Tills man får skrivkramp..

små tankar kring några delar av kapitlet..

Avstånd från lyckan, skydd från olyckan?
"Jag kramade sidorna i mina händer, rädd att det var min hjärna som lurade mig, att de skulle vara tomma när jag tittade ner." (s.168)

Är det så? att man är rädd för att acceptera eller ta in något som gör en lycklig.. kanske till och med förnekar man det.. för att inte dra förhastade slutsatser och skapa falska förväntingar kanske? Var man okej innan och inte tog emot det som skulle göra en lycklig, skulle det ju inte heller kunna göra en olycklig..

så vad ska man egentligen göra.. alltid vara okej? eller ta emot de saker som gör en lycklig, men då också ta chansen att det kan göra en olycklig? Ska man kanske hitta ett mellanting...?


Kärleken till någon..
"Hon skällde hela nätterna och sket på golvet, men han älskade henne" (s.170)

Om man verkligen älskar någon, uppskattar man både deras bästa sidor och deras lite sämre. Men älskar dom precis som dom är, djur som människa :) är det inte så?

"I denna besvärliga stund - han låg hopkrupen på trottoaren medan Bibi svek honom genom att vara den hon var: ett djur - satt jag hemma och skrev på min skrivmaskin. Han var förkrossad då han kom hem. Samma kväll gick han tillbaka till hundgården och väntade på henne. Hon kommer tillbaka, sa jag. Men. Hon kom aldrig tillbaka. Det var två år sedan, och han går fortfarande dit och väntar." (s.171)

och ja.. förlorar man den man älskar blir man alltid lika förkrossad.. oavsett vem det är, djur som människa, älskar man någon - verkligen älskar - så kommer de aldrig någonsin att glömmas bort. Bruno gick till hundgården.. andra går till kyrkogården, eller en annan plats som var viktig i förhållande till personen i fråga.. dom finns kvar även när dom är borta..

så, ja, ska man ta till sig lyckan av att älska någon och ta risken att bli olycklig.. eller ska man inte ta den chansen? och kanske bli olycklig av sin ensamhet..?

"Jag trodde vi slogs om något mer än hennes kärlek, sa han.
Nu var det min tur att titta ut genom fönstret.
Vad är mer än hennes kärlek? frågade jag." (s.189)

ja.. för vad är mer än att älskas av den man älskar?
Kalla mig smörig men, vad övervinner kärleken, egentligen?


Vår okännedom om människor omkring oss..
"Det tandlösa underbarnet Frankies otroliga och fantastiska äventyr, sa hon och flinade. Jag måste behärska lusten att slå henne i huvudet med min galosch. Hon gick för att hämta boken från barnavdelningen. Jag hejdade henne inte. Istället dog jag en smula." (s.175)

Hur mycket vet vi om andras liv och känslor? Att Leo just fick reda på att han inte var en känd författare och att det han precis föreställt sig, det som just gjort honom lycklig, togs bort från honom.. känslan av att han kommer att dö ensam och bortglömd kom tillbaka och... biblotikarien flinar..

visst hade hon väll ingen aning om det, men.. vi borde egentligen tänka på hur vi behandlar ökända människor.. de är ju faktiskt okända för oss, vi vet ingenting om dem..

det som händer dem kommer att såra.. men, behöver vi förvärra det?

och åter igen, ska man ta till sig lyckan coh riskera olycka? Eller ska man skjuta ifrån sig lyckan, för att kanske lyckas skydda sig från olyckan?



Långt inlägg som ingen kommer att orka läsa men ja.. det är några tankar kring delar av texten.. läs det ni vill och skippa resten :)

ha de bra kulturfolk :)
-Marina