”Då och då märker jag att när jag går förbi ingången till en speciell, privat klubb, jag ska inte tala om vad den heter, tänker jag för mig själv, Shalom, era skitstövlar, här har ni en jude som ni inte kan låsa ute.”
”I min ensamhet finner jag tröst i att världens dörrar, hur stängda de än är, ändå aldrig är riktigt låsta för mig.”
Dels talar detta om hur vi använder oss av småskaliga, konkreta liknelser för att hantera större okontrollerbara omständigheter – alternativt tvärt om – låter små vardagliga intetsägande sysslor liknas vid någonting stort och världsomvälvande för att känna oss viktiga. Detta talar återigen om relationen mellan Det Stora och Det Lilla, men även om hur språk ideligen används som verktyg för att förstå oss på en obegriplig verklighet.
//ET
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar