Så här sitter jag återigen och tänker…

… lyssnandes på playlisten på Jonas Gardells egen hemsida (http://jonasgardell.se/doc/music.jsp#section=k5) och tänker: hur kan man egentligen utveckla en (inbillad) relation till en känd person? Hur kan man egentligen gå runt och tro att man faktiskt (konstigt nog) känner en människa man aldrig träffat och utifrån vad utvecklar man egentligen den känslan?

Efter min och Karins redovisning om Jonas Gardell och hans bok Jenny, som vi analyserade utifrån det biografiska perspektivet, känns det faktiskt som jag (inom citationstecken) ”känner” Jonas. Hur jag nu kan göra det… När jag talar om honom använder jag till och med hans tilltalsnamn ”Jonas” och säger saker som att ”Jonas tycker ju att…”, ”Jonas har ju upplevt något liknande…” eller ”Ja, jag vet med all säkerhet att Jonas hade sett problemet på det här sättet…”. Men egentligen: HUR, jag menar HUR, kan jag bilda mig denna uppfattning att jag faktiskt är kapabel till att uttala mig om detta?

Jag tror att analysering av en bok genom den biografiska metoden kan ge en just detta, mer förståelse och känsla för att man inte bara förstår boken man läser bättre, utan även författaren. Genom att granska en bok på detta sätt, utvecklar man en förståelse för författaren genom vad man får läsa om i boken, precis som man tvärt om får upp ögonen för vad författaren bakom boken egentligen vill säga läsaren genom sin bok.

Jag har redan under redovisningen tagit upp varför Jonas Gardell och hans bok Jenny är sådana strålande exempel på när den biografiska metoden kan vara väldigt givande att föra in i sitt läsande, så därför tänker jag inte ta upp några konkreta exempel på detta i detta inlägg. Istället tänker jag fundera lite kring den biografiska metoden i sig och tänka lite kring vad läsning med en viss metod kan ge en när det kommer till att finna en förståelse för boken, författaren, budskap och så vidare.

En av de bästa böckerna jag läst någonsin är Svindlande höjder av Emily Brontë. Det roliga med böcker som jag upplever som riktigt bra, är att jag tidigt utvecklar en slags ”hat-kärlek” till dem. Medan jag sitter och läser kan jag inte sluta, samtidigt som jag blir frustrerad över det jag läser eller inte läser… När jag läst färdigt är jag arg över att boken är slut, samtidigt som det känns underbart att jag tagit mig igenom ännu en bok. Svindlande höjder var inte en bok som jag uppskattade så fort jag läst färdigt den, för det är en väldigt invecklad bok med många karaktärer och ett invecklat händelseförlopp. Till en början förstod jag knappt ens vad den handlade om. Men efter att jag lagt den ifrån mig och börjat fokusera på nästa uppgift: att förstå boken, utvecklade jag en slags kärlekskänsla till den och nu är den som sagt absolut en av de för mig viktigaste och bästa böckerna jag läst.

Man skulle kunna säga att jag var tvungen att utveckla en förståelse för boken innan jag kunde uppskatta den, läsa den igen och älska den!

Men för att komma till det lite mer relevanta när det kommer till granskningsmetoder, så bevisar detta återigen hur givande de kan vara när det kommer till att granska en bok. För även om det jag tog reda på om Svindlande höjder inte kan fastställas som sant eller inte (eftersom författarinnan lämnade en rad gåtor efter sig), kan i alla fall dessa teorier ge en mer förståelse för dolda budskap, förståelse och litteraturen kan slutligen ge en någonting att bära med sig i livet.

Det jag bär med mig från Svindlande höjder, är mycket. Boken väcker tankar inte bara om värderingar på personligt plan, utan berör även historiska frågor och –ismer som rasism, feminism och marxism (som ni säkert förstår, är det det ideologikritiska perspektivet jag närmar mig). Vare sig Emily Brontë haft för avsikt att ta upp dessa frågor i syfte att aktivt skapa förändring eller ej, tycker jag att det ger mig ännu mer av boken att läsa ut att frågorna ändock berörs och därigenom öka min egen medvetenhet om vart jag står när det kommer till olika frågor i samhället. Precis som vi talat om i Religion A, skapar litteraturen möjligheter till att utmana sina tankar och detta tycker jag är vad man kan ha det ideologikritiska perspektivet till. Att utmana sina tankar genom att läsa böcker som tar upp olika frågor eller böcker med en tydlig ståndpunkt, som t.ex. En blomma i Afrikas öken, där syftet med boken känns väldigt uppenbart och starkt.

Alltså tycker jag att den ideologikritiska metoden kan användas till mer än att bara se hur litteraturen påverkats av samhället och tvärtom. Man kan använda metoden för att finna, i vissa fall gömda, ideologiska budskap och utmana sin egen tanke om vad man står i olika frågor. Likväl kan man styrka sin uppfattning om man läser litteratur som stödjer ens ståndpunkt och detta tror jag är vad som leder en mot allt bättre självinsikt och självkänsla, att man inte behöver tvivla på vad man tror och tänker i olika sammanhang.

Men, minst lika viktigt tror jag det är att vara kritisk mot litteraturen utifrån en ideologikritisk metod och därmed se att författaren faktiskt påverkats av rådande omständigheter. Författaren kan dels påverkas genom att följa med i rådande samhällsordning, eller tvärt om, att gå emot och ifrågasätta som ofta är fallet i litteratur från realismens epok. Ibsens pjäs Ett dockhem, är ett lysande exempel på när en författare väljer att gå emot rådande omständigheter i samhället och aktivt försöker få sin publik att väcka känslor och tankar i frågan om kvinnlig frigörelse. Denna typ av, låt oss kalla det upprörande litteratur, är jag helt övertygad om att den har haft en avgörande betydelse genom att väcka många människors medvetande och leda till motreaktion och ifrågasättande.

Varje brytning i litteraturhistorien uppstår ofta som en motreaktion mot föregående, rådande ideal. Romantiken är ett annat exempel där man bland annat reagerar mot förnuftstron och materialismen som rådde under upplysningen. För vad är det romantiken eftersträvar? Jo, det motsatta: känslans kraft och betydelse.

Så, det var lite personliga tankar om lite olika litteraturvetenskapliga perspektiv blandat med lite influenser av olika strömningar och resonemang kring det.

Jag själv tar med mig mycket av det jag läser och applicerar det i mitt eget liv. En fin tanke jag fastnade för i den gode Jonas bok Jenny kommer här som avslutning:
(s. 170 och 172)

”Vi säger att vi förlåter men vi förlåter ingenting.
Och blir därför kvar där vi är.
…
Inte heller jag dömer dig.
Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt”.

<3/FRIDA