Språket i bestämd form. Finns det?

Jag är helt inne på din linje, Karin, då du tillskriver Kärlekens historia funktionen ”ett manifest för ett mer liberalt språkbruk?”.

Det du, i ditt inlägg, verkar syfta på är kanske främst ords laddning, vilket värde de har, och om det är genom förbud eller tillåtelse vi förhindrar respektive främjar dess användning. Personligen har jag mer fastnat för hennes sätt att ifrågasätta, inte bara ords specifika mening, utan hela språket och vårt bruk av detta.

”Du förändras hela tiden. Lite grann varje dag. Om jag kunde skulle jag föra bok över det.”

En bild säger mer än tusen ord. Leo menar att han med en kamera hade kunnat dokumentera Almas förändring, men orden var inte tillräckliga.

”Du har blivit en hundradels millimeter längre. Och dina bröst har växt en hundradels…”

På samma sätt som Alma ständigt förändras men alltid benämns just ”Alma”, genomgår också orden en ständig, gradvis förändring. Samma jämförelse kan göras mellan ord och personer om man ser till betraktaren. Alma för dig är inte samma Alma för mig – på samma sätt som varje ord får en viss nyans, definition och innebörd, beroende på vem som uttalar respektive uppfattar dem.

”Det är också sant att folk ibland kände saker som inte nämndes eftersom det inte fanns några ord för dem.”

Jag vill påstå att Nicole Krauss ytterligare pekar på hur språket är begränsat i förhållande till oss, vårt känsloliv och våra tankar. Som vidare slutsats drar jag att språk även kan bli begränsande då vi placerar nya och unika upplevelser under någon redan befintlig rubrik; såsom Ilska, Lycka eller Missmod. Var ords innebörd blir allt mer diffus, vilket leder till ännu fler missförstånd som följd av att varje ord blir individuellt laddat. Min glädje är sällan din glädje. Men ändå används samma ord. En språkförbistring som är lika illa som Gardells exempel på dumdristigheten i frågan ”Tror du på Gud?”.

”Vi började springa. Inte springa, men röra oss på det sätt som två personer som har slitit ut alla slags leder rör sig om de vill hinna med ett tåg.”

Närmast möjliga beskrivning på deras rörelsemönster; Springa. Men det krävde också en definition på ytterligare tjugosju ord. Definitioner vi ofta förbiser vikten av.

”Orden svek mig. Men ändå. Jag kramade sidorna i mina händer, rädd att det var min hjärna som lurade mig, att de skulle vara tomma när jag tittade ner.”

Kan vi förlita oss på språk? På ord?

”En tanke for över hans ansikte på ett språk som jag inte förstod.”

…och det blir allt annat än lätt..

…men ändå en nödvändighet…

att lyssna till vad folk menar..

istället för vad de säger


//ET