En ny Dr. Glas

När jag läste Dr. Glas koncentrerade jag mig mest på hur jag som läsare upplevde hans ensamhet, eftersom det var det som var mest slående för mig.

Aldrig någonsin i min vildaste fantasi har jag kunnat föreställa mig en sådan ensam och bitter man!
Från stunden där man tas in i hans trista och tomma värld blir man tagen av hur ensam han är!

Han ensamhet ger dessutom uttryck till så många olika saker:

Den enda kvinna han någonsin älskat, fick bli idealbilden av den rätta kvinnan. Jungfru och/eller någon som älskar. Jungfrur fanns det inte många kvar i hans ålder och de som älskade älskade ju redan någon annan. Detta är egentligen en riktigt macho-maner, vem är du Dr. Glas att säga så?

Men det största sprattet som hans ensamhet spelar honom är hatet mot Gregorius:
s. 143
"- Det är vackert i Porla, sade han.
Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius är som stadsbo van att alltid finna "landet" vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han betalat och ville till det yttersta ha valuta för sina pengar. Därför fann han det vackert"
s.117
"Prästen är så vidrig att jag är rädd för honom"

Problemet är det att i boken får man aldrig lära känna Gregorius. Dr. Glas har redan bestämt att han är "vidrig" och det enda man får se av honom är när han 3 gr möts med Dr. Glas. I övrig är det bara Dr. Glas personliga beskrivelse om honom man får reda på. (se mer, kommande inlägg "ORÄTTVISA")

Kanske detta motiverade herr Bengt när han skrev Gregorius?

Problemet med hans ensamhet är kanske inte så farligt i början av boken då han mest bara går runt på stan och synar folk med blicken, kritiserar dem i sin bitterhet. Men det blir värre med tiden, något som verkligen gör detta värre är hans sätt att se sig själv som en betraktare till livet, eftersom:
s27
"Jag vande mig tidigt vid självbehärskning"

Detta gör honom alltså till en personlighet som han själv tillskriver sig, en självbehärskad, plikttrogen betraktare.

När Helga då kommer in i hans liv och ber om hjälp får hans liv ett snurr. Hans rastlöshet förvandlas till vilja och nu står han inför valet, inte bara att rädda en annan människa, utan också att göra något åt sitt liv vilket är totalt omedvetet. Han ställs framför valet att bryta sina tråkiga vanor, förkasta föreställningen om sig själv och utföra en uppgift som ingen någonsin har bett honom att göra.
Han måste handla, därför gör han det.
Av egoism.
Av ensamhet.
Omedvetet vet han att detta kommer ta honom ur fällan, här är något att pyssla med och varför inte satsa allt när han ändå inte har någon att förlora?
s.66
"Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ: man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få lite aktning för sig själv"

Såklart händer det självklara - det han omedvetet ville hände, han kände inte igen sig själv:
s140
"Nyss, då jag kom inom salsdörren och såg mig själv i spegeln, studsade jag inför uttrycket i mitt ansikte: något visst tomt och utslätat, något jag vet inte vad(...)

På detta sätt hör hans ensamhet ihop med mordet och jag uppfattar hans ensamhet som en sjukdom han själv vill få bot på men vet inte hur. När botemedlet kommer upp, missar han inte chansen och blir - inte frisk, men bättre, en ny Dr. Glas.


/ Emilia