K L A R T E X T

”Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke idag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme.”

Om det är tillåtet att jämföra konst och konst… så måste jag säga att jag föredrar Doktor Glas framför Kärlekens historia. Varför? Ja, det har jag inte kommit underfund med ännu – men tänker ägna kursen Litteraturvetenskap/Personlig utveckling till att så göra… Ser fram emot våra möten…

…har än så länge en provisorisk teori om att det kan härledas till utgivningsår. Jag fascineras av likheten mellan Doktor Glas och mig själv mer än jag gör av att Nicole Krauss karaktärer berör. Att jag skulle känna igen mig i Leo och Alma tog jag nästan för givet eftersom den är så nyligen författad – men att jag skulle identifiera mig med Söderbergs skapelse var mer oväntat. Och kanske var det förvåningen som väckte min kärlek.

”Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt.”

Även om vi befinner oss i olika sammanhang, och därför borde bekymra oss för olika ting, så tror jag att det finns saker som är oföränderliga. Och att det är just den sortens litteratur som står sig – den som kan beskriva Människan. En anpassningsbar varelse på många sätt och vis – men på andra, Beständig.

”I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.”

Inom det beständiga finns dock en ständigt pågående förändring. Och i takt med att vi gör det, förändras också vårt sätt att uttrycka oss. Själen blir ny, handstilen ny – och vi märker det lika lite som vi märker kroppens åldrande. Men så finner vi någonting från förr…

”Det stod skrivet: ”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.” När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har nedtecknat? Minns inte.”

Helt plötsligt ligger en omöjlighet i att identifiera oss med oss själva eller ens minnas känslor vi bar på då. Är det inte lustigt?

Människan och samhället är i ständig förändring och vi gestaltar det ur den vinkel vi är kapabla att skåda verkligheten just då… kanske kan vi aldrig undslippa att vår samtid speglas i vårt författande men samtidigt kan vi förvänta oss att det hundra år senare kommer vara svårt att utläsa vad vi eller någon annan menat och önskat referera till.

”Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.”

Tack och lov bytte de namn på det ställe som inte längre var sig likt. Det blir lättare så. Men, jag kommer alltid att kallas Maria – men likt ett torp så städas, smutsas, renoveras, rivs och påbyggs jag. Kom in på en kopp kaffe om du har vägarna förbi… Du skulle inte känna igen mig.

”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder… Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

Samma symbol – olika innebörd beroende på betraktare. Men skulle Månskenet alltså vara mindre värt för att det är ”i andra hand”. Skulle upplevelser vara mindre värda för att de upplevs i andra hand. Skulle känslor vara mindre värda för att de känns i andra hand. Ja, i så fall är det väl lika så bäst att vi lägger ned allt vad litteratur heter…

”Alla mina tankar och drömmar om natur äro troligtvis byggda på intryck från dikt och konst.”

Kanske är det istället så att andrahands -sken, -upplevelser och –känslor är de bästa. Har vi innan detta citat ens funderat över vilken oerhört viktig roll litteraturen spelar i våra liv. Inte bara för att drömma oss bort och lära känna nya vänner och världar – utan faktiskt för att ens kunna se våra egna och vår egen…

”Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som ha diktat och tänkt och sett för oss andra.”

”Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju många författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, och bland dem också mig.”

”Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet där borta med mina egna ögon, jag ser dem med Strindbergs…”

Någonting värt att tänka på: Med vems ögon ser Du?


Vid vårt förra seminarium hakade jag upp mig på Nicole Krauss sätt att beskriva språkets otillräcklighet samt tvetydighet. Ännu har jag inte släppt min tanke om språk som ett ganska så överskattat verktyg. Att ens diskutera vissa saker förefaller mig absurt. Att ifrågasätta uttryck kan ibland inte bli annat än löjligt – och jag har sällan funnit ett bättre exempel än följande:

”- Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
- Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka.”

Även Herr Söderberg tvekar ibland och ger exempel på att det långt ifrån finns ord för allt.

”Hur skall jag lyckas skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.”

I de fallen får man, likt ovan, akta sig för att beskriva ämnet precis. Istället söka någonting som kan liknas vid vad man ämnar gestalta.

ex …mumsiga metaforer…

”…jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda.”

Språket må vara fattigt, men sätten att uttrycka sig är oändliga till sitt antal…



*

”När ett barn födes vanskapligt, dränker man det. (Seneca.)”

*

”Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.”

*

Samma mening – olika uttryckt. Den andra i ordningen kan tänkas vara skapt i en tid då ordspråket ovan kändes alltför kallt och hårt. Omformulering och undertext – någonting som idag finns överallt… och så var vi tillbaka vid ”Lyssna inte på vad jag säger, utan på vad jag menar.” Men vad var det vi sa? Jo, just det. Jobbigt. Mkt Jobbigt.

Och slutligen, en av våra absolut vackraste sanningar någonsin:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vilken fas befinner Du dig i… ?

”Jag skriver inte ner alla mina tankar här. Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.”

”God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.”

”Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.”

Ses imorgon //ET