beundransvärt...

Med tanke på min lilla diss till språket i mitt förra inlägg, vill jag också påstå att det faktiskt finns saker med själva sättet Söderberg skriver på är ganska så beundransvärt. Det jag främst beundrar är användningen av dagboksformen, att han endast lägger fram det som för karaktären är av betydelse. Att han bara skriver det han tänkt en eller flera gånger.. men det visar också på hur hans tankar rör sig, vad som stannar i tankarna och vad som försvinner förbi ganska så fort..

"Med ett muntert 'god morgon' red hon förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta av långt borta vid en krökning av vägen, hon föll i skritt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i drömmar... Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi varandra ett par gånger på en kort stund.

*

Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett alldeles särskilt sätt står i förbindelse med vad som i många år och ända till helt nyligen var min dröm om kvinnan."(s.82)

i kontrast med...

"Men jag läst grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska. (...) Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag lära mig något nu, det är kanske inte för sent.

*

Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.

*

Jag undrar om inte Kristin är har middagen färdig snart..." (s.70-71)

Ja, vad sitter kvar i huvudet och tankarna, vad gör det inte? Vad är viktigt för Glas och vad är oviktigt? Det är ett beundransvärt fint skrivsätt författaren valt att framföra det på.. och meningen blir väll den, att man ska förstå Glas.. man ska sätta sig in i att tänka som honom.. och det tycker jag Söderberg lyckas med väldigt bra genom detta..

men jag håller fortfarande kvar min lilla diss.. att språket i sig är alltför.. nja.. va ska man kalla det? jag känner en distans till det.. men ja, det skrevs ju ioförsej för 100 år sedan.. språket har väll ändrats en del med tiden..

- Marina