”ORD FÖR ALLT” ?

”Bruno, min gamle trogne vän. Jag har inte beskrivit dig tillräckligt noga. Räcker det att säga att du är obeskrivlig? Nej. Det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls. Det mjuka vita håret svävar lätt omkring din skalle som en maskrosboll man blåst lite på. Många gånger har jag haft lust att blåsa på ditt huvud, Bruno, och önska mig något. Det är bara en sista smula god ton som hindrar mig.”

Det stora. Det största. Störstaste STÖRSTA. Må det vara; Kärlek. Kan hända; Rädsla. Hat eller Längtan. Det – som vuxit ur & förbi språket. Det – bortom orden. Hur ser våra försök, till att beskriva Det, ut? Jo, som Leos.

När någonting är oss övermäktigt väljer vi att kompensera vår otillräcklighet med det lilla.

Det är en _______ känsla att sakna ord. Vad brukar Du göra åt Dina tomrum?

Ge upp?

Efter sitt drygt femtio år långa uppehåll från skrivandet hittar Leo, efter en hjärtattack, ny motivation;

”Jag gjorde det enbart för min egen skull, inte för någon annans, och det var det som var skillnaden. Det spelade ingen roll om jag kunde finna orden eller ej, och dessutom visste jag att det skulle bli omöjligt att hitta de rätta. Och eftersom jag accepterade att det som jag en gång hade trott var möjligt faktiskt var omöjligt, och eftersom jag visste att jag aldrig skulle visa ett enda ord av det för någon, skrev jag en mening:”

Vår tendens till att ständigt värdera = Prestationsångest = Totalstopp

Bra eller Dåligt. Rätt eller Fel.

För mig är det en grundläggande mänsklig rättighet, men inte minst, en grundläggande mänsklighet att uttrycka sig. Därför skräms jag av tanken som Nicole Krauss gestaltar – nämligen att vi ständigt hämmar varandra och förhindrar språklig utveckling genom att mer fundera på vad som bör och inte bör sägas än vad som faktiskt behöver sägas.

Stannar vårt språk upp stagnerar även resonemang, känsloliv och tankar i och med att vi begränsas till vissa föreställda ramar.

”Livet krävde ett nytt språk.”

Leo och Bruno spenderar eftermiddagar av Tystnad. Barndomens ord är som främlingar för dem.

Nya förutsättningar, nya möten, nya vyer, nya tider innebär nya tankar som kräver nya uttryckssätt. Nya ord.

Glöm Herr Sann och Fru Falsk. Blunda för Rätt och Fel.

Våga.

Skrivande verkar vara ett behov. En förutsättning för överlevnad och levnad;

”Jag försökte skriva om verkliga saker, jag ville skildra världen, för det kändes alltför ensamt att leva i en värld som inte var beskriven.”

Tystnad i all ära. Men det finns en nödvändighet i tecknandet av tanken. Av Leo och hans skapare att döma verkar vi bära på en inre strävan till förståelse för vår omvärld. Beskrivningarna är våra verktyg, till förståelsen. Orden ger meningar som senare kan användas till att föra resonemang som i sig krävs för att ens kunna tänka.



”Igår såg jag en man sparka en hund och det kände jag bakom ögonen. Jag vet inte vad man kallar det, ett ställe framför tårarna.”

Några förslag?



Sammanfattningsvis fängslas jag av författarens förmåga att få läsaren att se till det allra mest mänskliga – vårt tecknande av tankar och våra uttryckssätt.

Hur långt räcker orden?

Och när de tar slut…

finns då inte det som händer… ?

…existerar det först när vi kan sätta ord på det… ?

Skall vi ägna tid åt strävan efter beskrivningar eller hålla hårt i tomrummen – för de, är det enda, som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss.

Det där, som vi inte förstår oss på – är bara vårt. Undran, sökande, oro, frågor. Bara, bara mitt…

Bara svaren kan ta oss ifrån oss. Så kanske gör vi bäst i att lämna dem?





(Im)Possible? (!)


//ET