Mina böcker!

Lovet lider mot sitt slut och jag har inte gjort något som jag sagt att jag skulle göra förutom att ha dammsugit min madrass och tagit det väldigt lugnt. Jag har tänkt lite på vilka böcker jag kan läsa om och här är några stycken:

• Between the Bridge and the River av Craig Ferguson
  
  
• Solstenen (Triologin) av Maj Bylock
  
  
• Freja av Johanne Hildebrandt
  
  
• Sagan om Ringen av J.R.R Tolkien
  
  
• Biten av Kelley Armstrong
  
  
• Varulv av Tormod Haugen (jag läste dock aldrig ut den men skulle vilja)
  
  
• Svindlande Höjder av Emily Brontë

Puss och kram!
/// er wannabe-kulturtant Karin

Leaving Dr Glas behind..

Nu har det gått över en vecka sedan jag läst klart vår kära doktor Glas dagbok.. men nu, när alla tankar flugit ur huvudet, har jag lyckats få tag på en dator som inte stänger ner allt mitt upp i skrivandet.. så vi får se vad jag kommer ihåg. Jag har som tack var lite anteckningar :)

Först och främst har jag tänkt en del på hur kvinnor och män behandlas i boken, i vilka samanhang de behandlas lika och i vilka de behandlas olika. Men jag måste säga att, så som doktor Glas framställer det, är de förvånansvärt lika med tanke på tiden han levde i och boken blev skriven. Han framställer både män och kvinnor som faktiska personer, som har sina tankar och känslor och fungerar i stort sätt lika i dessa avseende.

Något som kan nämnas och som gör att man ändå känner att könen skiljs, är att det alltid ska framgå om det är en kvinna eller man han pratar med, om det är en kvinna eller man som passerar på vägen och ser fundersam ut.. eller vad det än skulle vara, nämner han alltid om det är en kvinna eller man. På så sätt framgår det att det finns en betydande skillnad mellan könen - just eftersom det är viktigt att nämnas. Alla kanske inte håller med mig, men tänk på det.. om det är viktigt att utpeka vilken grupp en person tillhör, måste dess grupptillhörighet vara något viktigt för personen som uttrycker det, eller hur?

Ta texten vi läste i Staden och framtiden som exempel, då man pratade om arkeologen blabla som sa detta och detta, och sedan hade vi den kvinliga arkeologen som säger detta och detta. Man måste utmärka att denna arkeolog är kvinna, men vad spelar det egentligen för roll, när de alla är människor och arkeologer? Räker det inte att utmärka dess proffesion, arkeolog? Ja, ja tror ni vet var jag vill komma. Detta uttrycks, som jag upplevt det och jag har inte hittat något undantag, hela tiden av doktor Glas, vem är kvinna och vem är man.. på så sätt måste skilnaden ha en betydelse.

En skillnad som jag tycker framgår mer konkret är att kvinnor är utsatta av männens begär. Männens sexuella begär är det starkaste, och kvinnan blir pga detta ibland ett offer och ibland inte.

"...då min far första gången såg med begärelse på min mor." (s.161)

"...sedan har hon fått vara förskonad i fem eller sex år..." (s.12)

Mannens begär, och kvinnan som blir utsatt för den... och kanske framgår i det första citatet även en makt position, för han nämner inte om hans mor hade sett med begärelse på hans far först, det ända som framgår är att det avgjordes när hans far såg med begärelse på hans mor. Mannens begär avgör. Eller? Har ingen mer än jag fått den känslan av boken?

En sista skillnad jag tänkt på är kvinnans roll som fru.. att det framgår lite mellan raderna att kvinnans plats är som fru till en man. Inte fullt ut och inte över lag, men jag får en känsla av en underton som farmför detta. Med tanke på att kvinnor nästan alltid nämns i förhållande till sin man eller till sin ensamhet och vilja till äktenskap, medan det inte alltid är lika viktigt att nämna vilka kvinnor männen han talar med (eller vad de nu gör) tillhör.

En liten avslutande notering...

"Det finns gränser för vad en kvinna får förstå!" (s.154)

Finns det inga gränser för män? Varför bara kvinnor? :P

I vilket fall som helst tycker jag att det stora skillnaden mellan könen framgår i att det hela tiden nämns, om det är en kvinna eller en man, alltså är det vilktigt och det måste mellan raderna finnas en skillnad mellan könen. Sedan framgår en tendens av kvinnans underlägsenhet och mannens starkare sexuella begär som en skillnad, och kvinnans beroende av en man. samanfattningsvis..


En annan sak jag tänkt mycket på är doktor Glas ensamhet, om hur inledningen av boken visar på hur ensam han är och slutet av boken visar på hur han ändå slutade upp minst lika ensam.

"Jag sitter här vid mitt öppna fönster och skriver detta - för vem? För ingen vän och ingen vännina, knappt för mig själv ens,..." (s.10)

Jag tycker personligen citatet säger att han har ingen att dela sina tankar med, (ingen vän och ingen vännina - varken kvinna eller man - vilktigt att nämna båda könen :P) och han skriver dakbok egentligen för att han inte har något annat att göra, eftersom han inte skriver det för sig själv heller. Kanske gör han det för att ränsa skallen. Men citatet i sig, knappt ens för mig själv, han skriver inte för någon, men han har väll inget annat att göra.. han har ju ingen att vara med heller.. han är liksom ensam på många sätt, ingen att dela sina tankar med, och ingen att bara vara med för att tidan ska gå, så det blir dagboken istället...

"Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa sig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig varit när en kvinna." (s.11)

Jag har egentligen inte mycket mer att nämna om hans ensamhet, mer än att hela boken är liksom präglad av ensamhet.. jag får bara en känsla av att han är så extremt ensam, hela tiden, genom hela boken, och det är en mycket viktig faktor av boken och dess innehåll.. så som jag personligen känner iallafall.. har har så mycket tid till olika tankar och reklektioner kring allt och alla..


Nja, och sedan är det ju språket, jag är inte så förtjust i det.. eller.. jag känner en distans till det.. som jag inte tänker upprepa för jag har tidigare skrivit om det.. och jag har också tidigare skrivit om det jag tycker om med språket, att det ibland kan vara väldigt smart och rent utsagt vackert, och hur hela skrivsättet i sig liksom höjer hela boken.. man kan verkligen sätta sig in i doktor Glas hjärna, vad sitter kvar i tankarna och vad försvinner - vad är viktigt för honom och vad är det inte.. och hur han skilldrar sina drömmar i dagboken, något som också är viktigt för att förstå hur han tänker och känner kring saker och ting..

ibland kommer han dock in på helt onödiga - i mina ögon - delar.. som när han skriver flera sidor om månen och tankar kring den.. och hur han kommer in på att skriva om konstnärer från ingenstans.. på et sett är set väldigt vackert det han skriver,och det visar på hur mycket tid han har till att tänka och reflektera kring saker och ting.. det blickar tillbaka lite på hans ensamhet.. men det kan bli nästan jobbigt att läsa det ibland eftersom det inte handlar om ämnet och man vill hällre läsa om det än om månen.. men iallafall, det är nog en viktig del i det hela ändå.. för känslans skull.. för ensamhetens skull..


En sista del jag tänkt skriva lite om är mordet på Gregorius, en lite fortsättning på det jag skrev om sist.. jag käner verkligen med doktor Glas och jag tycker att genom skrivsättet och allt egentligen vaggas man in i hans sätt att tänka.. så man förstr på ett sätt varför han mördade Gregorius, han ville ju egentligen ingen illa och....

".. jag hörde att kyrkoherden nämnde namnet Gregorius. Han uttalade detta namn utan någon förtjusning..." (s.122)

... det var ju ändå ingen som tyckte om honom eller skulle sakna honom.. Han villa helt enkelt rädda alla andra från denna hämska man, främst ville han ju rädda Helga från honom.. men det skulle ju kanske hjälpa fler på vägen och inte skada någon.. eller?

"Men han hade alltså en gammal mor. Det viste jag inte. Hon måste vara förskräckligt gammal. Det är något dystert och otrevligt med det här rummet, i synnerhet i sådana här regnvädersdagar. (...) Vem kunde ana att han hade sin mor i livet..." (s.151)

Oj då.. hade han en mamma som nu skulle behöva sörja honom..? det var ju inte riktigt meningen.. han skulle ju inte skada någon, han ville ju inte såra någon dokror Glas.. men egentligen viste han väll inte så mycket om Gregorius.. man han såg det han ville se, att ingen älskade honom.. så, då kan det ju inte skada någon..

men.. det gjorde det..


nu orkar jag inte skriva mer, men detta är det mesta av det jag antecknat under tiden, och även de tankar som sitter kvar i skallen på mig :)

enjoy!

-Marina

ORÄTTVISA

I mitt förre inlägg lovade jag att fortsätta på denna tanke:

Problemet är det att i boken får man aldrig lära känna Gregorius. Dr. Glas har redan bestämt att han är "vidrig" och det enda man får se av honom är när han 3 gr möts med Dr. Glas. I övrig är det bara Dr. Glas personliga beskrivelse om honom man får reda på.

Här skriver jag återigen från betraktarens perspektiv, eftersom det var med den inställning jag gick in för att läsa boken.

Jag fick uppfattningen om att Dr. Glas är lite av ett svin. Ibland håller jag mycket med i det han säger och tycker mycket om honom, men han är ett bittert svin. Visserligen piggnar han till efter mordet tycker jag - precis i slutet då han förstår och accepterar saker och ting som de är.

Bra, han behövde bara mörda någon för att inse det.

Dr. Glas lever i hopp om att förstå livet till den dag så han (efter mordet såklart) inser att han inte behöver det. Detta kan jag av personlig erfarenhet förstå:
"erfarenhet är en tuff lärare, hon ger provet först och läxan efteråt" - systrar i jeans

Mycket sant. Dr. Glas var en mycket ensam man, men vi själva skapar ensamhet och jag kan inte beskylla honom, eller är det rätta ordet, döma, honom för hans svaghet. Det är bara så hemsk synd att en persons svaghet och ensamhet ska gå ut någon annan.

Jag vägrar tro att Gregorius var dålig. Det är nämligen så, att erfarenheten har lärt mig, att kvinnor inte är att lita på. De kan ljuga, lura och förföra till sin förtjänst - precis det som min kommande konspirationsteori handlar om.
Gregorius våldtog aldrig Helga, kanske tog i lite extra, men våldtog inte - hon gick till Dr. Glas, en ensam läkare på topp. Självklart förstod hon att hon kunde lita på honom efter det samtalet hon hade hört honom föra, där föddes hennes idé. Hon kunde bli av med sin make genom att bara gråta en skvätt och få Doktorn att tänka lite extra på henne och på köpet få den käre Recke för sig själv.

Bara en teori, mycket möjlig, men behöver inte vara möjlig. Detta säger jag inte för att vara politiskt korrekt, utan för att det är verkligen hur jag uppfattar det hela.

I vilket fall förstärks Dr. Glas hat mot Gregoruis hela tiden , speciellt när han får bekräftelse på det av hans egna söta lilla stackars fru (jag var tvungen).

Ett sätt som hans orättvisa hat tydligt gestaltas är på sidan 121:
"Vad är natten, vad är det som vi kalla natten? Det är den smala kroniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig kägla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: solen"

Hur beskriver han tillvaron?
Genom vetenskapen.
Och vad är motsatsen till vetenskapen?
Religionen.

There you go.

Men, hör och häpna, detta är inte Dr. Glas enda anledning till varför han hatar Gregorius, det finns mycket mycket mer att plocka från boken. Det finns faktiskt aspekter att välja och vraka emellan för att vara korrekt, om jag nu ska ta upp detta - måste jag skriva hela natten och jag är mobbad som det är då jag gör läxor klockan 22,01 på en fredagskväll.

Nu ska jag inte skada mitt självförtroende mer utan ägna resten av kvällen i soffan med min kära mor, och kära ni, följ Dr. Glas tolkade råd by Emilija:

"Tänk inte för mycket"

Eller om man väljer att se det som en combo med Nike:

"Tänkt inte för mycket, just do it"


Som absolut avslut eftersom jag har tappat tråden helt: Handlade detta om orättvisa.

// Emilija

En ny Dr. Glas

När jag läste Dr. Glas koncentrerade jag mig mest på hur jag som läsare upplevde hans ensamhet, eftersom det var det som var mest slående för mig.

Aldrig någonsin i min vildaste fantasi har jag kunnat föreställa mig en sådan ensam och bitter man!
Från stunden där man tas in i hans trista och tomma värld blir man tagen av hur ensam han är!

Han ensamhet ger dessutom uttryck till så många olika saker:

Den enda kvinna han någonsin älskat, fick bli idealbilden av den rätta kvinnan. Jungfru och/eller någon som älskar. Jungfrur fanns det inte många kvar i hans ålder och de som älskade älskade ju redan någon annan. Detta är egentligen en riktigt macho-maner, vem är du Dr. Glas att säga så?

Men det största sprattet som hans ensamhet spelar honom är hatet mot Gregorius:
s. 143
"- Det är vackert i Porla, sade han.
Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius är som stadsbo van att alltid finna "landet" vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han betalat och ville till det yttersta ha valuta för sina pengar. Därför fann han det vackert"
s.117
"Prästen är så vidrig att jag är rädd för honom"

Problemet är det att i boken får man aldrig lära känna Gregorius. Dr. Glas har redan bestämt att han är "vidrig" och det enda man får se av honom är när han 3 gr möts med Dr. Glas. I övrig är det bara Dr. Glas personliga beskrivelse om honom man får reda på. (se mer, kommande inlägg "ORÄTTVISA")

Kanske detta motiverade herr Bengt när han skrev Gregorius?

Problemet med hans ensamhet är kanske inte så farligt i början av boken då han mest bara går runt på stan och synar folk med blicken, kritiserar dem i sin bitterhet. Men det blir värre med tiden, något som verkligen gör detta värre är hans sätt att se sig själv som en betraktare till livet, eftersom:
s27
"Jag vande mig tidigt vid självbehärskning"

Detta gör honom alltså till en personlighet som han själv tillskriver sig, en självbehärskad, plikttrogen betraktare.

När Helga då kommer in i hans liv och ber om hjälp får hans liv ett snurr. Hans rastlöshet förvandlas till vilja och nu står han inför valet, inte bara att rädda en annan människa, utan också att göra något åt sitt liv vilket är totalt omedvetet. Han ställs framför valet att bryta sina tråkiga vanor, förkasta föreställningen om sig själv och utföra en uppgift som ingen någonsin har bett honom att göra.
Han måste handla, därför gör han det.
Av egoism.
Av ensamhet.
Omedvetet vet han att detta kommer ta honom ur fällan, här är något att pyssla med och varför inte satsa allt när han ändå inte har någon att förlora?
s.66
"Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ: man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få lite aktning för sig själv"

Såklart händer det självklara - det han omedvetet ville hände, han kände inte igen sig själv:
s140
"Nyss, då jag kom inom salsdörren och såg mig själv i spegeln, studsade jag inför uttrycket i mitt ansikte: något visst tomt och utslätat, något jag vet inte vad(...)

På detta sätt hör hans ensamhet ihop med mordet och jag uppfattar hans ensamhet som en sjukdom han själv vill få bot på men vet inte hur. När botemedlet kommer upp, missar han inte chansen och blir - inte frisk, men bättre, en ny Dr. Glas.


/ Emilia

JULIUS CAESAR AND THE ICE-QUEEN

Nu när jag har läst igenom alla mina inlägg kom jag och tänka på en sak.

Jag måste skriva en till sak om Kärlekens Historia.

På Diskussionen som vi hade, tog jag upp bokens titel, ifall människor gillade den. Jag fick inget ritigt svar så jag får fundera själv en stund.

Jag har märkt att jag är ganska emot klyshor, kanske eftersom vi lever i den tid av dem, eller kanske har jag något inbyggt som är emot dem. Bokens titel är extremt klyshig och kan lura läsaren, speciellt om man läser baksidan.

Jag undrar vad det kan detta bero på?
Är det för att vi lever i en tid av klyshor?
Är det för att jag har upplevt klyshor som något fel?
Är det för att författaren är sådär extremt lam och bara tar den första bästa titel som dyker upp i huvudet? Har hon låtit sin femåriga dotter bestämma? Eller har hon ingen fantasi?

Det där om dottern vet jag inte, men att författaren till Kärlekens historia är lam och fantasilös njaa säger jag då.

Fantasilös nej.
Lam. Ja, faktiskt.

Hon drar klassiska paralleller, är jag också emot, och alla dessa klyshor och fina citat - jag spyr.

Kanske är jag bitter i efterhand, eftersom att jag älskade den när jag läste den, och visst är det en riktigt feel-good bok, men... titeln förstör så otroligt mycket. Då jag läste boken var jag verkligen i det rätta tillståndet för den, nu nej. Nu vill jag ja deprimerande böcker med tragedier - någon som har ett bra tips?

Det är verkligen en sak att ta vara på, beroende på vilket tillstånd man är i (känslomässigt etc.) så är man olika mottaglig för olika böcker. Jag har t.ex. väldigt svårt att påverkas av saker. Förr var det lättare, men när man har gått igenom mycket är inte världen lika skrämmande längre - därför behöver jag verklige något hemskt för att få minsta känsla. Ice-Queen, de blir mitt nya artistnamn - klyshigt dock.

Min poäng med allt detta är:"allt ligger i betraktarens ögon" - Julius Caesar

hahahaha OBS! skämt xD

Men citatet menar jag. Jag anser veklingen att olika läsare uppfattar olika böcker olika, inte bara för att de är 2 olika personer utan för att de är i ett visst tillstånd. Man kan faktisk få ändra sin åsikt om någon, eller något - som en bok.

Oftast blir det ju så, när man har vart med om något, lärt sig något nytt - verkar världen så klar för en och man vet precis vad man tycker. Då vill man inte läsa något trams, men sedan kommer dimman igen och man vill komma bort. Kika in i någon annans liv för en stund.

Ja se vad för oväntade saker som kommer upp när man lättar på hjärtat.

Ha ett härligt lov // Emilia

Emilie's Glas Del 3

””Vill” – ja, vad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en syntes av hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för oss än viljan. Alltså: v i l l du?” s.109

Där har vi svaret med den fria viljan, den är bara en samling av massa impulser i vår kropp. Och när jag tänker efter så låter det inte speciellt fel. Jag säger bara: MAGKÄNSLA.

”Allt vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja! (…)

Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill ha all lyckans lust och allt lidandets djup. Vi vill ha handlingens patos och åskådarens ro. Vi vill både ha öknens stillhet och larmet på forum. På en gång vill vi vara den ensammes tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi och ackord. På en gång! Hur vore det möjligt!” s. 119

Jag tycker Hjalmar Söderberg är väldigt klar och tydlig med vad han menar, och jag kan bara säga att jag håller med honom så hårt att mina knogar vitnar.

”Liv, jag förstår dig inte. Jag känner ibland en andlig yrsel, som viskar och varnar och mumlar om att jag har gått vilse. Jag kände så helt nyss. (…)s.175

Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning - : det är kanske inte meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg.(…) s.176

Första budet: du skall icke förstå för mycket. Men den som förstår det budet, han – har redan förstått för mycket.

Jag yrar, det går i cirklar för mig.” s.177

Ännu en gång har vår käre Söderberg en poäng. Jag tror att om man grubblar för mycket över vad allt har för mening så får man ont i huvudet. För det är en omöjlig uppgift att svara på tror jag, det är väl därför som den frågan intresserat så många genom evolutionens gång, att knäcka nöten med meningen med livet skulle se rätt bra ut i cv:t. Där har vi ännu ett exempel som knyter samman några av mina tidigare citat; vi har alltid velat hävda oss och få oss att framstå som så bra som möjligt. ”Survivial of the fittest” kort sagt. Allt ifrån en påfågel till min storebror vill verka så till exempel smart som möjligt, för då verkar vi bättre än vår konkurrent. GAH, alltid detta behov av att hävda sig!

Emilie's Glas Del 2

”Skolgossens ärelystnad efter vackra betyg var mättad och dog bort, och besynnerligt nog, det kom aldrig en mans ärelystnad istället. Jag tror det hela berodde på att det var då jag började tänka. Jag hade inte haft tid till det förut.” s 27 ” ”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindrar människan från att tänka.” ” s. 177

Vi är så uppslukade i en teoretisk värld, vår hjärna (i alla fall min) blir trött. Orkar inte tänka, hinner inte. Jag har börjat komma till en punkt då jag börjar bli trött på det teoretiska tänkandet, jag vill ha det verkliga. All fokus känns på något sätt som att den hamnar på just skolan. Men snart så får vi tid att börja tänka, på riktigt.

”Det är en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man har ju alltid ett begär av att se sig själv och sin strävan i ett ljus av idealitet. Och den djupaste lycka ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka.”s.94

Det kanske är när man inte söker lycka som man finner den. Att man hittar något man letat efter helt plötsligt, när man egentligen gett upp hoppet om att finna det, är jag nog inte ensam om att ha upplevt ett otal gånger. Eller för att applicera det på samhället: En affärsman strävar efter mycket pengar, då får man frihet och möjlighet att skaffa sig andra saker man vill ha; hus, båt, semestrar över världens hörn. Lycka för honom? Mycket möjligt. Men den genuina lyckan ska man väl inte behöva arbeta för, eller?

Emilie's Glas Del 1

Nu har jag haft ett maraton med mig själv, "Doktor Glas" och ett worddokument. Och detta blev del 1 av resultatet:


”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder…
Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.” s.103

När jag var liten brukade jag titta upp på månen, och jag samtidigt som jag visste att månen bara var en måne, så hade jag en övertygande känsla av att den var något mer. Att vrida huvudet uppåt en mörk vinternatt och se den lysa som en stor gul ostbit fick mig alltid att le och känna mig lugn. För min mormor fanns inte i himlen, hon fanns på månen.

”En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade hjälpa henne. H j ä l p a, ja – ja, vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen av oss tänkt sig in i det då. Det som hon begärde av mig då var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min svartgråa spleen kom den episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig… Och för henne betydde det ju lyckan och livet – så som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lovade jag henne att hjälpa henne, och gjorde det - det som skulle göras då.” s.106

Jag tycker att det här citatet träffar mitt i prick på hur jag tror det kom sig att Glas gjorde som han gjorde. Det var ett elakt spratt som gick överstyr. Jag tycker inte att han tänker som en ”normal” människa, fast det kanske han gör ändå, när han övertalar sig att det bara finns en utväg på problemet Gregorius. Han hade ju lovat Helga, och inte kunde han bryta det löftet, då han uppenbarligen förälskar sig i henne. Och det är väl det han önskar innerst inne, att hon ska älska honom, men för att göra det måste han visa sig värdig? Eller visa genom sina handlingar vad han faktiskt är kapabel att göra för hennes skull. Mycket våld har begåtts i kärlekens namn.

En svensk klassiker

Jag har precis klistrat in alla mina inlägg i ett dokument och jag ångrar att jag rättade Maria på lektionen idag med att säga att jag bara skrivit ett långt inlägg. Det var ganska falskt. Det här blir också ett ganska långt men består mest av citat.

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som inte är sant. Jag kan dock inte ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig

Utan att bli för jobbigt djup: det är svårt att vara ärlig. Kanske svårast att vara ärlig för sig själv.

Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.

Nu vet i ju dock att Glas använder plikten som argument för att döda pastorn men när jag läste det här första gången satt jag på bussen till skolan och jag hade läst den ena förargande tidningsartikeln efter den andra. Alla gjorde saker, men de gjorde inte vad som bör göras.

Men honom har kvinnornas kärlek ända från början fallit till som en naturlig rätt, aldrig har han stått i valet mellan hunger och ruttet kött.

Avund äter upp oss inifrån. Men visst är det jobbigt ibland när det går bra för andra?

Om stjärnan Deneb föll på idén att betrakta sig själv sub specie æternitatis, skulle den kanske finnna sig alltför obetydlig för att anse det mödan värt att lysa längre.

Doktor Glas är en mästare med ord.

Hon har en gång som en, som går mot sitt öde

Behöver jag säga något? Okej då: vackert!

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min!

Jag tror att det är utropstecknet som gör att jag gillar det här utdraget. Doktor Glas har varit det mesta genom boken: sympatisk, osympatisk, älskvärd, ensam, kärvänlig, smart etc. Men här tycker jag mig se honom som barnslig.

Nu återgår jag till min kopp te och resterande skolarbete som jag vill få bort innan helgen. Puss och kram, kulturklassen! Vi ses på bloggen!

/// Er wannabe-effektiv och wannabe-kulturtant Karin

är jag en hugo eller är jag en emil?

dagens lektion sa swisch & poff så var det dags att sluta.
iallafall upplevde jag det så.
kändes som att vi inte riktigt hann klart & att diskussionerna låg kvar i luften...oavslutade....
de får leva kvar här i bloggen.......virvla runt....

läxan tills vi ses 13 november:
LÄXA ett: sammanställa dina blogginlägg & skicka till mig. därefter ger jag respons på det du skrivit och om jag anser att du behöver skriva in mer inlägg här på bloggen eller inte. jag kommer även ge respons kring huruvida jag tycker du applicerar perspektiven.


kanske är det så att du hellre vill göra det muntligt för mig istället för att skriva ner 5-6 inlägg...visst...då löser vi det....som ni vet är jag öppen för alla förslag....

så med andra ord.....avvakta med de "uppmanade" 7-10 blogginläggen tills du fått direkt respons från mig.
Sammanställning av inlägg skall vara mig tillhanda senast söndag midnatt. Meddela då även om du hellre vill ha ytterligare muntligt ist. för skriftligt här på bloggen.

Läxa två: Bestäm en roman ( gärna en du tidigare läst & som du fann intressant ) Hitta ett perspektiv som du skall applicera.

Så...snart är det höstlov & då hoppas jag alla vilar & har det gott...

vi ses...mina stjärnor

Jag skriver ner mina tankar...

Därför glömmer jag inte bort dem.

Jag läste ut Doktor Glas iförrgår kväll. Det känns lite som att jag stressat igenom den sista biten och det känns såklart synd, eftersom boken då mister en del av sin karaktär... Jag vill liksom hinna smaka på orden, tänka dem och sedan känna dem så som jag föreställer mej att doktor Glas själv hade uttalat dem.

Jag känner inte riktigt att jag fick någon connection med herr doktor genom min läsning. Jag vet inte om det har att göra med det som Bengt Ohlsson sa: att tjocka böcker ger en så mycket mer. En tjock bok blir som en nära vän, någon man ska umgås med mycket den kommande tiden. Men så kände jag aldrig med boken om dr Glas... Varken boken eller Glas själv hann bli min "vän" och jag fick aldrig någon riktigt relation till boken.

Idag hade vi en diskussion om boken och det tyckte jag var väldigt bra, för då kom jag på saker jag tänkt och då kände jag mej nöjd! Men bäst var att de jag diskuterade med hade en syn på boken som jag aldrig riktigt kom till som de kunde dela med mej och det var väldigt, väldigt givande. Jag tycker redan om boken bättre!

Över lag brukar det faktiskt vara så för mej att jag insett hur bra en bok var först när jag avslutat den och lagt den ifrån mej. Så var det dock inte med Kärlekens historia, det var kärlek direkt! (eller åtminstonde efter 100 sidor...)

Jag har ett litet citat från doktor Glas att delge er, och det knyter faktiskt an väldigt mycket till ett annat inlägg jag skrivit om att jag glömmer allt jag tänker.

"Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen."

Detta är någonting som jag beundrar väldigt mycket. Människor som litar såpass mycket på sina tankar, att de vet att de bästa tankarna kommer igen.

Jag är själv en person som är väldigt, låt oss säga "rädd", för att glömma av mina tankar. Jag har alltid varit väldigt tankspridd av mej och tvungen att skriva upp det jag behöver komma ihåg. Jag kan seriöst få PANIK över att jag är så rädd att glömma av en bra tanke att jag nästan ibland hämmar mej själv från att tänka för långt.. Detta kanske låter lite skumt för er som inte fungerar som jag, men jag är helt enkelt rädd för att komma på någonting som jag vet att jag kommer vilja minnas i framtiden, men senare glömmer av!

Jag hade velat kunna säga som doktor Glas, att jag inte behöver vara rädd för att glömma av mina tankar för de viktigaste, de som jag verkligen vill skriva om, de kommer att dyka upp igen. Frågan är bara om jag är en sådan person?

Jag ska göra en liten bekännelse... Inspirationen till detta blogginlägg fick jag när jag läste i boken, på sidan 70 där jag hittade citatet. Genast tog jag upp min penna, skrev "70" - därefter citatet. Sedan ringade jag in "70" med en ljusblå penna och skrev Blogg! efter så att jag skulle komma ihåg att skriva det här...

Så nej, jag är inte som dej, doktor Glas.

Men jag har åtminstonde lärt känna dej lite bättre!

/FRIDA<3

?

Jag sitter i min säng och lyssnar, tänker, filosoferar och studerar. På TV surrar Kobra och ikväll handlar det om amerikanska val (främst valet mellan John Kerry och George W Bush) och hur politiker, internet och journalister ljuger för sina åskådare. Ett gäng med kostymgubbar svär en sanningsed och säger sedan en efter en i mikrofonen "I believe that nicotine is not addictive".

George W Bush gör sitt State of the Union-tal och fastslår att "either you're with us or you're with the terrorists". Jag tänker på hur en kvinna stod mittemot John McCain och grep tag i hans mikrofon och sade "jag ska rösta på dig. Jag litar inte på Obama. Jag har hört... Han är arab". Jag tänker sedan på hur förfärad John McCain såg ut efter att hon sagt det och han gjorde sitt bästa för att meddela sina väljare att Obama inte är arab och att även om han var det så skulle det inte göra honom till en sämre människa, utan att förlora sina väljare (utgången blev att McCain sade en mening som kunde tolkas som om att Obama är en god familjefar PÅ GRUND AV att han inte är arab)

Jag försöker ta reda på om det är värt att gå till vårdcentralen imorgon för den hemska hostan jag har haft i flera veckor nu som håller mig vaken om nätterna.

Sedan tänker jag på naturkunskapen och jag försöker med all kraft fatta hur man räknar när det kommer till molykälformler. Jag försöker komma på hur jag kommer att ha använding för all propan, butan och eten i min framtid.

Jag försöker bestämma mig vad som ska ske efter allt detta, efter att 100-poängskurserna är över. Vad jag ska göra efter gymnasiet? På middagen i fredags sade tjejen som redan tagit studenten att ingen har gett henne något jobb på grund aennes betyg, alla jobb hon har haft har hon fått via kontakter och meriter. Men min visa farbror gnällde på sin örebrorska att jag ska fortsätta plugga för annars kommer jag att bli som honom.
"Jag har bara haft tur. Jag är för fan helt tom i bollen utan min eftergymnasiala utbildning. Fortsätt plugga och bli något stort. Bli för i helvete inte som jag: fast på ett sketet, jävla kontor i 30 år". Farbror Lennart kan minsann tala klarspråk men gör det honom mer rätt än andra?

Allt detta virvlar i mitt lilla förvirrade febriga huvud och Dr Glas beskrev det bäst själv på sidan 74.

Liv, jag förstår dig inte

/// Er wannabe-allvetande och wannabe-kulturtant Karin

liten är man..

nja.. kanske lite onödigt inlägg, för det har väll inte speciellt mycket koppling till boken.. men jag har funnit ännu ett citat som rör mig.. förmodligen rör det flera också...

"... vad är natten, vad är det som vi kalla natten? Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig kängla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna, solen." (s.121)

Fan va små vi är!

Egentligen helt meningslösa.. känns det som, när man jämför sig i citatet..

som myror i en myrstack..

nej.. derimerande inlägg hittils.. vi avslutar med nått mer uppmuntrande :)

".. du ska blygsamt mäta med ditt eget mått, efter ditt stånd och dina vilkor, människan-jordbebyggarens stånd och vilkor. Då är jorden stor nog och livet en viktig sak, och natten oändlig och djup." (s.121-122)

-Marina

beundransvärt...

Med tanke på min lilla diss till språket i mitt förra inlägg, vill jag också påstå att det faktiskt finns saker med själva sättet Söderberg skriver på är ganska så beundransvärt. Det jag främst beundrar är användningen av dagboksformen, att han endast lägger fram det som för karaktären är av betydelse. Att han bara skriver det han tänkt en eller flera gånger.. men det visar också på hur hans tankar rör sig, vad som stannar i tankarna och vad som försvinner förbi ganska så fort..

"Med ett muntert 'god morgon' red hon förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta av långt borta vid en krökning av vägen, hon föll i skritt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i drömmar... Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi varandra ett par gånger på en kort stund.

*

Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett alldeles särskilt sätt står i förbindelse med vad som i många år och ända till helt nyligen var min dröm om kvinnan."(s.82)

i kontrast med...

"Men jag läst grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska. (...) Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag lära mig något nu, det är kanske inte för sent.

*

Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.

*

Jag undrar om inte Kristin är har middagen färdig snart..." (s.70-71)

Ja, vad sitter kvar i huvudet och tankarna, vad gör det inte? Vad är viktigt för Glas och vad är oviktigt? Det är ett beundransvärt fint skrivsätt författaren valt att framföra det på.. och meningen blir väll den, att man ska förstå Glas.. man ska sätta sig in i att tänka som honom.. och det tycker jag Söderberg lyckas med väldigt bra genom detta..

men jag håller fortfarande kvar min lilla diss.. att språket i sig är alltför.. nja.. va ska man kalla det? jag känner en distans till det.. men ja, det skrevs ju ioförsej för 100 år sedan.. språket har väll ändrats en del med tiden..

- Marina

the reality

Nu har jag bestämmt mig, för tillfället i alla fall. Jag funderade på vilket prespektiv jag skulle se boken utifrån, var velig ett tag, men sedan bestämde jag mig för det ideologikritiska perspektivet. jag valde det säkra före det oskläkra om man nu kan säga så ,alla är väl knepiga på sitt sätt. Just nu känns det som om min hjärna är på väg in i koma, och att välja något mer ut,manande klarar jag nog inte av som det ser ut nu. Kanske beror det på att som du sa marina, fasten jag då bara har kommit 70 sidor, att jag inte heller känner att jag har kommit in i boken rikigt, vet inte om det beror på mig eller hjalmar söderbergs sätt att uttrycka sig, det är synd eftersom detta är en omtyckt och välkänd klassiker.

the reality, verklighetennu handlar det om livet, den verkliga vardagen, människan i sig. svek, kärlek, hat, bitterhet you name it...

detta citat har nämnts men men,

"samma feta, grådaskiga ansikte, sammaa smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen". s8

söderberg har fångats realismens anda, han b4skriver det fula noggrannt i i detalj, jag kan rikigt föreställa mig gregorius stå där i predikstolen och se allmänt sliten och grå ut.

"vi hade kommit att prata om prostitutionen. hon mindes allt vad jag hade sagt och upprepade det för mig - det var något mycket enkelt och vanligt, dessa stackars flickor äro ockås människor och böra behandlas som människor o. s. v. men hon hade aldrig hör någon tala så förr. sedan dess hade hon sett upp till mig. det var därför hon nu hade fått mod att anförtro sig åt mig." s.23

det första; prositution, det är accepterat att se detta som något som faktiskt sker i samhället, inget vi skall försöka gömma undan. att prata om verkligheten, the reality låta människor bli informerade om vad som sker.

det andra; helga hade lyssnat på ett samtal mellan pastor gregorius och dr. glas där dr glas visade en sådan mjukhet för kvinnor att de är faktiskt människor precis som män, att prostituerade borde behandlas med respekt som människor, detta fick helga att anförtro sig åt dr. glas. kvinnor vid den tiden eller kvinnor över huvud taget har alltid varit underordnade männen mer eller mindre, och att nu dr. glas visade sin respekt medmänsklighet, då kan jag förstå att helga kände trygghet hos honom.

ännu en tanke varför dr. glas känner sådant hat för gregorius. för när dr.glas berättar om sin barndom nämner han att hans pappa ofta gav honom stryk och när det var rättvis stryk hade han svårare att förlåta honom. dr glas säger också att "men det värsta var att jag alltid kände en så stark fysisk motvilja mot honom" s. 74

relationen som finns mellan förälder och dess barn kan man aldrig psykiskt komma bort ifrån, heller inte fysisk, inte på samma sätt som med en vän. dr. glas säger okcså "en tid hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. men så blev hon ju sjuk och dog. jag märkte då, att han började sörja henne mera än jag själv förmådde med mina femtån år, och då kunde jag ju inte hata honom längre." s.75

det jag vill komma fram till är att dr. glas har en inneboende bubla av hat och strid för seger inom sig som han vill få ut, måste få. han fick aldrig ut den på sin pappa, han förlät honom för han älskade sin fru presis lika mycket som glas älskade sin mamma . kärlek är känsligt för dr.glas , när han nu vet att helga känner avsky för gregorius, och han själv ser sig som segrare, helga har ett förtroende för honom kan dr.glas få ut sin ilska sin seger att vinna över gregorius....

oj vad detta blev snurrigt, knapt att jag själv förstår. hoppas det är förståligt.


god natt /karolin

all denna meningslöshet..

"Ty det du säger kan inte, får inte på några vilkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa" (s.102)

Jag känner mig dragen till detta citat.. kanske för det är precis så jag känner ofta.

När man hör alla hemskheter som händer i världen, om sådant som vi själva skapar, människan.. sådant som folk dagligen gör, och som vi ofta inte ens kastar en blick eller tanke åt.. hur vi behandlar och har behandlat varandra. Helt i onödan. Jag förstår inte varför. Och när jag försöker förstå känns det som att det inte finns någon utväg, någon lösning.. att världen och människan aldrig kommer att ändras.. och allt känns bara så kallt och meningslöst..

helt meningslöst..

-Marina

Försenat citat ur Kärlekens historia :) ...och Dr. Glas

"Han lärde sig att leva med sanningen. Inte att acceptera den, men att leva med den. Det var som att leva med en elefant. Hans rum var mycket litet och var morgon måste han tränga sig förbi sanningen för att komma till badrummet. För att nå något till byrån ochhämta ett par kalsonger måste han krypa under sanningen och hoppades bara att den inte skulle välja just det ögonblicket för att sätta klorna i honom. På nätterna när han slöt ögonen kände han hur den svävade ovanför honom."

Jag vet att alla har kommit över den boken nu men jag älskar det här citatet så jag var tvungen att ta med den iallafall :). Jag tyckte om hur boken kunde ibland rätt som det var beskriva vad jag har känt, saker som man har haft inom säg och velat säga till någon annan men man visste inte hur. Det här är ett exempel på en sån sak, jag visste inte hur jag skulle beskriva för min mamma om hur jag kände under en väldig jobbig period i mitt liv, jag visste inte hur jag skulle förklara den hemska känslan som kvävde mig på morgonen när jag vakna och skulle göra mig redo för skolan, jag visste inte hur men jag visste att hon behövde få veta, hon är ju min mamma. Så därför kändes det lite skönt när jag hittade en liten beskrivning på det, kanske kan visa det för min mamma nu.

Jag hittar inte såna meningar och beskrivningar i Dr. Glas, jag hittar inga citat som jag känner "den är jätte bra!" men jag gillar endå språket, på något sätt så kan jag bli lugn av att läsa den och jag tycker att det är roligt att få reda på hur människorna tänkte på den tiden av någon som levde då och var med i det samhället. Jag gillar tanken av att någon som levde under en helt annan tid läste samma bok som mig och förmodligen uppfattade den annourlunda p.g.a. den tidens samhälle.

En grej till.......

"samma feta grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundliga gemena blick bakom glasögonen. Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare...."

Det är många som har sagt att dem känner den här avskyn själva för Gregorius p.ga. Dr. Glas beskrivningar, men jag känner empati för honom istället. Desto mer Dr. Glas beskriver honom som en ful och hemsk person desto mer jag tycker synd om honom, eftersom att någon avskyr han så mycket utan att han har gjort något mot honom. Men sen är jag en sån jobbig person som tycker synd om alla om inte dem har gjort något riktigt elakt, jag tycker synd om Gregoris för det jag nyss förklara, jag tycker synd om Helga för att hon var så förrvirad och orolig och därför valde sig att gifta sig med en präst och krånglade till sitt liv ännu mer och tycker synd om Dr. Glas eftersom att han är så ensam och när han väl blir förälskad i en kvinna så är hon gift och har en älskare. Vad synd det ska va om alla! Anisa

Kärlekens kraft.. kanske?

Jag har läst och läst och läst i denna bok.. jag har kommit till sidan 120, 67 sidor kvar.. men det underliga är att det känns som jag fortfarande är i det stadiet att jag inte "kommit in" i boken.

Jag har lite svårt för texten och språket, som jag i början var ganska förtjust i, men som jag nu bara känner mig distanserad till. Språket tilltalar mig inte, det suger inte in mig i handlingen.. det känns ungefär som att läsa i filosofiboken, man får läsa samma sida 3 gånger innan man förstår vad som står på den.. och istället för att sugas in i handlingen, så hakar jag upp mig på de delar av språket som jag inte förstår.. som t.ex;

"Och dikterna själva, är det då verkligen de som skriva tiden lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till." (s.66)

"Man säger att en hjältes sömn vid lägerelden, med ränseln till huvudgörd, skall vara vacker att se..." (.65)

skriva tiden lagar? att de se ut till? ränseln? huvudgärd? Vah? Jag kan inte läsa utan att sitta med en ordbok, om jag ska förstå vad som står...

och ja.. det visar väll helt enkelt på hur mycket vårt språk har förändrats under dessa 100 år.. och 100 år är väll inte så lång tid egentligen, min gammelmormor är 90 nu, 100 år är ju bara lite mer en ett normallångt liv.. men det hinner hända mycket under den tiden.. och jag kan inte låta bli att fråga mig själv, hur kommer samhället och språket se ut när jag är (om jag nu blir det) gammal och skrupplig?



Men i vilket fall som helst har doktor Glas väckt en del tankar, ganska många tankar, i mig.. om moral, om etik.. om vad som är rätt och och vad som är fel.. om anledningarna till varför han skulle begå ett mord (som Emma så vänligt avslöjade :P) på en pastor som egentligen inte hade gjort HONOM något illa.. och jag har funderat lite kring varför han skulle komma att göra det.. och ja, jag kan ju ta en bit i taget..

Redan i inledningen av boken avslöjar doktor Glas sitt avsky mot Gregorius.. hur dåligt intryck han gjort på honom.. och det är där det börjar, med ett dåligt intryck från en ful präst-gubbe till patient..

"Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen." (s.8)

han är så ful, han är så avskyvärdigt störande att ha att göra med, han bara är så ivägen..

"Men hela min lätta och lugna stämning var borta, mötet med prästen hade fördärvat den" (s.9-10)

Men denna grund skulle nog aldrig få doktor Glas att ta beslutet till mord.. utan det kommer upp, steg för steg, när han utvecklar sitt hat mot honom.. vilket han gör av flera anledningar..

mycket grundar sig i hans syn på sex.. som han framstället väldigt klart på sidan 17.. då han berättar om när han fick reda på hur sex gick till..

"Men i den stunden var det mig som om Gud själv hade ritat något fult på den blå vårhimmeln, och jag tror egentligeb att det var då jag först började undra, om det verkligen fanns någon Gud."

och Gregorius, som ser det som hans rättighet att ha sex med sin fru Helga.. även om hon säger nej. Hon har alltid haft svårt för det, men han har inte brytt sig. Och att han fortsätter även efter att doktor Glas varnat honom för hennes "hälsa", att han ändå tvingar sig på henne. Om man anser att våldtäkt kan ske inom ett äktenskap så är det våldtäcksman han är. Och han skyller sina kroppsliga begär på Guds vilja till barn, som om Gud skulle tillåta honom utföra sin "rättighet" till våldtäkt på sin fru..

det visar sig ju också att doktor Glas faktiskt älskar Helga, eller iallafall tycker väldigt mycket om henne.. och jämförelsen av Helgas situation och doktor Glas känsla av att han måste hjälpa henne skildras väldigt bra i detta citat, främst hans känsla och uppfattning av situationen..

"..jag hör ett nödrop; jag springer efter skriet och finner en man i begrepp att åldföra sig på en kvinna. Jag gör naturligtvis vad jag kan för att befria henne, och om det blir nödvändigt, dödar jag mannen." (s.110)

"Här är det inte fråga om enstaka fall av våldtäkt utan om ett lifsvarligt förhållande, som väsentligen består av fortsatt, upprepad våldtäkt" (s.113)

"Kan en man låta den han älskar skändas coh smutsas och trampas inför sina ögon?" (s.113)

Hur skulle han kunna leva med att inte ha räddat sin älskade när han kunde? Att bara se på, som en åskådare.. Det var hans fel att hon var olycklig och inte kunde släppas fri till lyckan..

"Nej, bort med en sådan, bort med honom bort!" (s.109)

Hans älskade måste få vara lycklig.. Gregorius måste bort..

-Marina

ÅH, VARFÖR SÅ SYMPATISK DR.GLAS?

Ja hejsan allihopa jag sitter nu i min säng och har stulit min pappas laptop. För övrigt köpte jag boken igår och har läst till sidan 67 och har klistrat in 21 lappar. Om jag fortsätter i detta tempo kommer jag i ha 56.7 lappar i slutet av boken.

Varför så många lappar? kan man undra. Många lappar många tankar. Inte bara mina tankar utan Dr. Glas tankar. Hela boken är som en filosofi, Dr Glas filosofi och han skriver i sin ensamhet de enkla och kompicerade tankar som föds i hans huvud då han är med om och bevittnar olika händelser.

Denna person är mycket besynnerlig om jag får säga min mening. Det finns saker han stark inte tycker om och man vet inte varför. T.ex:

"Sommarsöndag. Dam och kvalm överallt, och bara fattigt folk i rörelse. Och fattigt folk är tyvärr mycket osympatiskt." s59

och

"(...)men en begravning är i alla fall ett stort nöje för en kvinna i hennes klass och jag hade inte hjärta att neka henne permissionen." s59

Hur ska man tolka detta?
Till och börja med måste jag säga att jag fortfarande inte känner sympati med D.G. jag kan samtycka med honom, men samtidigt ser jag alla hans brister.
Han är en så trött man. Så trött på livet, på detta ensamma liv. Han har ingen att irritera och provocera hemma som kommer förlåta honom, och plikten tillåter honom inte att göra det mot sina pacienter. Då tar han ut det på folk som ändå är mindre värda.
Sedan har vi ju det stora offret.... Gregorius. Där hittar D.G en anledning till att vara elak, för det första är G allt det han tycker är osympatiskt. Sedan får han det bekräftat av hans fru att han är en lymmel.

Så får han ut sin ilska över det stora misslyckandet i hans liv.

Det räcker inte att han är läkare, högt repekterad. Nej, han förlorade kärleken och därmed förlorade han sitt liv.

För att hålla med Felix, detso mer man läser, desto bittrare blir D.G.

Han har ingen kärlek utan vill istället rädda en annan.
Självklart man får sammtycke med den förvirrade stackaren och tycker att G är ett äckel.

Här känner jag mig, som tidigare sagt, extremt kluven. Båda dessa män är otroligt förvirrade i sitt liv. Vet vad dem vill, men vet inte hur de ska få det.

G förlitar sig på Gud, ty det är så han är uppväxt och skolad.

D.G. förlitar sig mer på sina erfarenheter. Han är en mycket försiktig man med hög moral och gör bara saker om han har tänkt efter noga.

G tillåter sig själv att vara desperat, han tillåter sig själv att fortsätta hjärntvätten på sin fru, som hennes föräldrar startat. Han tänker inte på att göra henne lycklig, bara det är bra för honom. Hon är svag och kan inte stå emot honom på egen hand.

D.G. är lika desperat själv, men har ändå en måtta självdiciplin. När denna man som han så innerligt hatar, innan han får reda på mer (som sagt ovan) utför den handling han tycker sig äcklas av mest - tappar han förståndet helt och hållet.
Innan han hjälpte Ms.G pratade han om plikt hit och dit. När slutade det gälla?

Allt han någonsin hållt inom sig kommer ut och G får ta smällen och möta sitt öde.

// Emilia

God kväll

Lite underligt att jag, en fredags kväll bestämmer mig för att titta in på vår fantastiska litteraturblogg, men trött som jag är efter hårda träningspass och en jobbig skolvecka hade jag ingen lust att göra något kreativt ikväll, förutom att slappa! men det är faktiskt riktigt härligt, ni vet säkert vad jag menar=)

Efter gårdagens lektion har jag faktiskt inte hunnit reflektera på frågan:vad tycker ni om boken? Jag vet inte om jag är lite seg denna gång (igen) , men det jag kan säga är att jag tycker boken är bra och underhållande.

Trots att den är skriven på 1800 talet känns den väldigt modern och jag störs inte av den äldre svenskan, snarare blir det en skön kontrast till den "moderna" känsla jag får. jag gillar Dr. Glas för hans ärlighet, han är rak och mänsklig. sedan fick vi då veta att Dr. Glas kommer att mörda xxx ( jag avslöjar inget för er som inte vill veta) jag känner nu att min respekt för honom tynar bort. men varför? vi har väl alla tänkt ( inte helt hundra dock, jag kanska är väldigt hård) jag vill döda den kossan! trots att vi säger det menar vi egentligen inte det. vi vill ju bara känna oss lite bättre, lite starkare, lite snyggare.

vi borde nog sluta dömma andra, även om det ibland inte är lika lätt, för vi är ju alla väldigt lika i grund och botten. vi har bara olika skal, med olika åsikter men känslor och försvarställningar som vi intar, är vi alla i grund och botten laddade små djur som är redo för strid.

hur skulle vi annars klara av tre år på donner:P?!

vet inte riktigt vad detta inlägg skulle leda till, inte mycket, men för att göra min fredag lite mer kreativ så har jag nu lyckats!!



/Karolin

Jag glömde ...

Efter min lektion kom jag på flera saker som jag hade tänkt att ta upp men som försvann i stundens hetta.

Ett citat t.ex. Som jag tyvärr inte lyckats hitta sidnummer på. Nu när ni läser kan ni få bli mina detektiver.

Som lärarstudent har jag stött på det här citatet mängder med gånger på föreläsningar på "peddan". Speciellt specialpedagogerna är förtjusta i det.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till var pris som helst."

Även om jag har svårt att applicera det på mig själv (ett sådant erkännande är förbaskat svårt) så stämmer det antagligen in, både på mig och på oss allihop.

Jag överöses just nu med böcker som "du bara måste läsa". Jag tror jag har påbörjat 3 stycken som ligger lite utspridda här och där med hundöron och post-itlappar i. Får se till att läsa klart bara. Gregorius är en av dessa. Läsa, läsa, läsa!

Tack för smarriga kakorna, jag är fortfarande kakmätt.
/The lärarkandidat, Emma

och om bilden inte sa tillräckligt.
// i

Att sträckläsa eller inte...

…det är frågan.
Eller? Det finns ingen ingen som mitt under en pågående film skulle pausa för att göra något annat en stund sätta på stoppa igen äta middag titta en liten stund gå och lägga sig… Kort sagt; ingen förväntar sig att en film ska hålla för samma hårdhänt uppstyckande behandling vi ofta ger böcker. And yet. Under skolåren har jag gång på gång fått samma urvattnade tips; ”Läs lite varje dag. Kanske bara 10, 15 sidor, så går det lätt”. Men. Välviljan biter sig i svansen. Läser du 10 sidor hinner det verkliga drivet aldrig infinna sig, berättarröstens rytm faller aldrig på plats.

Så Äntligen tänkte jag när Maria trotsade konventionen och istället sa; ”Sätt er tillrätta och Läs! Ordentligt. Helst flera timmar” Tack Maria för att du struntar i lärarkoden den heliga, den är inget vidare i alla fall.

Sättet att angripa ett verk påverkar vilka av dess värden som kommer fram i ljuset. Att sträckläsa The History of Love lyfte fram dess pusseldeckarpotential. Små ledtrådar planterades ut i texten vilket, förutom att det är ett snyggt sätt att sammanlänka parallella historier, triggar vår inneboende mysterieentusiast. Jag insåg när jag läste hur mycket jag saknat det. När jag var 11 12 år hade alla böcker inslag av mysterium. De föräldralösa syskonen hade naturligtvis en dold historia, jag gjorde det till en sport att redan efter ett kapitel eller två gissa mig till vilken karaktär som skulle visa sig vara deras hemlige plågade far.

små detaljer.

”, signed his name: David Singer.” åh

”We sat together on the porch of Isaac Moritz’s house, swinging on a bench and watching the rain.”(Alma utanför Isaacs hus) “I took of my raincoat…”(Leo i huset) regn. där också. “I thought I heard laughter, but told myself that it was only the little boat creaking in the storm.” de var där samtidigt?

Ödets nyck. Min längtan efter det.
God kväll

en thédrickande litteraturvetare

& fröken läser sin favoritblogg, gläds åt skrivglädjen, gläds åt de fria tankarna...
fascineras av det personliga...
det är magi att läsa era ord...era reflektioner...
jag vindlar upp på höga höjder......& där virvlar jag runt bland er stjärnor...
mina litteraturvetar"stars"...


" Jag berättar icke allt om mig själv. jag berättar blott det som behagar mig att berätta;men jag säger ingenting som icke är sant. jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig. " s. 32

Söderberg är Söderberg & det finns många fantastiska citat att beundra. Ovanstående citat är så träffande. Just när det gäller livet, hur vi människor för det mesta agerar och beter oss.


kakorna var heaven!

emma kommer med mer detaljerad resumé kring dagens lektion.

jag återkommer med lite mer litterära tankar ... längre fram

godkväll!

Det är inte för inte som han kallas för Führern

Anklagad för tystnadens brott måste han ursäkta sig genom att brutalt förstöra dess ömtåliga flöde.

”Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt och något komiskt…”

Vad säger ni. Doktor Glas kan väl knappast ha varit på en av våra lektioner?

9. The combat of Jacob with the Angel



Han viskar något om
Tillit
Att vi måste våga tro.
Vänta på honom.
Han säger att det skall löna sig.
I slutet, skall det löna sig.
I väntan skall vi finna,
vägen hem.

I denna saliga väntan,
på honom som är
och på honom som skall komma
viskar han lågt, nästan mumlar.
Vi kämpar för att höra.
Fäktar, slår oss blodiga,
för att höra,
för att förstå.

-bara en liten stund till…
vänta så skall du få se.
-tror du mig inte?

Kling, klang.
Vi skålar i vin.
Skrålar: ditt svin!

Orkar inte mer.
Andedräkten
känns märkligt varm.

Hjälparen kommer.
Han viskar något om tillit
-tror du mig?
Svarar: - vad är det du vill?
Tystnaden ekar.

Gud har inga ord,
därför är hon fri.

Människan har ord,
därför är hon fångad.
Fast i sitt språk.

Den tyste Guden är
Min Gud.

och du bara väntar
tills vi glömmer allt.

-svara, säg sanningen.

Den tyste guden är
Vår Gud.

-sanningen, va, hör du det?

Den tyste är gud.

-sanningen, fnös Marc Chagall.

amen.

Och så har han sammanfattat det. Titta på bilden, känn och hitta de stora stråken och de små detaljerna.

För mig är den här målningen Kärlekens historia.

Diskussionen om språkets betydelse har förts.

"Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg."

Så vad mer kan jag säga?

”När människorna hade börjat känna, växte deras önskan att känna. De ville känna mer, känna djupare även om det ibland gjorde mycket ont. Folk blev beroende av känslorna. De ansträngde sig för att avslöja nya känslor. Det är mycket möjligt att det var på så sätt konsten föddes.”

Även om herr Glas har en än mer precis känsla i åtanke...

”Ur änniskornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den (…) och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”

Frågan är ju om han kände vår gode Glas.

Hur som helst.

Känn.

Hur Känns det?

Jag ursäktar min frånvaro. I

nleder med Babel, avslutar med Babel:

"Jag var en förljugen pojke. Det berodde på att jag läste så mycket - under lektionerna och rasterna, på hemvägen, om natten under bordet, dold av duken som hängde ända ner till golvet."

PS. vad är det med ryssarna, deras kreativitet och deras relation till Gud?
Dostojevskij, Rachmaninov, Tolstoj, Babel, Chagall och ... Gursky

K L A R T E X T

”Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke idag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme.”

Om det är tillåtet att jämföra konst och konst… så måste jag säga att jag föredrar Doktor Glas framför Kärlekens historia. Varför? Ja, det har jag inte kommit underfund med ännu – men tänker ägna kursen Litteraturvetenskap/Personlig utveckling till att så göra… Ser fram emot våra möten…

…har än så länge en provisorisk teori om att det kan härledas till utgivningsår. Jag fascineras av likheten mellan Doktor Glas och mig själv mer än jag gör av att Nicole Krauss karaktärer berör. Att jag skulle känna igen mig i Leo och Alma tog jag nästan för givet eftersom den är så nyligen författad – men att jag skulle identifiera mig med Söderbergs skapelse var mer oväntat. Och kanske var det förvåningen som väckte min kärlek.

”Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt.”

Även om vi befinner oss i olika sammanhang, och därför borde bekymra oss för olika ting, så tror jag att det finns saker som är oföränderliga. Och att det är just den sortens litteratur som står sig – den som kan beskriva Människan. En anpassningsbar varelse på många sätt och vis – men på andra, Beständig.

”I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.”

Inom det beständiga finns dock en ständigt pågående förändring. Och i takt med att vi gör det, förändras också vårt sätt att uttrycka oss. Själen blir ny, handstilen ny – och vi märker det lika lite som vi märker kroppens åldrande. Men så finner vi någonting från förr…

”Det stod skrivet: ”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.” När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har nedtecknat? Minns inte.”

Helt plötsligt ligger en omöjlighet i att identifiera oss med oss själva eller ens minnas känslor vi bar på då. Är det inte lustigt?

Människan och samhället är i ständig förändring och vi gestaltar det ur den vinkel vi är kapabla att skåda verkligheten just då… kanske kan vi aldrig undslippa att vår samtid speglas i vårt författande men samtidigt kan vi förvänta oss att det hundra år senare kommer vara svårt att utläsa vad vi eller någon annan menat och önskat referera till.

”Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.”

Tack och lov bytte de namn på det ställe som inte längre var sig likt. Det blir lättare så. Men, jag kommer alltid att kallas Maria – men likt ett torp så städas, smutsas, renoveras, rivs och påbyggs jag. Kom in på en kopp kaffe om du har vägarna förbi… Du skulle inte känna igen mig.

”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder… Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

Samma symbol – olika innebörd beroende på betraktare. Men skulle Månskenet alltså vara mindre värt för att det är ”i andra hand”. Skulle upplevelser vara mindre värda för att de upplevs i andra hand. Skulle känslor vara mindre värda för att de känns i andra hand. Ja, i så fall är det väl lika så bäst att vi lägger ned allt vad litteratur heter…

”Alla mina tankar och drömmar om natur äro troligtvis byggda på intryck från dikt och konst.”

Kanske är det istället så att andrahands -sken, -upplevelser och –känslor är de bästa. Har vi innan detta citat ens funderat över vilken oerhört viktig roll litteraturen spelar i våra liv. Inte bara för att drömma oss bort och lära känna nya vänner och världar – utan faktiskt för att ens kunna se våra egna och vår egen…

”Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som ha diktat och tänkt och sett för oss andra.”

”Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju många författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, och bland dem också mig.”

”Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet där borta med mina egna ögon, jag ser dem med Strindbergs…”

Någonting värt att tänka på: Med vems ögon ser Du?


Vid vårt förra seminarium hakade jag upp mig på Nicole Krauss sätt att beskriva språkets otillräcklighet samt tvetydighet. Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg. Att ens diskutera vissa saker förefaller mig absurt. Att ifrågasätta uttryck kan ibland inte bli annat än löjligt – och jag har sällan funnit ett bättre exempel än följande:

”- Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
- Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka.”

Även Herr Söderberg tvekar ibland och ger exempel på att det långt ifrån finns ord för allt.

”Hur skall jag lyckas skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.”

I de fallen får man, likt ovan, akta sig för att beskriva ämnet precis. Istället söka någonting som kan liknas vid vad man ämnar gestalta.

ex …mumsiga metaforer…

”…jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda.”

Språket må vara fattigt, men sätten att uttrycka sig är oändliga till sitt antal…



*

”När ett barn födes vanskapligt, dränker man det. (Seneca.)”

*

”Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.”

*

Samma mening – olika uttryckt. Den andra i ordningen kan tänkas vara skapt i en tid då ordspråket ovan kändes alltför kallt och hårt. Omformulering och undertext – någonting som idag finns överallt… och så var vi tillbaka vid ”Lyssna inte på vad jag säger, utan på vad jag menar.” Men vad var det vi sa? Jo, just det. Jobbigt. Mkt Jobbigt.

Och slutligen, en av våra absolut vackraste sanningar någonsin:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vilken fas befinner Du dig i… ?

”Jag skriver inte ner alla mina tankar här. Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.”

”God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.”

”Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.”

Ses imorgon //ET

Nobelpriset

På torsdag meddelas vem som får årets Nobelpris i litteratur och GP har en tjänst som innbär att ett SMS skickas med namnet på den som blir årets vinnare.

Såhär gör du: skriv ordet NOBEL i ett sms och skicka till nummer 72010. När pristagarens namn offentliggörs på torsdag får du namnet i ett sms. Tjänsten kostar 3 kronor.

Förhandstippade är Amos Oz, Adonis, Joyce Carol Oates, Claudio Magris, Inger Christensen och svenske Tomas Tranströmer.

Puss och kram///
Er wannabe-Horace Engdahl och wannabe-kulturtant Karin

Med tanke på min diss...

Det stod väl ganska klart för alla som var där i torsdags som fick lyssna på mitt babblande om fyraåringars berättartekninker, Generation Fett och min diss av boken att inte gillade den. Men jag känner ändå ett otroligt tvång att meddela alla att jag trots detta ändå känner en otrolig respekt för boken.

Märkligt eller hur?

Puss och kram///
Er wannabe-frisk och wannabe-kulturtant Karin

PS. Vi ses på torsdag!

Det fantastiska språket

innan vi lägger kärlekesn historia bakom oss för denna gång, villjag förmedla ett sista citat.

"Jag hade väntat hela livet på henne, hon var motsatsen till döden..."

jag tycker detta tydligt speglar Nicole Krauss fantastiska oförutsägabara sätt att skriva, specialet under leos berättelser. jag tycker speciellt den sista dela av meningen är klockren, "...hon var motsatsen till döden.." nicole kunde lika gärna skrivit, hon var mitt liv, eller något liknande.

det är just detta som gör boken så bra, att skriva det oförutsägbara, motsatsen.

trevlig helg

//karolin

litteraturpratet

live kring kärlekens historia är till ända. det är vemodigt. det är lite tomt. men jag måste säga att efter dagens litteraturlektion är jag upplyft, upppfylld och GLAD över era underbara tankegångar som virvlar än hit än dit. det virvlar upp och det virvlar ner....det är uppfriskande, glädjande och en fridens oas att sitta och lyssna på er när ni diskuterar...bara så ni vet...även bloggen är fantastisk att läsa med era reflektioner. fortsätt så.

det är synd att felix lyst med sin frånvaro under två lektioner. hoppas att du på något sätt bidrar till att lyfta fram dina reflektioner...för vad är väl en stundenmitfelix, utan felix?

nästa vecka:
emma är er lärare...hon kommer göra något med....
realismen , doktor glas, bengt ohlsson, gregorius etc etc
jag söker upp er så fort jag får boken. läs 40 sidor tills nästa gång....den är lättläst, så ni kan säkert läsa mer...bestäm själv

en kopp jordgubb/havtornthé väntar...
vi ses
MQ

Quotes and some thoughts...

s.181
“I finally understood that no matter what I did, or who I found, I—he—none of us—would be able to win over the memories she had of Dad, the memories that soothed her even while they made her sad, because she’d built up a world out of them she knew how to survive in, even if no one else could.”

s.192
”Every year, the memories that I have of my father become more and more faint, unclear, and distant. Once they were vivid and true, then they became like photographs, and now they are more like photographs of photographs. But sometimes, at rare moments, a memory of him will return to me with such suddenness and clarity that all the feeling I’ve pushed down for years springs out like a jack-in-the-box. At these moments, I wonder if this is the way it feels to be my mother.”

Detta är ett exempel från mig hur Nicole Krauss sätter print på det man (jag) har virvlande inom sig.

Glömska, saknad, komma ihåg, minnen, minnet. Är det en freudiansk försvarsmekanism det också? Vår hjärna (detet, jaget..??) har det som en grundfunktion att sakta men säkert ersätta gamla upplevelser (för det är väl det minnen är?) med nya. Vi ska leva i nuet, det som har hänt det har redan hänt. Ingen idé att gräva ner sig och försöka komma ihåg.

Vi glömmer för att på något sätt läka oss. Men är då alltså många minnen dåliga? För varför skulle man annars inte komma ihåg så mycket mer?

Nej, det låter galet. Alla har vi stunder vi önskar att vi kunnat etsa fast på näthinnan, i vår ”själ” (om vi nu har en sådan), eller var nu vår fantastiska apparat till kropp lagrar dem. Kanske finns de i naglarna? Och för varje nagelbit som vi river, biter, klipper bort så försvinner en del av ett minne.

Eller så väljs det hela tiden ut minnen i oss som inte längre har hög prioritet, (vem kan förneka att huvudet känns fyllt med andra vetskaper än gångertabellen efter ett sommarlov?), för att ersättas med nya, mer nödvändiga. Hjärnan (av ren fördom antar jag den) kanske har ett max lagringsutrymme, precis som en mobiltelefon där det finns uppdelat hur stor andel foton, musik, sms med mera som får plats totalt i telefonens minne.


Om jag någon gång, mot förmodan, får chans att ställa en fråga till Gud (vem det nu än må vara), och man antar att det är (vem det nu än må vara) som skapat människan, så kan det bli just det här. Varför kommer vi ihåg vissa saker medans vi glömmer andra? Och varför kan vi inte bestämma det själva?


Hoppas ni hängde med i mina tankegångar...

// Emi

vamos!

bara sådär innan jag börjar. fastan jag själv tycker att mitt förra inlägg lät lita brunt, deprimerande så är det inte så jag menar. jag vill bara få ur mig precis det som jag känner. kanske var det ett påhopp mot media, alla dessa "fantastiska" reklamer., jag vet inte spelar ingen roll. o well back to business.

är det inte så? att livet går ut på att hitta rätt ledtrådar som lutligen, dock inte alltid som vi påpekade på lektionen idag, att livet inte är som en dans på rosos, att det kan vara lite brunt där lite båltt där. tillbaka till det jga sa innan, att när vi hittat rätt ledtrådar så finner vi det vi sökte. livet är en skattkarta, det finns enkla vägar det finns långa vägar, det finns ett mål.

"Han kallade den Bibi. kom Bibi! kunde jag höra honom roppa. men bibi kom aldrig. sedan tog han en vacker dag med sig den till hundgården. Vamos, chico! ropade någon till sin hund, och bibi gav sig av sig iväg mot mannen från puerto rico. kom bibi, kom! skrek Bruno, men det hjälpte inte. han ändrade taktik. vamos Bibi! skrek han så högt han kunde. och har man sätt! bibi kom springande. hon skällde hela nätterna och sket på golvet, men han älskade henne."

fortsättningsvis, när vi slutligen fått det vi letat efter, när vi vandrat i oenfdlighet finner vi vårt mål ,men det var inte som vi förväntat oss det. livet är inte så enkelt. men vi äslar det ändå.

//karolin

Jag glömmer allt jag tänker...

... om jag inte skriver ner det. Men ibland kan jag komma på en sak som jag redan tänkt ytterligare en gång, men då blir jag bara glad och tror att jag kommit på någonting nytt!

Så: finns det egentligen någonting som är helt och hållet NYTT? En tanke ingen annan tänkt? Ett resonemang ingen annan fört? En slutsats ingen annan dragit? En känsla ingen annan känt?

Frågan som är mest befintlig kanske egentligen är: spelar det någon roll? Gör det någon skillnad att många före mig i historien har tänkt precis samma tankar som jag tänker?

Svaret är enligt mig faktiskt att, JA, det gör skillnad!

Nu ska jag förklara varför...

Tidigare i mitt liv gick jag ofta runt och tänkte att jag var ensam, den enda som tänkte så som jag tänkte och den enda som kände så som jag kände. Detta ledde till att jag kände mig dels väldigt extraordinär och speciell, men även väldigt ensam i ett hav av frågor som jag trodde att bara jag hade.

När jag läser boken Kärlekens Historia slås jag av en tanke, ytterligare en tanke av många, som jag skulle kunna känna och få för mig att BARA och ENBART jag i hela vida värden tänkt. Jag skulle kunna känna mig som värsta geniet och säga för mig själv att "wow, vad grym jag är som kommit på detta!". Omvänt skulle jag kunna känna mig som en total looser och säga för mig själv att "oj, vad sorgligt att jag är ensam om att tänka på detta sätt och inte har en enda kotte att dela mina tankar med".

MEN!

När vi tillsammans satt och diskuterade boken på litteraturlektionen slogs jag av samma tanke som träffade mig gång på gång på gång undertiden jag läste boken. Lite som när jag kommer på en tanke jag trott att jag aldrig tänkt och känner mig helsmart. Denna tanke var nämligen att: Det finns visst människor som förstår! Människor som tänker och resonerar, drar slutsatser och känner precis på det sätt som jag själv gör!

Detta skulle kunna få mig att känna mig:
1. Futtig på jorden
2. Som en i mängden
3. Obetydlig
Eller helt enkelt som en person, en väldigt viktig och intellektuell sådan dessutom, omringad av andra personer, även de väldigt viktiga och intellektuella, som alla tillsammans delar samma längtan efter att förstå, tänka, känna, dra slutsatser och resonera.

Efter att ha läst denna bok väljer jag såklart inget av alternativ 1-3, utan det sista lilla "eller" som jag skrivit till..

För när man väl tror att man vet någonting finns det alltid ytterligare en dimension..

Och en till...

Och ytterligare en...

Därför skräms jag inte längre av känslan att känna igen mig i en bok eller bland andra människor. Jag känner mig varken futtig, obetydlig eller dum. Istället känner jag mig smart, intressant och framförallt: INTE ENSAM!

SÅ: dela era tankar och tro mig: ni är inte ensamma!

<3/Frida

livet

nu har jag läst ut boken. det känns skönt men ändå sorgligt. den stunden av terapi som jag haft när jag läst är borta. det är nu upp till mig att ta tag i kragen, sträcka på ryggen och säga hej nu är jag här..!

boken fick mig att inse mitt eget värde. visst är det så att vi alla är lika, jag tänker som Leo" Det är kanske därför jag har samlat på mig så mycket: med en förhoppning om att den totala summan av mina ägodelar när jag dog skulle tyda på att jga levt ett rikare liv än vad jag gjort."

stop, slut! nej så är dte inte. jag behöver inte alls sammla på mig en massa skit bara för att andra,allla utom jag kommer att få någonting utav det. inte ens alla ni andra kommer att reflektera över min påsammlade skit.

livet går ut på att berika sig sjölv och inte andra. för när du berikar dig sälv berikar du även andra.

hej hopp//karolin

slutligen

Kära litteraturbloggen.
Det är jag, er favoritpessimist igen. Med en nyutläst bok i högsta hugg. Efter en mysig stund i den bästa läsfåtöljen i hela världen har jag tillslut nått fram till ett utslag. Och den får 3,5 brödburkar av 5 möjliga av mig.
På vägen har det sannerligen gått upp och ned. Fram till ungefär halva boken var jag inte så nöjd med boken och speciellt inte med Leo-delarna. Men sen var det en dag, en sån där låg dag som jag tror att alla har ibland. Jag åkte buss. Jag behövde försvinna in i någonting och dök sålunda ned i boken. En timme senare missade jag min hållplats eftersom jag var så djupt inne i den. (Som tur är så är det inte långt att gå från nästa.) Fortfarande var det Almas stycken som nådde fram helt, men på något sätt så växte hela boken för mig den dagen.
Och idag så läste jag det sista, och fann att plötsligt så började det hända saker. Jag tror att alla kan hålla med mig om att denna bok kan vara mycket, men verkligen inte särskild action-späckad. Men nu kunde man ana att historierna var på väg att vävas samman! Och det snabbt. Kanske alltför snabbt..? Jag antar att det är en smaksak, men eftersom jag tappade intresset så snabbt i början skulle jag nog föredragit att få lite spännande ledtrådar redan då. Men. Slutet var rart, speciellt när han berättade om Bruno. Jag blev nästan lite fuktig i ögonen. Om hela boken hade varit som denna sorgsna/fina lilla detalj hade det sannerligen varit en fantastisk bok. Men det är väl det att för mig har den bara innehållit små glimtar av det jag söker i litteratur. (T.ex. alla utdrag ur kärlekens historia)
Det rörande och svårfångade.


"ATT VARA ENSAM. Liksom de levande blir änglarna ibland trötta på varandra och vill vara ensamma. Eftersom de hus där de lever är överbefolkade och det inte finns någonstans att ta vägen, kan en ängel i en sådan stund inte göra något annat än att blunda och gömma huvudet i armarna. När en ängel gör så, förstår de andra att han försöker lura sig själv att tro att han känner sig ensam, och de går därför på tå runt honom. För att understryka det hela kan de kanske också tala om honom som om han inte var där. Om de råkar gå rakt på honom viskar de: "Det var inte jag."


//agneschka