…det är frågan.
Eller? Det finns ingen ingen som mitt under en pågående film skulle pausa för att göra något annat en stund sätta på stoppa igen äta middag titta en liten stund gå och lägga sig… Kort sagt; ingen förväntar sig att en film ska hålla för samma hårdhänt uppstyckande behandling vi ofta ger böcker. And yet. Under skolåren har jag gång på gång fått samma urvattnade tips; ”Läs lite varje dag. Kanske bara 10, 15 sidor, så går det lätt”. Men. Välviljan biter sig i svansen. Läser du 10 sidor hinner det verkliga drivet aldrig infinna sig, berättarröstens rytm faller aldrig på plats.
Så Äntligen tänkte jag när Maria trotsade konventionen och istället sa; ”Sätt er tillrätta och Läs! Ordentligt. Helst flera timmar” Tack Maria för att du struntar i lärarkoden den heliga, den är inget vidare i alla fall.
Sättet att angripa ett verk påverkar vilka av dess värden som kommer fram i ljuset. Att sträckläsa The History of Love lyfte fram dess pusseldeckarpotential. Små ledtrådar planterades ut i texten vilket, förutom att det är ett snyggt sätt att sammanlänka parallella historier, triggar vår inneboende mysterieentusiast. Jag insåg när jag läste hur mycket jag saknat det. När jag var 11 12 år hade alla böcker inslag av mysterium. De föräldralösa syskonen hade naturligtvis en dold historia, jag gjorde det till en sport att redan efter ett kapitel eller två gissa mig till vilken karaktär som skulle visa sig vara deras hemlige plågade far.
små detaljer.
”, signed his name: David Singer.” åh
”We sat together on the porch of Isaac Moritz’s house, swinging on a bench and watching the rain.”(Alma utanför Isaacs hus) “I took of my raincoat…”(Leo i huset) regn. där också. “I thought I heard laughter, but told myself that it was only the little boat creaking in the storm.” de var där samtidigt?
Ödets nyck. Min längtan efter det.
God kväll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar