slutligen

Kära litteraturbloggen.
Det är jag, er favoritpessimist igen. Med en nyutläst bok i högsta hugg. Efter en mysig stund i den bästa läsfåtöljen i hela världen har jag tillslut nått fram till ett utslag. Och den får 3,5 brödburkar av 5 möjliga av mig.
På vägen har det sannerligen gått upp och ned. Fram till ungefär halva boken var jag inte så nöjd med boken och speciellt inte med Leo-delarna. Men sen var det en dag, en sån där låg dag som jag tror att alla har ibland. Jag åkte buss. Jag behövde försvinna in i någonting och dök sålunda ned i boken. En timme senare missade jag min hållplats eftersom jag var så djupt inne i den. (Som tur är så är det inte långt att gå från nästa.) Fortfarande var det Almas stycken som nådde fram helt, men på något sätt så växte hela boken för mig den dagen.
Och idag så läste jag det sista, och fann att plötsligt så började det hända saker. Jag tror att alla kan hålla med mig om att denna bok kan vara mycket, men verkligen inte särskild action-späckad. Men nu kunde man ana att historierna var på väg att vävas samman! Och det snabbt. Kanske alltför snabbt..? Jag antar att det är en smaksak, men eftersom jag tappade intresset så snabbt i början skulle jag nog föredragit att få lite spännande ledtrådar redan då. Men. Slutet var rart, speciellt när han berättade om Bruno. Jag blev nästan lite fuktig i ögonen. Om hela boken hade varit som denna sorgsna/fina lilla detalj hade det sannerligen varit en fantastisk bok. Men det är väl det att för mig har den bara innehållit små glimtar av det jag söker i litteratur. (T.ex. alla utdrag ur kärlekens historia)
Det rörande och svårfångade.


"ATT VARA ENSAM. Liksom de levande blir änglarna ibland trötta på varandra och vill vara ensamma. Eftersom de hus där de lever är överbefolkade och det inte finns någonstans att ta vägen, kan en ängel i en sådan stund inte göra något annat än att blunda och gömma huvudet i armarna. När en ängel gör så, förstår de andra att han försöker lura sig själv att tro att han känner sig ensam, och de går därför på tå runt honom. För att understryka det hela kan de kanske också tala om honom som om han inte var där. Om de råkar gå rakt på honom viskar de: "Det var inte jag."


//agneschka