På 30-talet började det som på 40- och 50-talet skulle utvecklas mot situationen som råder idag. Jag talar om kändisdyrkan, idealet att vara någon. I och med filmens och biografkulturens framväxande tändes många nya stjärnor. Greta Garbo, Clark Gable och Marlene Dietrich, var alla stjärnor och filmdivor (undrar just om man kan använda den benämningen om en man) av stora mått. ”All Pr är bra Pr” har man hört förut. En variant av detta lyfter Camus fram i Främlingen från 1942 då han skriver att: ”Till och med när man sitter på de anklagades bänk är det alltid intressant att höra folk tala om en.”

Du kan bli en stjärna, nej, du blir en stjärna om det pratas tillräckligt mycket om dig. En stjärna ska det skvallras om. Vi bevittnar en mediesituation där en skådespelares kraschade äktenskap ger mer publicitet än en lyckad rollprestation. Too much is never enough. Detta är inte bara tydligt idag, då halvkända mediepersonligheter väljer att blotta sitt liv och sin person på ett inte sällan integritetskränkande sätt. Det är en intressant insikt att det var lika aktuellt i trettiotalets Hollywood som på dagens Stureplan. Det verkar som att människor är och förblir människor…

usch?

//i