Quotes and some thoughts...

s.181
“I finally understood that no matter what I did, or who I found, I—he—none of us—would be able to win over the memories she had of Dad, the memories that soothed her even while they made her sad, because she’d built up a world out of them she knew how to survive in, even if no one else could.”

s.192
”Every year, the memories that I have of my father become more and more faint, unclear, and distant. Once they were vivid and true, then they became like photographs, and now they are more like photographs of photographs. But sometimes, at rare moments, a memory of him will return to me with such suddenness and clarity that all the feeling I’ve pushed down for years springs out like a jack-in-the-box. At these moments, I wonder if this is the way it feels to be my mother.”

Detta är ett exempel från mig hur Nicole Krauss sätter print på det man (jag) har virvlande inom sig.

Glömska, saknad, komma ihåg, minnen, minnet. Är det en freudiansk försvarsmekanism det också? Vår hjärna (detet, jaget..??) har det som en grundfunktion att sakta men säkert ersätta gamla upplevelser (för det är väl det minnen är?) med nya. Vi ska leva i nuet, det som har hänt det har redan hänt. Ingen idé att gräva ner sig och försöka komma ihåg.

Vi glömmer för att på något sätt läka oss. Men är då alltså många minnen dåliga? För varför skulle man annars inte komma ihåg så mycket mer?

Nej, det låter galet. Alla har vi stunder vi önskar att vi kunnat etsa fast på näthinnan, i vår ”själ” (om vi nu har en sådan), eller var nu vår fantastiska apparat till kropp lagrar dem. Kanske finns de i naglarna? Och för varje nagelbit som vi river, biter, klipper bort så försvinner en del av ett minne.

Eller så väljs det hela tiden ut minnen i oss som inte längre har hög prioritet, (vem kan förneka att huvudet känns fyllt med andra vetskaper än gångertabellen efter ett sommarlov?), för att ersättas med nya, mer nödvändiga. Hjärnan (av ren fördom antar jag den) kanske har ett max lagringsutrymme, precis som en mobiltelefon där det finns uppdelat hur stor andel foton, musik, sms med mera som får plats totalt i telefonens minne.


Om jag någon gång, mot förmodan, får chans att ställa en fråga till Gud (vem det nu än må vara), och man antar att det är (vem det nu än må vara) som skapat människan, så kan det bli just det här. Varför kommer vi ihåg vissa saker medans vi glömmer andra? Och varför kan vi inte bestämma det själva?


Hoppas ni hängde med i mina tankegångar...

// Emi