När jag var mindre hände det att min mamma tog med mig för en längre tur på stan. Ibland blev jag uttröttad innan hon hunnit färdigställa alla sina ärenden. Här uppstod ett problem. Vad gör man när man finner sig i situationen att man har fem kassar i ena handen, en likblek sjuåring i andra och inser att man måste hinna till både Åhléns, Nilssons och blomsterbutiken innan de stänger för dagen? Lyckligtvis var den utmattade sjuåringen, jag, ett mycket lättroat barn. Allt min mamma behövde göra var att ta mig till närmsta bokhandel, placera mig vid hyllan med B. Wahlströms-utgivningar och lämna mig där tills vidare. Vad gjorde jag då medan jag väntade? Läste baksidestexter. Inte för att jag letade efter en bok jag ville köpa och sedan läsa utan helt enkelt för att det var ett effektivt, komprimerat sätt att tillgodogöra sig en berättelse. En löjligt stor del av bokens handling avslöjades i denna korta text. Jag lärde mig alltså något redan i denna tidiga ålder. Om du faktiskt vill läsa en bok; läs för guds skull inte baksidestexten innan du läst färdigt själva boken! Man kan tänka sig att detta fenomen är unikt för B. Wahlstömsgenren. Tyvärr är så inte fallet…

Främlingen. ”Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare.” Tio ord. Varken mer eller mindre. På baksidestextens tio första ord lyckades man med konststycket att avslöja en händelse som byggs upp och når sin klimax först efter exakt (jag har roat mig med att faktiskt räkna efter) halva boken. Vem har skrivit denna formulering? Vem kan jag hålla ansvarig?! Jag känner mig nämligen uppriktigt irriterad. Trodde att denna plumphet, denna snuvning på intrig och därmed viss läsupplevelse hörde hemma bland enklare barnböcker. Nej. Aldrig mer baksidestext.

//i