att läsa deckare

vet inte ens om någon läser här fortfarande, men äsch...jag skriver ändå.
julen har varit & jag har precis läst ut en härlig deckare...älskar att läsa deckare när det är julledigt. titeln på deckaren jag precis läst heter utan ett ord
jag mer eller mindre sträckläste den, så mina vänner, om någon ens läser här, så tipsar jag om denna spännande,lättlästa & klittlande deckare-

puss på er & hoppas snart att någon skriver ett litet inlägg här. snart.

gott nytt 2010 !

Fördjupade studier

i katastroffysik är nästa läsprojekt jag skall ta mig an.
jag lovar att uppdatera när jag kommit igång med boken.
läser just för tillfället en bok om namn. är besatt av namn.
gillar att närstudera olika typer av namn.
en yrkesskada förmodligen.


vill bara säga att det är sjukt roligt underbart att bloggen är vid liv.

Allt

Efter att ha fått en hint från fröken Björklund att "jag och Qvarfordt håller minsann igång bloggen" kan jag inte göra annat än att också bidra. Det händer titt som tätt att jag kikar in här men skrivningen har det gått trögt med, antagligen för att det har gått trögt med läsningen.

I vintras fick jag en samling böcker från fröken B varav en bok hette "Allt" av Martina Lowden. Av baksidan att döma föll den mig i smaken och jag kunde knappt vänta med att börja läsa. Nu sitter jag här lite mer en ett halvår senare och känner fortfarande inget sug i magen till att vilja bläddra en sida i den. Av 600 sidor har jag betat av 153 och jag tror faktiskt det beror på sättet boken är skriven på. Det är inget traditionellt upplägg med början-mitt-slut, utan texten utgörs av "ordvrängerier, personliga reflektioner, citat från klassiska författare, listor, post-it-lappar och SMS". Varför detta inte tilltalar mig nämnvärt önskar jag att jag visste, för jag vill tycka om den.

Lite smakprov måste givetvis ges:

"...
>> Som Olsson säger: Om du promt ska gå och hänga dig, gör det om någons hals!<<

>> De är förbrytare. Hon bryter rader, han bryter samman.<<

Billiga vitsar - ja, Doniphan och Doroty, vad har vi annars råd att ägna oss åt?"

"Doniphan kommenterar K:s dagbok:

Den allra sprucknaste satsen
kom aldrig nånsin på pränt.
Den skrevs av en slända i Märsta
med en mellanslagstangent."

Jag får acceptera dens öde som till-och-från-bok, nu tänker jag påbörja min tillbakalämnade "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist.



// Emi

Harold

Jag satt på elvans spårvagn på väg hem när en stor karibisk man sätter sig mitt emot mig vid Bellevue.

- Are you going to a party? frågar han och nickar mot mina skyhöga klackskor.
- No, I went to a party last night, svarade jag.
- So you are going home to relax now. Hest skratt
- Yeah home to relax

Samtalet fortsätter kring småsaker men vi lyckas undvika saker som vädret och hur långsam spårvagnen är. Han presenterade sig som Harold och han kommer från Trinidad i Karibien. Hej hej, jag heter Karin och kommer rån Hisingen.

- Do you study?
- I just graduated, I'll star study at the university next Tuesday
- Oh! So are you becoming a psychologist?
- YES! I'm actually going to study psychology

Samtalet fortsätter ytterligare. Jag får komplimanger för min engelska, han berättar att han bor vid Mariaplan och tt jag gärna får komma hem till honom på ett glas vin och så kan han laga lite karibisk mat till mig. Han säger att jag har humor och självförtroende, inte så märkligt egentligen; jag hade på mig samma snygga kläder från gårdagens fest och spenderade hela morgonen med min humoristiska jämlike.

- How come you're in Sweden and not the Caribbean?
- I work here. Came here because I got in trouble, skratt igen.
- I don't think I want to know what sort of trouble. Mer skratt.
- Love trouble.
- Aaaah... The worst kind of trouble.
- Mmmm. The best too.
- Yepp, the best and the worst.
- Anyway. I don't regret it.

Sedan skriver han ned sitt telefonnummer på ett busskort, ordinerar mig att ta hand om mig själv och om jag någonsin får tid så ska jag ringa honom. Jag går av spårvagnen och kom på: vad var det han inte ångrade, kärleken eller Sverige?

Så nu hänger Harold på min tavla tillsammans med alla andra människor jag adrig kommer att glömma: studentfotot av klassen, föreläsaren Helen Högsten, lappen med citat jag fick av Agnes, den trevliga butiksägaren i Camden och biljetterna till Eddie Izzard som herr Renström fick i en tidig inflyttnings-/födelsedagspresent/julklapp. Jag tror jag har någon lapp kvar från Jenny-redovisningen så att Frida också kan få en plats där.

Kärlek
/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-ihågkommen Karin

vårt (mitt) lilla skötebarn

vad lycklig man blir när man ser att det skrivits ett inlägg. hurra hurra hurra KARIN! bloggen lever.....
jag är precis i slutet av dödgrävarens dotter. jo , den håller fortfarande måttet. men ack ack vad långsamt man måste läsa den. för att få med allt. & för att framförallt få stämningen. den är mastig,men lämnar trots allt starka avtryck på något sätt. jag älskar den, men hatar den samtidigt. blir frustrerad & arg över att boken är så melankolisk. men det fascinerar mig ändå.det svåra gör mig på något magiskt sätt stark.märklig bok, som kräver mycket av sin läsare. både uthållighet & någon form av förståelse.

kan som slutord säga att :
jag älskar att hata dig du dödgrävarens dotter av JOYCE caroll Oates

Häpnad!

Jag tänkte precis skriva ett inlägg om att jag härmed kapar bloggen och tänker göra den till ett Mekka av all form av Karin-info. Ack så jag häpnar när vår allas MQ redan utfört den hjärt-lungräddning bloggen krävt så länge. Så därför blir det en liten verklighetscheck med er wannabe-kulturtant.

Jobbar tillsammans med min vapendragare Emilie som funktionär på Way Out West och ska snart dit för mitt sista pass. Kommer att befinna mig några hundra meter från Lily Allen men utan chans att se henne. Ibland är livet surt men jobbet surare. Jag hann däremot dansa lite till Robyn, Lykke Li, Röyksopp, Kleerup och Doktor Alban igår som befann sig på samma scen. Men efter tio timmars jobb, fyra timmars sömn, ett mål mat och smågräl med pojkvän lockade inte tanken på Glasvegas, Röyksopp och alla andra band senare på kvällen så jag drog mig hemåt och dog i tolv timmar under täcket. Vaknar upp med en förkylning och skakiga händer, trycker i mig en maffig lördagsfrukost och bestämmer mig för att Victor minsann bör höra av sig till MIG, för jag tänker då iiiiiinteeee se skymten av honom förrän jag har lugnat ner mig. Något som är ganska svårt eftersom SP3A:s studentfoto hänger som ett krucifix ovanför mitt skrivbord.

Jag kan däremot tänka mig att byta dator till bok och då blir det den väldigt- i brist av bättre ord- braiga boken Ers majestäts olycklige Kurt om Haijby-affären. Min älskade farbror lånade ut den till mig när jag hälsade på i gnällbältet senast.

Mycket kärlek önskar jag er alla. Jag hänger kvar här ett tag till

/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-rätt Karin

sommar sommar sommar

inte vet jag om någon av mina gamla litteraturstudenter läser bloggen. det vore ju väldigt roligt om så är fallet & att vi kan hålla vår lilla litteraturblogg levande.
hoppas ni alla har det gott & att ni har läst massa böcker i sommar. ( & att inte kursen förstörde läsarintresset helt : ) )

själv håller jag just nu på & läser dödgrävarens dotter av joyce caroll oates, som jag för övrigt tycker skall få nobelpriset någon ****** gång. hon har varit nominerad ett flertal gånger , men aldrig fått det. så någon gång kära joyce hoppas jag du skall få äran att få nobelpris.

boken är mycket bra & det är lätt att känna sympati för karaktärerna. jag har nästan blivit ett med huvudkaraktären rebecka. i övrigt har jag läst en del deckare. bland annat nattfåk av johan theorin. den läste jag i ett sträck. riktigt smaskig deckare. lättläst & läskig! perfekt sommarlektyr. nåväl, mina vänner hoppas ni har det gott & att vi kan uppdatera bloggen lite då o då.


KRAM

Vad händer just nu?

Jag tittar på klockan och uppskattar att bussen till jobbet kommer om 30 minuter. Sedan trevar min blick över högra axeln och mot sängen där gårdagens partyutstyrsel (underställ á la Afterski) ligger och skräpar på en obäddad bädd. Jag har en tom chipsskål bredvid mig och ute i vardagsrummet står en urdrucken temugg. Det är bara lite te kvar. Uppskattningsvis två klunkar av beskt, kallt te. Och så ligger det pengar överallt! Pund och pence i varenda ficka på varenda jacka, byxa och kofta som kom med hem från sportlovets London-resa. Det ser kort sagt för jävligt ut. Jag måste rensa i garderoben men framför allt i byrån så att den färdigvikta, renstrukna tvätten som ligger i min fåtölj kan stoppas ned utan att se ut som ett modernt konstverk när det ska bäras nästa gång.

Jag går istället nedför trappan med smutstvätt i min högra hand och tights som ratades igår kväll i min vänstra. Går in i tvättstugan och pressar ned smutsvätten i tvättkorgen så som jag tvingas göra med mina tröjor i byrån för närvarande. Sedan går jag in i föräldrarnas klädkammare och sträcker mig efter lådan som står högst upp på hyllan. Det ligger skidkläder i den, skidkläder som inte används längre. I min ologiska hjärna gör jag upp en plan att ta ned den låda som tår underst för då når jag sedan den som är överst. Men istället fick jag den mittersta lådan i huvudet och högerhanden vrids till ett märkligt läge och jag dunsar ned på golvet med tre lådor liggandes ovanpå mig. Vad göra nu?, tänker jag. Jag kan resa mig upp och skynda till bussen så att jobbet är avklarat för dagen. Eller så kan jag stanna kvar här ett tag, under lådor med tights, skidglasögon, bomullströjor, mössor och vantar som jag trodde var borttappade. Jag kan ligga här ett tag, tänkte jag.

Men det kan jag inte. För jag har jobb att göra. Jag ska åka till jobbet, och jag ska skriva loggbok och det vore bra om jag tog reda på vad det är vi gör i Staden & framtiden just nu. Men så tassar hon in; Hedwig. Hon brukar aldrig gå in i tvättstugan, jag tror att hon är rädd för tvättmaskinen eftersom den låter för mycket. Men hon pressar ändå en blöt nos och okammat skägg mot mitt öra och sätter sig bredvid mitt huvud. På det här viset berättar hon att det jag ska göra nu är att gå ut med henne så att hon kan trycka ner ansiktet i snön och jaga harar. Jag reser mig upp och hon springer glatt ut till hallen och skuttar på bakbenen. Hade hon inte varit vertikalt handikappad och saknat tummar hade hon själv tagit ned sitt koppel och tagit på sig det. Men evolutionen har inte varit så vänlig gentemot hundar ännu.

Det slår mig när jag lyfte upp lådorna igen att det här med husdjur, och då speciellt hundar, är ganska märkligt. Hedwig kom ju bara in i mitt liv. Visserligen efter mycket tjat på föräldrarna. Men nu är hon här och har varit det i fyra år. Hon ligger i min säng när hon är ensam hemma, leker med sina gosedjur och äter när jag ger henne mat. Hon gör inte så mycket annat. Hundar förmår ju inte att göra någonting annat för de är ju rutindjur och djur framför allt. Hedwig kommer att fortsätta göra detta till den sorgsna dagen då hon inte ens förmår att fortsätta. Det är så tillfälligt, en gäst i mitt liv. Och så började mitt inre register att fladdra, sådär precis innan för öronen ni vet.

Blandat med minnesbilder hör jag min hjärna fråga: vad räknas? Vad är tillfälligt? Vad är viktigt? Var jag en tillfällig gäst i Jonas Gardells liv när jag såg hans föreställning med liknande namn? Ja, jag måste ha varit det. Kanske inte ens det för han såg mig aldrig, han kommer ju inte att komma ihåg mig. Var söstra mis kompis Mathias Havedahl en tillfällig gäst i Maria Qvarfordts liv när han var hennes elev? Minns han henne? Klart han gör! Han frågar ju om henne varenda gång vi ses, han frågar om allt som hör Donner till. Minns Maria honom då? Hon gjorde det första dagen i skolan för två och ett halvt år sedan men jag vet inte om hon gör det nu. Jag vill inte att alla människor på skolan bara ska försvinna när vi inte tillåts vara kvar där längre. Men spelar det någon roll vad som händer i framtiden? Jag är ju där nu! Om jag nu ska vara en gäst så kan jag ju ta för mig av plockmaten, dansgolvet och gratisdrickat så länge jag har chansen eller hur?

Men då ser jag två minnen framför mig. Den ena från ett samtal med en god vän som berättar att han är intresserad av en tjej. Jag säger att han ska satsa! Men han skakar på huvudet och berättar att hon ändå ska utomlands snart och att hon kommer att stanna där. Men jag vill ändå att han ska satsa för det är väl vad man gör om man gillar någon. Han fnyser och säger att han vet väl vad han gör. Satsar han så kommer hon falla för honom och inte tänker han ställa upp på ett långdistansförhållande.

I min andra minnesbild står vi och dansar på Rio Rios dansgolv och hans intresse står och dansar lite längre bort. Plötsligt gör hon en häftig rörelse och han suckar bredvid mig. Hon driver honom till vansinne när hon gör så, han vill verkligen ha henne. Jag förstår fortfarande inte varför han inte gör något åt saken, om så ens för stunden. Det är ju så enkelt och jag demonstrerar det genom att dra med honom fram till henne och sedan diskret dra mig ifrån de två. För honom spelar det ändå bara roll om det gäller framtiden, han är inte intresserad av just nu.

Men jag är nog det. Tror jag. Framtiden måste vänta ett tag. Min vän sa under kvällen att han är en förtappad person. Jag drev med honom och svarade "Förtappad eller kanske bara tappad?". För jag är nog tappad någonstans mellan framtiden och just nu. jag vet inte vad som är just nu längre. Är det min obäddade säng eller min oskrivna uppsats? Jag vet inte men det spelar nog ingen roll just nu. För just nu står min tillfälliga gäst i mitt liv och knuffar mitt ben med sin nos och vill gå ut. Jag ser henne och kommer aldrig att glömma henne.

Vi ses inom en snar framtid

Puss och kram
/// Er tillfälliga wannabe-kulturtant Karin

ett litet sportlovsboktips

på en bok jag själv inte läst :) , men som jag skall läsa idag.

IAN MCEWAN På Chesil Beach Den är inte särskilt tjock & det skall vara en
alldeles underbar historia.

Kanske skriver jag bara tomma ord här nu. Ingen kanske läser ändå. Förhoppningsvis gör ni det. Vi kanske kan ha denna blogg som en liten ge varandra bra tips på böcker jag läser nu blogg. bara för nöjes skull? det skulle jag tycka var jätteroligt. för jag hoppas att ni alla fortsätter att läsa litteratur. i alla former. ofta & gärna mycket. för visst är det underbart att dyka ner i en härlig berättelse & efteråt när man har läst klart den är man fylld av nya erfarenheter, tankar & mänsklig rikedom.

mq

Svinalängorna

"Jag märkte att jag lärde mig ljud och sekunder utantill. Jag kunde minnas varje gest som gavs ifrån sig en doft, varje öga som undvek min blick. ... Jag klarade mig med mindre och mindre, men jag tyckte det var märkligt att mammor och pappor fick dricka så mycket sprit när deras barn gick i skolan och skötte sina läxor.

Jag undrade vem som skulle leva länge till.
Det kändes som at hela min längd fick plats i en gaständare, som kunde eldas upp i små doser när mamma och pappa tände sina hemrullade cigaretter.

Jag brann lika vackert som ett tomtebloss.
Jag brann nog lika vackert som en glödlampa som just gått sönder.
Poff!"


//Emi

Filmtips

Nu är det filmfestival-säsong och gala-säsong och jag tänkte tipsa om en film jag såg igår som är väldigt charmig och fin. Den heter "Lars and the real girl" och Ryan Gosling spelar huvudrollen. Det var han som spelade huvudrollen i vår allas snyftafavorit "The Notebook". Filmnörden inom mig förutspår att han kommer att vara en frekvent favorit bland framtida nomineringar. Han är en väldigt bra skådespelare. Här är trailern för filmen:



Innan ni får en massa idéer vill jag berätta att filmen inte är ett dugg sexuell eller pervers. Den handlar om en ensam kille som har jobbigt med andra människor. Väldigt söt och charmerande. Lågbudget i och för sig men det gör den inte sämre.

Puss och kram///
Er wannabe-filmrecensent och wannabe-kulturtant Karin

it´s alive

bloggen lever.
kursen går mot sista visan rent
lektionsmässigt &
imorgon är sista lektionen.
felix skall redovisa.
ni skall sitta & diskutera era romaner...
jobba med kritikertexterna...
så ser det ut.
vi ses imorgon!

På 30-talet började det som på 40- och 50-talet skulle utvecklas mot situationen som råder idag. Jag talar om kändisdyrkan, idealet att vara någon. I och med filmens och biografkulturens framväxande tändes många nya stjärnor. Greta Garbo, Clark Gable och Marlene Dietrich, var alla stjärnor och filmdivor (undrar just om man kan använda den benämningen om en man) av stora mått. ”All Pr är bra Pr” har man hört förut. En variant av detta lyfter Camus fram i Främlingen från 1942 då han skriver att: ”Till och med när man sitter på de anklagades bänk är det alltid intressant att höra folk tala om en.”

Du kan bli en stjärna, nej, du blir en stjärna om det pratas tillräckligt mycket om dig. En stjärna ska det skvallras om. Vi bevittnar en mediesituation där en skådespelares kraschade äktenskap ger mer publicitet än en lyckad rollprestation. Too much is never enough. Detta är inte bara tydligt idag, då halvkända mediepersonligheter väljer att blotta sitt liv och sin person på ett inte sällan integritetskränkande sätt. Det är en intressant insikt att det var lika aktuellt i trettiotalets Hollywood som på dagens Stureplan. Det verkar som att människor är och förblir människor…

usch?

//i

När jag var mindre hände det att min mamma tog med mig för en längre tur på stan. Ibland blev jag uttröttad innan hon hunnit färdigställa alla sina ärenden. Här uppstod ett problem. Vad gör man när man finner sig i situationen att man har fem kassar i ena handen, en likblek sjuåring i andra och inser att man måste hinna till både Åhléns, Nilssons och blomsterbutiken innan de stänger för dagen? Lyckligtvis var den utmattade sjuåringen, jag, ett mycket lättroat barn. Allt min mamma behövde göra var att ta mig till närmsta bokhandel, placera mig vid hyllan med B. Wahlströms-utgivningar och lämna mig där tills vidare. Vad gjorde jag då medan jag väntade? Läste baksidestexter. Inte för att jag letade efter en bok jag ville köpa och sedan läsa utan helt enkelt för att det var ett effektivt, komprimerat sätt att tillgodogöra sig en berättelse. En löjligt stor del av bokens handling avslöjades i denna korta text. Jag lärde mig alltså något redan i denna tidiga ålder. Om du faktiskt vill läsa en bok; läs för guds skull inte baksidestexten innan du läst färdigt själva boken! Man kan tänka sig att detta fenomen är unikt för B. Wahlstömsgenren. Tyvärr är så inte fallet…

Främlingen. ”Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare.” Tio ord. Varken mer eller mindre. På baksidestextens tio första ord lyckades man med konststycket att avslöja en händelse som byggs upp och når sin klimax först efter exakt (jag har roat mig med att faktiskt räkna efter) halva boken. Vem har skrivit denna formulering? Vem kan jag hålla ansvarig?! Jag känner mig nämligen uppriktigt irriterad. Trodde att denna plumphet, denna snuvning på intrig och därmed viss läsupplevelse hörde hemma bland enklare barnböcker. Nej. Aldrig mer baksidestext.

//i