många adjektiv och alla substantiv beskrivs i detalj, det förekommer knappt något substantiv utan ett adjektiv innan. Det är inte direkt någon ordklass som dominerar hela texten, utan det förekommer en relativt bra variation. Detta gör att texten känns enkel att förstå, den lämnar inte jättestora utrymmen för egentolkning utan budskapet känns ganska rakt på.
Texten ger intryck av att kunna vara ett klassiskt drama snarare än en roman, på grund av vad vi kommit fram till innan. Korta, snabba beskrivningar, klart tydligt budskap och samtidigt det högtidliga språket bidrar till detta. Även på grund av det pretantiösa, lite överdrivna i själva handlingen och de i detalj beskrivande adjektiven.
Vad gäller stilistiska figurer finner vi antiteser ("Den blonde göten har kastat den mörke främlingen"), perifras/omskrivning (""...hade vandrat i tjugosex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg" = omskrivning för att tala om hans ålder) etc.
Hemsöborna
Denna text känns väldigt realism, på grund av de vanliga människorna, dialektala dialogerna(mycket slang i talet) och beskrivningen av en vardagssituation. Att en av karaktärerna i slutet av texten beskrivs som "Tilltyglad i ansiktet, smutsig, blodig" känns även det väldigt realistiskt, en återspegling av mannen så som han verkligen såg ut. Inte förskönad, bara ärlig.
Vad gäller språket, förekommer mycket talspråk i dialogerna och de innehåller mycket slang och dialektalt tal, exempel: "- Va ä det för ena markvadiga svin...". Det är inte bara dialogerna som innahåller ett vardagligt språk utan hela texten genomsyras av vardagliga ord såsom "röck", "grövre" och "dynghögen".
Texten känns inte poetisk någonstans, utan snarare av ironisk karaktär genom de långa meningarna då karaktärerna görs till åtlöje på ett väldigt uppenbart sätt.
Meningarna är väldigt långa med långa bisatser. Beskrivningarna är målande och i texten finner vi många metaforer, bland annat när spelmännen beskrivs som "den tungbröstade harmonikan" och "den lättfotade fiolen" istället för som de människor de är.
Det används mycket bildspråk i texten och i kombination med de målande beskrivningarna ger det en tydlig och realistisk bild av händelsen som utspelar sig. Bildspråket används flitigare än beskrivande adjektiv.
Avslutande jämförelse
Båda texterna är väldigt tidstypiska och enkla att analysera rent stiltypiskt. Eftersom båda texterna är väldigt typiska för sin tid och de litterära strömningarna skiljer sig mycket från varandra, är de även skrivna väldigt olika även om de berör samma motiv - en uppgörelse.
Over and out /Marina, Felix och Frida
- några stilistiska granskningsförsök
Ur Singoalla av Viktor Rydberg och ur Hemsöborna av August Strindberg
Singoalla:
Romantiken märks tydligt, redan i början av texten, då den inleds med "Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med sin tysta närvaro hotar de älskade?". Det naturdyrkande och romantiska återfinns i texten. Även det faktum att Assim i texten förlorar mot den blonde göten Erland efter att denne kastat sitt vapen "efter nordisk sed" känns väldigt typiskt för romantiken. Detta anknyter nämligen till romantiseringen av hemlandet och dess seder, det egna folket och så vidare.
Språket är väldigt beskrivande och fascinationen för människokroppen märks tydligt när det i texten beskrivs hur de bägge männen går mot varandra, lyfter sina armar, trycker sina bröst mot varandra med mera. Beskrivningarna läggs in så att man som läsare ställer sig på götens sida, det svenska, rätta, starka.
Även det poetiska framkommer i texten genom hur den är skriven, speciellt i förhållande till naturen och människan. Viga språng, ljust månljus, muskler som spänns, allt skrivs väldigt poetiskt och framställer både natur och människa som det vackra. Orden är värdeladdade så att man som läsare ska få den ståndpunkt författaren avser att man som läsare skall få.
Språket karaktärerna emellan känns väldigt högtidligt speciellt i slutet av texten där dialogen mellan Singoalla och Erland i dagsläget nästan skulle kunna uppfattas som ironisk eller till och med som ett skämt.
Meningarna varierar i längd, men när de väl är långa är de uppdelade med kommatecken, vilket gör att meningarna inte blir orimligt långa.
Det förekommer många adjektiv och alla substantiv beskrivs i detalj, det förekommer knappt något substantiv utan ett adjektiv innan. Det är inte direkt någon ordklass som dominerar hela texten, utan det förekommer en relativt bra variation. Detta gör att texten känns enkel att förstå, den lämnar inte jättestora utrymmen för egentolkning utan budskapet känns ganska rakt på.
Texten ger intryck av att kunna vara ett klassiskt drama snarare än en roman, på grund av vad vi kommit fram till innan. Korta, snabba beskrivningar, klart tydligt budskap och samtidigt det högtidliga språket bidrar till detta. Även på grund av det pretantiösa, lite överdrivna i själva handlingen och de i detalj beskrivande adjektiven.
Vad gäller stilistiska figurer finner vi antiteser ("Den blonde göten har kastat den mörke främlingen"), perifras/omskrivning (""...hade vandrat i tjugosex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg" = omskrivning för att tala om hans ålder) etc.
Hemsöborna
Denna text känns väldigt realism, på grund av de vanliga människorna, dialektala dialogerna(mycket slang i talet) och beskrivningen av en vardagssituation. Att en av karaktärerna i slutet av texten beskrivs som "Tilltyglad i ansiktet, smutsig, blodig" känns även det väldigt realistiskt, en återspegling av mannen så som han verkligen såg ut. Inte förskönad, bara ärlig.
Vad gäller språket, förekommer mycket talspråk i dialogerna och de innehåller mycket slang och dialektalt tal, exempel: "- Va ä det för ena markvadiga svin...". Det är inte bara dialogerna som innahåller ett vardagligt språk utan hela texten genomsyras av vardagliga ord såsom "röck", "grövre" och "dynghögen".
Texten känns inte poetisk någonstans, utan snarare av ironisk karaktär genom de långa meningarna då karaktärerna görs till åtlöje på ett väldigt uppenbart sätt.
Meningarna är väldigt långa med långa bisatser. Beskrivningarna är målande och i texten finner vi många metaforer, bland annat när spelmännen beskrivs som "den tungbröstade harmonikan" och "den lättfotade fiolen" istället för som de människor de är.
Det används mycket bildspråk i texten och i kombination med de målande beskrivningarna ger det en tydlig och realistisk bild av händelsen som utspelar sig. Bildspråket används flitigare än beskrivande adjektiv.
Avslutande jämförelse
Båda texterna är väldigt tidstypiska och enkla att analysera rent stiltypiskt. Eftersom båda texterna är väldigt typiska för sin tid och de litterära strömningarna skiljer sig mycket från varandra, är de även skrivna väldigt olika även om de berör samma motiv - en uppgörelse.
Over and out /Marina, Felix och Frida
Agnes, Karin och Karolin analyserar
Singoalla
Viktor skriver mycket vackert och det krävs en rytm. Alla karaktärer talar likadant trots att de tillhör olika folkslag. "'Är du vapenlös?, sporde Erland och sänkte sin hand. 'Ja, svarade Assim, men jag är en man'".
Romantikens verk består av adjektiv i överflöd.
En blandning mellan korta och långa meningar. Vi misstänker morse-kod. Inte många bisatser jämfört med Hemsöborna.
Det tenderar att finnas fler allitterationer i romantiska texter än i realistiska eftersom de ger ett högtidligt och prosa-aktigt intryck, men vi finner inga direkta exempel i Tvekampen. Flera i Tvekampen också. Ett exempel på det magiska tretalet är "[...]min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig [...]".
Metafor: NADA!
Besjälning: NADA!
Eufemism: "långt ifrån fullvuxen".
Hyperbol: Det vet vi ju inte. Hon kanske överdiver när hon säger att hennes far kommer att slå henne. Vi får ju inte reda på det i texten. Hennes föräldrar kan ju vara jättesnälla curlingföräldrar.
Klimax: "[...]min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig [...]".
Paradox: Ingen
Omskrivning: "den blonde göten"
Underdrift: NEJ!
Zeugma:
Hemsöborna
August skriver med talspråk, slang och dialekt (värmländska) "Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?".
Orden "Modersmål" och "nationalära"nämns angående Värmland och inte om Svea rike. '
Rallbuse kan vara en variant av ordet och yrkesgruppen rallare fast på ett nedsättande sätt.
Meningarna är långa till sju-helvetes långa. Flera bisatser och är epoktypisk.
Inga allitterationer i Hemsöborna. Flera anaforer i Hemsöborna ex. ordet kniv i det magiska tretalet. Antiteser: "tungbröstad harmonika" och "lättfotade fiolen".
Metafor: "[...] den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och munnades med en annan". "Som en upprullad igelkott föll Norman på dynghögen"
Besjälning: "tungbröstad harmonika" och "lättfotade fiolen"
Eufemism: Ingen
Hyperbol: Vi finner inga överdrifter i detta utdrag ur Hemsöborna.
Klimax: "Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! bort med kniven!"
Paradox: "Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han den slagne[...]"
Omskrivning: NEJ!
Underdrift: NEJ!
Zeugma: Vi hittar inget, men det är ett trevligt ord
Viktor skriver mycket vackert och det krävs en rytm. Alla karaktärer talar likadant trots att de tillhör olika folkslag. "'Är du vapenlös?, sporde Erland och sänkte sin hand. 'Ja, svarade Assim, men jag är en man'".
Romantikens verk består av adjektiv i överflöd.
En blandning mellan korta och långa meningar. Vi misstänker morse-kod. Inte många bisatser jämfört med Hemsöborna.
Det tenderar att finnas fler allitterationer i romantiska texter än i realistiska eftersom de ger ett högtidligt och prosa-aktigt intryck, men vi finner inga direkta exempel i Tvekampen. Flera i Tvekampen också. Ett exempel på det magiska tretalet är "[...]min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig [...]".
Metafor: NADA!
Besjälning: NADA!
Eufemism: "långt ifrån fullvuxen".
Hyperbol: Det vet vi ju inte. Hon kanske överdiver när hon säger att hennes far kommer att slå henne. Vi får ju inte reda på det i texten. Hennes föräldrar kan ju vara jättesnälla curlingföräldrar.
Klimax: "[...]min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig [...]".
Paradox: Ingen
Omskrivning: "den blonde göten"
Underdrift: NEJ!
Zeugma:
Hemsöborna
August skriver med talspråk, slang och dialekt (värmländska) "Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?".
Orden "Modersmål" och "nationalära"nämns angående Värmland och inte om Svea rike. '
Rallbuse kan vara en variant av ordet och yrkesgruppen rallare fast på ett nedsättande sätt.
Meningarna är långa till sju-helvetes långa. Flera bisatser och är epoktypisk.
Inga allitterationer i Hemsöborna. Flera anaforer i Hemsöborna ex. ordet kniv i det magiska tretalet. Antiteser: "tungbröstad harmonika" och "lättfotade fiolen".
Metafor: "[...] den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och munnades med en annan". "Som en upprullad igelkott föll Norman på dynghögen"
Besjälning: "tungbröstad harmonika" och "lättfotade fiolen"
Eufemism: Ingen
Hyperbol: Vi finner inga överdrifter i detta utdrag ur Hemsöborna.
Klimax: "Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! bort med kniven!"
Paradox: "Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han den slagne[...]"
Omskrivning: NEJ!
Underdrift: NEJ!
Zeugma: Vi hittar inget, men det är ett trevligt ord
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
