Jag skriver ner mina tankar...

Därför glömmer jag inte bort dem.

Jag läste ut Doktor Glas iförrgår kväll. Det känns lite som att jag stressat igenom den sista biten och det känns såklart synd, eftersom boken då mister en del av sin karaktär... Jag vill liksom hinna smaka på orden, tänka dem och sedan känna dem så som jag föreställer mej att doktor Glas själv hade uttalat dem.

Jag känner inte riktigt att jag fick någon connection med herr doktor genom min läsning. Jag vet inte om det har att göra med det som Bengt Ohlsson sa: att tjocka böcker ger en så mycket mer. En tjock bok blir som en nära vän, någon man ska umgås med mycket den kommande tiden. Men så kände jag aldrig med boken om dr Glas... Varken boken eller Glas själv hann bli min "vän" och jag fick aldrig någon riktigt relation till boken.

Idag hade vi en diskussion om boken och det tyckte jag var väldigt bra, för då kom jag på saker jag tänkt och då kände jag mej nöjd! Men bäst var att de jag diskuterade med hade en syn på boken som jag aldrig riktigt kom till som de kunde dela med mej och det var väldigt, väldigt givande. Jag tycker redan om boken bättre!

Över lag brukar det faktiskt vara så för mej att jag insett hur bra en bok var först när jag avslutat den och lagt den ifrån mej. Så var det dock inte med Kärlekens historia, det var kärlek direkt! (eller åtminstonde efter 100 sidor...)

Jag har ett litet citat från doktor Glas att delge er, och det knyter faktiskt an väldigt mycket till ett annat inlägg jag skrivit om att jag glömmer allt jag tänker.

"Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen."

Detta är någonting som jag beundrar väldigt mycket. Människor som litar såpass mycket på sina tankar, att de vet att de bästa tankarna kommer igen.

Jag är själv en person som är väldigt, låt oss säga "rädd", för att glömma av mina tankar. Jag har alltid varit väldigt tankspridd av mej och tvungen att skriva upp det jag behöver komma ihåg. Jag kan seriöst få PANIK över att jag är så rädd att glömma av en bra tanke att jag nästan ibland hämmar mej själv från att tänka för långt.. Detta kanske låter lite skumt för er som inte fungerar som jag, men jag är helt enkelt rädd för att komma på någonting som jag vet att jag kommer vilja minnas i framtiden, men senare glömmer av!

Jag hade velat kunna säga som doktor Glas, att jag inte behöver vara rädd för att glömma av mina tankar för de viktigaste, de som jag verkligen vill skriva om, de kommer att dyka upp igen. Frågan är bara om jag är en sådan person?

Jag ska göra en liten bekännelse... Inspirationen till detta blogginlägg fick jag när jag läste i boken, på sidan 70 där jag hittade citatet. Genast tog jag upp min penna, skrev "70" - därefter citatet. Sedan ringade jag in "70" med en ljusblå penna och skrev Blogg! efter så att jag skulle komma ihåg att skriva det här...

Så nej, jag är inte som dej, doktor Glas.

Men jag har åtminstonde lärt känna dej lite bättre!

/FRIDA<3