it´s alive

bloggen lever.
kursen går mot sista visan rent
lektionsmässigt &
imorgon är sista lektionen.
felix skall redovisa.
ni skall sitta & diskutera era romaner...
jobba med kritikertexterna...
så ser det ut.
vi ses imorgon!

På 30-talet började det som på 40- och 50-talet skulle utvecklas mot situationen som råder idag. Jag talar om kändisdyrkan, idealet att vara någon. I och med filmens och biografkulturens framväxande tändes många nya stjärnor. Greta Garbo, Clark Gable och Marlene Dietrich, var alla stjärnor och filmdivor (undrar just om man kan använda den benämningen om en man) av stora mått. ”All Pr är bra Pr” har man hört förut. En variant av detta lyfter Camus fram i Främlingen från 1942 då han skriver att: ”Till och med när man sitter på de anklagades bänk är det alltid intressant att höra folk tala om en.”

Du kan bli en stjärna, nej, du blir en stjärna om det pratas tillräckligt mycket om dig. En stjärna ska det skvallras om. Vi bevittnar en mediesituation där en skådespelares kraschade äktenskap ger mer publicitet än en lyckad rollprestation. Too much is never enough. Detta är inte bara tydligt idag, då halvkända mediepersonligheter väljer att blotta sitt liv och sin person på ett inte sällan integritetskränkande sätt. Det är en intressant insikt att det var lika aktuellt i trettiotalets Hollywood som på dagens Stureplan. Det verkar som att människor är och förblir människor…

usch?

//i

När jag var mindre hände det att min mamma tog med mig för en längre tur på stan. Ibland blev jag uttröttad innan hon hunnit färdigställa alla sina ärenden. Här uppstod ett problem. Vad gör man när man finner sig i situationen att man har fem kassar i ena handen, en likblek sjuåring i andra och inser att man måste hinna till både Åhléns, Nilssons och blomsterbutiken innan de stänger för dagen? Lyckligtvis var den utmattade sjuåringen, jag, ett mycket lättroat barn. Allt min mamma behövde göra var att ta mig till närmsta bokhandel, placera mig vid hyllan med B. Wahlströms-utgivningar och lämna mig där tills vidare. Vad gjorde jag då medan jag väntade? Läste baksidestexter. Inte för att jag letade efter en bok jag ville köpa och sedan läsa utan helt enkelt för att det var ett effektivt, komprimerat sätt att tillgodogöra sig en berättelse. En löjligt stor del av bokens handling avslöjades i denna korta text. Jag lärde mig alltså något redan i denna tidiga ålder. Om du faktiskt vill läsa en bok; läs för guds skull inte baksidestexten innan du läst färdigt själva boken! Man kan tänka sig att detta fenomen är unikt för B. Wahlstömsgenren. Tyvärr är så inte fallet…

Främlingen. ”Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare.” Tio ord. Varken mer eller mindre. På baksidestextens tio första ord lyckades man med konststycket att avslöja en händelse som byggs upp och når sin klimax först efter exakt (jag har roat mig med att faktiskt räkna efter) halva boken. Vem har skrivit denna formulering? Vem kan jag hålla ansvarig?! Jag känner mig nämligen uppriktigt irriterad. Trodde att denna plumphet, denna snuvning på intrig och därmed viss läsupplevelse hörde hemma bland enklare barnböcker. Nej. Aldrig mer baksidestext.

//i