s.80
"Only now when my son was gone did I realize how much I'd been living for him. When I woke up in the morning, it was because he existed, and when I ordered food it was bacause he existed, and when I wrote my book it was because he existed to read it."
Är det inte ofta så, att det är först när vi förlorat, eller inser att vi kommer att förlora någon/något som vi uppskattar den/det som mest?
// Emi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
LIVSGLÄDJE VID LIKVAKA
”Kranen läckte, och med varje droppe som föll kände jag hur mitt liv ebbade ut. En dag skulle det vara alldeles borta. Glädjen över att leva blev så koncentrerad i mig att jag fick lust att skrika.”
Så var vi där igen;
Man inser värdet av det man har, först när man förlorat det. //ET
Skicka en kommentar